Fridah Jönsson

Det är lite tunga morgnar hemma just nu. En är utmattad, den andra har börjat på ny avdelning på föris och den tredje försöker peppa båda och samtidigt själv gå tillbaka till jobbet efter fem veckors semester.

 

Av allt som är svårt med att ha barn är motvilja att gå till föris det värsta. Min rädsla för detta härstammar garanterat från att jag själv aldrig var särskilt peppad på dagis (som det då hette), eller skolan heller för den delen, och att nu se mitt eget barn känna precis ovilja kräver ALL min styrka för att inte själv börja gråta, stanna i soffan och läsa Greta Gris en hel dag.

 

När dottern vaknar gör jag allt för att inga onödiga missöden ska uppstå, silkeshandskarna åker på i samma sekund som babywatchern sprakar till. Vi ligger länge och myser och läser i hennes rum innan vi går upp, vi äter lång frukost, dansar till radion i köket och jag säger okej istället för att testa de vanliga distraktionsförsöken när hon ska "sitta hos morsaaaaan!" så hon äter sin favoriträtt knäckebröd med smör i mitt knä, vi läser de böcker hon vill och vi tittar på Draken och Kompisbandet och Spice Girls och allt verkar flyta på – men så kommer hon på vad som snart väntar och då kommer breakdownet i form av meningen som jag har 0,0000 sköld mot:

"Vill vara hemma med mamma!"

 

Första gången hon yttrade den ordföljden svarade jag paniskt "NEHEJ du, vännen, nu är det INTE fair play, de orden KAN inte mamma stå emot!". Att "vara hemma med mamma" var hela mitt life goal när jag var liten, varje morgon förde mina föräldrar en kamp för att få mig över tröskeln eftersom jag inte ville något annat än att just vara hemma med mamma. 

 

Vetskapen om att mamma skulle stanna kvar i vårt varma hus medan jag skulle iväg till en kall, kommunal, frottéklädd bottenvåningslägenhet inne i Noret var fruktansvärd. Att mamma skulle tillbringa dagen med massiv ändlös bokföring (innan divserse molntjänster existerade!) medan jag skulle läsa böcker, spela Memory och rita streck på ett papper spelade ingen roll – hon var hemma och jag var inte det och det kunde jag bara inte klara av.

 

"Om du är orolig under lämningen känner barnet garanterat av det", säger alla experter. Men

1) jag vinner VM i poker face när jag är med henne

2) jag ÄR inte ens orolig eller otrygg för jag vet att hon tycker att det är okej när föris väl är igång, det handlar bara om att jag kan relatera alldeles för starkt till känslan av att inte vilja lämna hemmet på morgonen (och att jag... inte gillar att se mitt barn ledset).

 

Med andra ord vet jag ju att allt blir bra när dagen har börjat, jag har bara inget som helst motstånd inför orden "Vill vara hemma med mamma". Soon as you open up your mouth I've got no chance, one look sent knees to the ground, calleth you cometh I – alla ord som poeter och låtskrivare beskrivit kärlek med kan jag använda för att beskriva lämningsångest. Det är helt horribelt.

 

Nu har det hållit på såhär i nästan två veckor och mitt psyke och min blödighet är inte särskilt starka spelare, the botten is snart nådd. Någon dag inom en mycket snar framtid kommer jag att falla tillföga och ställa in allt jobb för att en önskan från ett barn om att slippa gå iväg till förskolan är den absolut svagaste akilleshäl jag någonsin kan trampa omkring med.

 

Så jag startar redan nu ett nytt autoreply:

"Hej och tack för ditt mail!

Idag har jag kapitulerat vid lämningen. 
Om ditt ärende är brådskande hittas jag antingen vid rutschbanan eller på vardagsrumsgolvet där jag bygger Lego-torn.

 

Allt gott, Fridah."