/ Dravel /

Jag var fjorton och jag jobbade med veteraner

Hösten 2007 när jag gick i nian hade vi den första prao-veckan där vi själva fick välja arbetsplats. Jag ville egentligen vara på DalaDemokratens nöjesredaktion (sorry alla chefer som eventuellt läser detta, jag gillade Jonas Stentäpp så mycket!), men när de inte tog emot prao-elever ringde jag plan B, Annki Hällberg på DT:s (eller FaluKuriren, som det heter i folkmun) lokalredaktion i Leksand.

En kall novembermorgon gick jag in på redaktionen och där satt Annki i en stickad beigegrön tröja och pratade i telefon, tecknade till mig att sätta mig mitt emot henne och i samma sekund som hon la på luren började hon berätta om sin kaosmorgon med sina katter. Jag bara nickade och log och tänkte att i alla listor broschyrer kompendier jag läst om prao hade det bara stått om vilka BRA INTRYCK jag måste göra så jag FÅR IN EN FOT, men ingenting om vad som är bästa svaret på en berättelse om handledarens katter. 

Så fortsatte veckan. Jag och Annki klickade direkt och uppdragen vi åkte ut på var bland annat en förskola i Insjön som byggt ett eget flygplan, en man i en by som fyllde 95, en föreläsning av en lärare på gymnasiet som fotat björnar i typ Alaska… Annki gjorde lokaljournalistik i dess mest klassiska slag och när den är som absolut bäst och jag var överlycklig att få se hur det gick till. Ett av jobben jag fick göra var att skriva av en text på två fysiska A4 (front and back!) i nyhetsprogrammet NewsPilot, och när jag var färdig med det på kort tid utropade Annki ”nämen du ÄR väl en DARLING!” på sitt fina dalmål, och jag växte två decimeter.

Sedan blev jag krönikör (jag ringde Annki för att försöka få sommarjobb och hon förklarade pedagogiskt att eftersom jag som femtonåring inte hade körkort var det i princip stört omöjligt att jobba som lokalreporter i Leksand, men så tillade hon ”Har inte Anders på Nöje ringt dig?”) och sedan flyttade jag från bygden men många, många gånger när jag kommit hem har jag träffat Annki.
Ibland har jag gått in själv och hälsat på vid hennes skrivbord och ibland (ofta) har jag träffat henne strövandes på Noret där hon stoppats av leksandsbor som velat att hon ska ”skriva något” om just deras hjärtefråga, och hon stannade alltid, alltid och lyssnade. Varje gång vi möttes ville hon veta hur det gick i Stockholm och gärna berätta om en och annan upprörd leksing som stormat in på hennes kontor med uppslag till ett scoop.

Så sent som den 30 november fick jag ett sms från Annki med orden ”Fridah, jag lovar att alltid vara din vän i vardagen – kom hem!!” efter att jag skrev en krönika om att flytta hem för att få träffa folk utan att ha planerat det två veckor i förväg.

Och en vän i vardagen var just vad Annki var för Leksands invånare. Hon satt alltid och jag menar ALLTID i fönstret på Norsgatan och blickade ut med hök-blick som observerade mig och vinkade även om jag så bara körde förbi i McKay, gick omkring på Noret och var alltid redo att lyssna på åsikter och tankar från leksingarna, hade en extrem känsla för nyheter och framförallt rubriker (hon skrev alltid lite roliga och liksom finurliga rubriker där det passade) och alltid, alltid läsarnas intresse i fokus.

Under julhelgen dog Annki vid 52 års ålder. Annki var en journalist med stort hjärta som höll den lokala fanan högt med bravur, och som jag är evigt tacksam över den chans hon gav mig när jag som fjortonårig prao i Hello Kitty-tröja susade in på min lilavita Crescent och pep att ”alltså jag gillar verkligen att skriva liksom”.

Vila i frid, Annki. Du var väl en darling.

 
/ Dravel /

Chillin' out, maxin', relaxin', all cool

Jag går här i Leksand och vet knappt om världen utanför existerar. Jag pysslar egna jultröjor, myser med Vilda, går på hockey och hänger hos Oskars familj. Tänker inte så mycket på den kommande våren eller fakturor eller texter eller kontoutdrag och har inte fått ett enda mail på två dagar. 
 
Jag har hamnat totalt efter i podd-lyssnandet, läser "Harry Potter och den flammande bägaren" parallellt med "Astronomi på 30 sekunder" som jag fick i julklapp av Oskar och ser höjdarfilmer som "Klappjakten" och "Ett päron till farsa firar jul" med mamma. Detta är förmodligen den nyttigaste livsstilen jag haft i år. 
 
Och nu ikväll medan jag badade och läste "Underbar och älskad av alla" kom snön, farstubron var helt vit när jag kom upp ur badet.
 
Panta rei. Allt flyter. Saker löser sig på ett eller annat sätt och allting blir i slutändan oftast bra.
 
God måndag från er egen Kay Pollak.
 
/ Dravel /

I got Johnny one MONTHS ago!

Saker jag eventuellt borde göra den 22 december när jag måste åka till tåget om fyra timmar:
 
- Sätta rätt etiketter på julklapparna eftersom jag redan satt ett av rimmen på fel paket
- Skriva klart den sista jobbgrejen
- Handla
- Skriva krönikan till nästa vecka så jag slipper göra det framför Kalijanka
- Styra om packningen (systemkamera, gameboy OCH Harry Potter 4 kanske inte behöver ligga i samma tygkasse)
 
Saker jag gör istället: 
- Youtubar Agnes vinst i Idol 2005
- Googlar haremsbyxor
 
Men jag är ändå den största lifehacker jag själv känner. Jag tänkte för två veckor sedan att det värsta med att åka hem från Leksand efter jul - och ha asat alla väskor hemifrån till tåget, baxat upp allt på bagagehyllan, bytt i Borlänge och upprepat proceduren, gått av tåget i Stockholm, fyllt på SL-kortet, asat ner bagage + sig själv till gröna linjen (VARFÖR finns det ingen rulltrappa ner till Hässelby-tågen?), åkt en halvtimme, gått in i porten, väntat på hissen och klivit över två veckors post - är att BEHÖVA GÅ OCH HANDLA MAT. Det blir alltid minst tre kassar för man har ju noll grejer hemma efter två veckor och... jaa, jag tycker faktiskt att vi alla ska stanna upp nu och skänka en tanke till mig och hur fruktansvärt jobbigt mitt liv är för att jag måste utsätta mig för detta. Men ni fattar ju.
 
I alla fall. När jag tänkte på detta kom jag på en grej jag inte fattar att jag kommit på först nu, den sjätte julen jag åker hem: VI KAN JU FRYSA IN MAT.
 
Så i veckan gjorde Oskar köttfärssås, och nu ska jag bara handla spaghetti och havregryn och sådant som kan stå i två veckor, så kan vi komma hem till pasta bolognese och gröt till frukost och så handlar jag dagen efter att vi är hemma. 

Hela julen känns tjugo gånger lättare tack vare den här idén. Bra, mig själv.