/
Dravel /
En plats där jag kan vila, ett rum där jag kan känna att jag är någonstans ifrån
Ibland ser jag bilder på Anders blogg eller så sms:ar jag med Jonna eller så ringer mamma i december och säger att det är OVÄR hemma i Leksand och att snön ligger i en meter höga drivor.
Då vrålar hela mitt hjärta efter att bara flytta hem igen. Det finns ingenstans där jag sover så bra som i Leksand. I tystnaden i mitt barndomsrum, i 110-sängen med ett halvt bortskrapat Alcazar-klistermärke på gaveln. Inte en enda bil hörs från gatan, inga polissirener, inga grannar som borrar i väggen konstant fram till 21.30.
Varje gång jag kommer tillbaka till Stockholm efter att ha varit i Leksand tänker jag EXAKT samma tanke ordagrant i EXAKT samma situation.
Jag står på Centralen med hundra väskor och så kommer linje 19 mot Hässelby Strand och preciiis när tåget rullar in på perrongen och alla tränger sig både av och på och någon tjomme har inte fattat att man kan ta av sig ryggsäcken INNAN man går på och någon tar detta med avståndet mellan vagn och plattform alldeles för seriöst och tar ett elefantkliv av och ett grabbgäng sitter och snackar och inser för sent att "EY FAN VI SKA AV" och kutar mot dörrarna och några tjejer rusar från rulltrappan till dörrarna som stängs och sätter en arm emellan och bänder upp dem, EXAKT varje gång det händer så tänker jag precis samma ordföljd: "Varför gör man det här?".
Då vrålar hela mitt hjärta efter att bara flytta hem igen. Det finns ingenstans där jag sover så bra som i Leksand. I tystnaden i mitt barndomsrum, i 110-sängen med ett halvt bortskrapat Alcazar-klistermärke på gaveln. Inte en enda bil hörs från gatan, inga polissirener, inga grannar som borrar i väggen konstant fram till 21.30.
Varje gång jag kommer tillbaka till Stockholm efter att ha varit i Leksand tänker jag EXAKT samma tanke ordagrant i EXAKT samma situation.
Jag står på Centralen med hundra väskor och så kommer linje 19 mot Hässelby Strand och preciiis när tåget rullar in på perrongen och alla tränger sig både av och på och någon tjomme har inte fattat att man kan ta av sig ryggsäcken INNAN man går på och någon tar detta med avståndet mellan vagn och plattform alldeles för seriöst och tar ett elefantkliv av och ett grabbgäng sitter och snackar och inser för sent att "EY FAN VI SKA AV" och kutar mot dörrarna och några tjejer rusar från rulltrappan till dörrarna som stängs och sätter en arm emellan och bänder upp dem, EXAKT varje gång det händer så tänker jag precis samma ordföljd: "Varför gör man det här?".
Och så tänker jag på Leksand. På soffan, på katterna, på badkaret, på Siljan på sommaren, på promenaderna jag och Oskar tog när krönikeinspirationen var borta med vinden, på ängen jag och Carro sprang över till varandras hus så fort Vintergatan 5A hade slutat, på Gropen dit jag och mamma cyklade för att se Rocktåget 2001 för att jag hörde The Ark börja spela när vi grillade på altanen och blev så ledsen att vi inte var där att jag började gråta så vi lämnade bordet dukat och hetscyklade iväg och köpte biljetter på plats och hann precis se Ola Salo komma ut på scen i sista numret och mamma frågade "vad är DET för en?!",
på Källan där jag alltid hade magont och ångest över orienteringsdagar och skoljoggar, på Shell-macken som är nedlagd men som jag köpte kontantkort till mobilen själv för första gången när jag var nio och blandade ihop telefonmärke och teleoperatör och sa "hej hundra kronor på Nokia tack" och på bibliotekets parkering där jag och mamma tränade dragläge till Markusevangeliet hela januari-mars 2009 men fick stanna ibland för att Oskar sms:ade.
Leksand i solsken på sommaren är verkligen breathtaking. Eller i frost på vintern. Om man står på Dalecarlias parkering i juni eller december och om det är tjugotvå plus eller femton minus så är det bland det mest fantastiska man kan se.
Inte ens Skansen kan komma i närheten av det.
Ååh, jag förstår dig PRECIS. Kommer från Gotland men bor i sthlm sen 2 år. Älskar Stockholm på sitt sätt men LYCKAN i hela själen så fort man kommer hem till Gotland! hemma är förevigt bäst :)