/ Dravel /

Because THAT would be crazy?

Först och främst: MP1, får ni också Christer-vibbar av den här konversationen?

(Köket)
Lucas: - Petra, vad blir det för mat?
Petra:-  Stekt häst!
Fridah: - Vad blir det till det?
Petra: - Ja, det blir stekt häst och rostad lök.
Lucas: - Neeeej!
Petra: - Vadå, tycker du inte att man kan äta stekt häst?
Lucas: - Men man kan ju inte rosta lök ju!

/ Dravel /

"Ey, du måste lyssna på ipod nu"

Häromveckan var det en som frågade mig vad jag har emot Sandra Beijer.
Jag svarade att jag inte har någonting alls emot Sandra Beijer. Hon är säkert jättetrevlig och snäll och fin och söt och allt det där.

Det jag har lite svårare för är hennes blogg. Jag tycker att det är för mycket gulligt och fint och ryschpysch och rosetter och 30-talsklänningar och pyttesmå kaniner och sånt.
Det är inte Sandra Beijers fel. Hon kan ju liksom inte hjälpa att jag tycker att det blir för mycket av den varan när jag läser hennes blogg.

(Sedan tycker jag i och för sig att det är konstigt att samma personer som klagar på Blondinbellas drickande inte verkar ägna en tanke åt att i nästan varje inlägg i Sandras blogg där hon lägger upp bilder på sina kompisar så framstår hon inte direkt som någon nykterist. Men det är ju en helt annan deal.)

Eftersom jag känner mig som den enda i hela Sverige som INTE sitter standby framför den här Niotillfem-bloggen, så ska jag ge en enkel förklaring till varför det är så:

Jag vill läsa bloggar av tjejer som skriver någon slags sanning. Jag vill läsa om pinsamma situationer när man träffar folk man inte vill träffa, kläder som inte passar, mensvärk, ovilja att träna, att inte våga gå på toa hemma hos den man är tillsammans med, irritation över andra människor med mera med mera med mera.

Detta tycker jag inte att Sandra Beijer nämner i sin blogg. Jag har rätt svårt att se att hon skulle skriva meningar som "idag var jag ute i parken med min pojkvän, jag hade en flott klänning på mig men den fick mensfläckar på sig sedan" eller "idag spydde jag av allt rosévin jag drack igår".
 Och det är som sagt inget fel med det. Sandra skriver det hon vill skriva och folk gillar det, och om jag inte gör det så är det bara för mig att inte läsa hennes blogg. Mycket enkelt.

Jag kan ju läsa andra bloggar istället.
Sakerna jag nämnde att jag vill läsa finns hos tre kvinnliga bloggare.

Den ena är Linnea. Eller jag vet inte om hon rakt ut skriver om allt det där, men hon är inte så romantiserande. Är hon ledsen så är hon ledsen och är hon arg så är hon arg, liksom. Hon är ärlig och det tycker jag om.

Den andra är Hanna Fridén. Hon behöver väl ingen närmare presentation. Hon berättar allt. Punkt.

Och den tredje är den fantastiska Linda. Hon är min nya favvo. Efter inlägg som detta och detta så fattar jag inte varför hon inte har tagit över världen. Fast det gör hon väl snart.

Dessa tre tjejer skriver sådana bloggar som jag tycker om att läsa. Och behöver läsa.
Jag vet inte hur det är för er, men JAG kan i alla fall inte enbart läsa bloggar om spetsklänningar, muffins, vackra indiepojkar och allt det där som Sandra, Underbaraclara och alla de där andra tjejerna i den genren skriver om.

Jag har inget emot sånt, det kan vara ganska roligt att läsa det, men inte BARA sånt. Enligt mig måste det finnas lite verklighet också. Lite mindre Amelie och lite mer Juno. Mindre rosa och vitt och mer svart på vitt.
 
För så länge min kjol blåser upp när jag cyklar över Leksandsbron, så länge jag dör av mensvärk, så länge jag ska kissa hemma hos Oskar och säger till honom att han måste ha i sin ipod under tiden, och så länge jag tycker att det är väldigt spänt att träffa Sober Inflows sedan min sågning av dem i tidningen, så måste jag läsa om andra som känner igen sig.
Annars kommer man ju aldrig att kunna skratta åt något pinsamt. Och eftersom jag fortfarande försöker lära mig det, så känns det fint att det finns andra tjejer som också gör bort sig.

Att alla inte sitter i parker och dricker rosé hela dagen, liksom.

/ Dravel /

I thought she said maple leaves

Frågan jag ställer mig varje gång jag hör Mitt Allt med Florence Valentin:

Hur kan orden "du är mitt allt" uttalas som "dumirrall"?