/ Dravel /

Nobody's allowed to mess with the system!

Förra veckan blev jag extremt arg över en jobbgrej som är fullständigt ointressant för alla som inte var inblandade (det var en som inte ville betala för en text jag skrivit). Jag ringde upp en person och sa UTAN ATT SKRIKA varför jag tyckte att jag självklart skulle få betalt för ett utfört uppdrag och så vidare och så vidare och när jag inte fick igenom det sa jag bara lugnt att okej då vet jag det herrå och sedan skickade jag ett mail där jag sa att vi inte kan jobba tillsammans under de här förutsättningarna tack ändå för den här tiden, allt gott Fridah. 
 
När jag och Adam sedan var på Peppar på kvällen pratade vi en grej som hände för aslänge sedan som han hade en helt annan bild än jag av, och jag bara "men jag kände verkligen så, jaja, i alla fall..." utan att ställa mig upp som Anna Odell och vråla att "JAG TROR VI HAR LITE OLIKA UPPFATTNINGAR OM VÅR FINA GEMENSKAP!".
 
Hela våren och vintern har jag skrivit texter som skiljer sig lite från allt jag tidigare skrivit, både rent textmässigt och uppläggsmässigt. Jag har mailat in texterna och uppriktigt frågat redaktörerna vad de tycker och sagt att de får ge all feedback de vill (häromdagen dammade jag av den gamla KP-klassikern "Jag tål kritik!" i slutet av mailet). Det har de gjort - och i 99,99 procent av fallen tycker jag att de har helt rätt! Klart vi ska flytta på de här styckena, klart det här blir tydligare om vi sätter en annan mellanrubrik, klart det här inte ska stå i ingressen. 
 
Det här är så himla nytt för mig, och framförallt skönt. Jag som alltid tyckt att uttrycket "konstruktiv kritik" har varit en självmotsägelse blir plötsligt genuint glad när någon av redaktörerna säger att jag ska ta bort eller byta plats på något som inte passar. Det är inget annan än en lyx att plötsligt kunna se det konstruktiva i kritik och dessutom själv VILJA ha den, och att kunna acceptera att någon annan har en helt annan bild av en händelse än jag själv har är ju faktiskt enormt intressant.
 
Tänk att det skulle komma en dag då mitt reflexmässiga svar på feedback inte är "men hallå det blir ju fel?!" utan "oh, bra idé!". I must be growing up.
/ Dravel /

Och nu så vill jag sjunga att sommaren är här

Så enkelt det kan vara. Ibland är saker bara bra och man stannar upp och inser, precis som Phoebe när hon har värkar, att "oh, it's not so bad". Det behöver inte vara någon stor omvälvande händelse, bara att man kommer på att trots att man springer och springer så kan man också ibland stanna och se allt det peppiga och fina man har - och det kan till och med vara små saker, alltså inte ens "jag har mat på bordet och någonstans att bo alla är friska pray pray pray" som jag tänker varje dag.
 
Jag tänkte på det när jag cyklade (cyklade!) hem från Vällingby i förmiddags där jag köpt byxor med katten från Facebookchatten och insåg att jag inte stressade för att hinna till något viktigt kontor för nu är JAG mitt kontor och jag bestämmer tiderna.
 
Jag tänkte på att om två dagar är det midsommar och på att jag nästan packat klart allt, på att de flesta texter och fakturor är skrivna och skickade för den här månaden, på att jag läser en så bra bok just nu (jag läser om Majgull Axelssons "Is och vatten, vatten och is" som jag fick av Annika för flera år sedan och Mando Diao kommer upp i huvudet hela tiden när jag läser, eventuellt för att det handlar om ett Beatles-liknande band från en småstad där sångaren heter Björn) och på att jag är så glad att jag börjat se Pretty Little Liars som nog blir årets O.C/Gossip Girl, dvs serie om amerikanska rika ungdomar som dras in i olika storlekar av problem.
 
Och jag tänkte på att mitt nya rosa nagellack hållit längre än jag trodde, på att frisören jag klippte mig hos i förmiddags sa "Visst får du mycket komplimanger för dina lockar?" istället för att förfasas över "du har så TJOCKT och LOCKIGT hår du MÅSTE komma hit oftare det är JÄTTEVIKTIGT att klippa sig var sjätte vecka" som alla andra frisörer i den här stan och på att jag hittat en massa hela Beyoncé-konserter på Youtube så jag de två senaste kvällarna återupplevt Formation Tour här hemma i vardagsrummet.
 
Utan att vara Kay Pollak tror jag faktiskt att en del av min lycka hänger på att jag kommer IHÅG hur enkelt det kan vara att bli glad. Att komma ihåg att inga stora grejer behöver hända, att ett nagellack eller ett skickat mail som legat över en länge eller en återupptäckt av "Steps" med Vampire Weekend en dag kan vara det bästa sedan skivat bröd. Att man inte bara tänker på sena fakturabetalningar och Donald Trump.
 
Och imorgon åker vi hem till midsommar och ikväll ska jag dricka juice med Adam Den Lille på Peppar. Jag har saknat honom så mycket men idag ska alltså Transbaltic PR äntligen återförenas. Bland allt glitter och ljusslingor och TOMTAR och kräftskivefigurer på Vasastans mörkaste och märkligaste restaurang ska jag ändra hans sista bild av mig till mitt rätta jag. Det blir en höjdare.
/ Dravel /

Jag kan sakta ner så du känner att du kommer ikapp

Men FÖR I HELV, varför har jag inte hört att Lorentz har släppt ett helt nytt album?! Det är ju livsfarligt för mig att inte jobba uteslutande med musik-PR längre, jag missar ju allting!
 
Detta ska bli sommaren då jag tar igen all musik jag missat sedan mars förra året. Hittills är dessa mina favoritlåtar som jag TROR kan betraktas som aktuella:

- "Fuckgirl" - Martin Masarov (så himla... COOL låt! Tack SKAM, även om den spelades i den störigaste scenen sedan seriens start)
- "History" - Olivia Holt
- "Pretty Girl" - Maggie Lindemann