Fridah Jönsson

 

På morgonen på min första mammalediga dag, en fredag i graviditetsvecka 37, när jag skulle mobilisera mina sista fysiska krafter och åka in till NK för årets traditionsenliga pyjamasköp, bestämde sig vår dotter för att det inte fanns någon anledning att vänta om man ändå är klar.

 

Ingen kan vara förvånad över att just jag fått ett barn som resonerar så.

 

Ända sedan hon kom har jag försökt formulera ord, om så bara för mig själv, men det går inte. Man skulle kunna säga det vanliga, ”Allt har gått bra” och ”vi alla mår bra”, men vad är det för platta sägningar egentligen? 

 

Hur kan man sammanfatta det här med ”bra”? Inget är vad det någonsin varit, det är omöjligt att reducera till ”bra” för det finns inget att jämföra med. Världen är upp och ner och jag, hormonkaosens moder som trott mig varit med om emotionella stormar förut, har aldrig någonsin känt så mycket och så starkt. 

 

Vi tre har gått in i vår egen värld här hemma på andra våningen. Vi byter blöjor, ammar framför julkalendern, ligger i sängen och tittar på varandra på morgnarna, kokar upp ersättning på nätterna och gråter när som helst. Hon och jag om vartannat. Hon för att hon behöver mig och jag för att jag behöver henne.

 

Och för allt som hände.

 

För rummet på Huddinge sjukhus, för de allvetande lugnande barnmorskorna och sköterskorna, för blodet, för kraftlösheten, för skakningarna i benen, för torrheten i munnen, för uppmaningarna om Dextrosol och saft, för Started from the bottom och Svalkar vinden ur telefonen långt bort i dimman under det evighetslånga krystandet, för hennes huvud, för de sista, sista krafterna och för hennes rasande skrik som just i ögonblicket kändes som att det väckte alla förmiddagssovare i hela Stockholm.

 

Jag har blivit mamma och Oskar har blivit pappa. Vi är föräldrar till en flicka som heter Disa.

 

Nu har jag fått allt.