/ Dravel /

Ladies, leave your man at home

Beyoncé-konserten i siffor:
 
2 - antal timmar vi var för tidiga på plats.
1 - antal Jay-Z-låtar jag kände igen.
94 - antal procent i publiken som var tjejgäng som ställde sig upp under Run The World.
4 - antal procent i publiken som verkade vara där för Jay-Z.
1 - antal timmar för tidigt de brände av Drunk in love som inte fick riktigt det lyft den borde ha fått.
 
10 - antal sekunder mitt "AAAAGGGGGGRRRRRHHHHHH!!!!!"-vrål förmodligen höll i sig när Countdown-blåset kom in mitt i "Holly like a boulevard" i Hold up (jag vet ingen mäktigare mashup).
5 - antal gånger jag fick påminna mig om att det var andra människor i arenan och inte spoila "TURN UP ME SAY TURN UP TURN UP YEAH LIKE THE SUN SO YOU TURN UP BEYONCÉ!" som jag visste skulle komma efter Baby Boy eftersom jag tittat på det klippet från Formation-turnén ungefär trehundra gånger.
0 - antal låtar från nya albumet som spelades (jag som lyssnat på Heard about us i hundra år, här hade jag glatt mig, som Rudolf Andersson hade sagt).
20 - antal minuter det MINST tog att ta sig till kollektivtrafiken från norra Europas mest opraktiska arena.

Det var sannerligen något att skriva hem om. Men nästa gång kan hon lämna Jay hemma, så kan vi, som Micke i Hundtricket hade uttryckt det, köra lite.
/ Dravel /

No rest at the kingdom

Glad Beyoncéafton!

Igår var det lilla Beyoncéafton, idag är det Beyoncéafton, imorgon är det Beyoncédagen och på onsdag annandag Beyoncé. Jag vill lyssna på Heard about us hela dagen varje dag. P3 Musikdokumentär som släpptes imorse handlar om Beyoncé. Jag ska försöka spara den till Kanarieöarna men jag vet att jag kommer att vara klar med den redan i eftermiddag när vi åker till Friends.
 
Jag har nämligen SÅ MYCKET att styra upp där jag behöver massor av poddar för att ta mig igenom det. Nu när folk börjar gå på semester lägger alla upp så roliga saker de ska göra. Här är några av alla härliga, hisnande och minnesvärda grejer som jag ska fixa den här veckan:
 
- Packa flyttkartonger (bara en halv miljon kvar nu!).
- Styra upp med nycklar till flyttstädningsfirman.
- Ringa Mio och fråga vilken tid vår nya säng levereras till nya lägenheten så den inte kommer fyra timmar innan vi har fått tillträde.
- Köpa underlakan till nämnda säng.
- Skriva inventarielista till flyttfirman på hur många kartonger och lösa grejer som ska fraktas.
- Stapla kartongerna med tre i varje hög enligt flyttfirmans önskemål.
- Tvätta alla kläder jag äger.
- Märka alla flyttkartonger (när jag flyttade hit skrev jag "RANDOM" på alla flyttkartonger som innehöll just random saker som man inte kunde kategorisera. Det var ju... praktiskt).
- Packa survival kit till de dagar som vi ska bo hos SLÄKT OCH VÄNNER mellan utflytten från vår lägenhet och tillträdet till den nya.
- Beställa bäddsoffa på Ikea.se.
- Adressändra.
- Bära upp min cykel till lägenheten så flyttfirman kan ta med den.
- Montera ner vår loftsäng från väggen.
- Försöka sälja ett skoskåp på Facebook.
- Åka till Stadsmissionen med böcker som inte blev bortgallrade förra gallringsrundan.
- Äta upp allt som finns i frysen.
- Packa resväska till Kanarieöarna.
 
Tänk om man bara behövde fokusera på att packa väskan till olika resor där man ligger på en flamingo i infinity-pooler.
 
Det hade ju varit något.
/ Dravel /

If you let us in underneath your skin

Jag har ju pratat vitt och brett om Mitt Stora Skrivprojekt. Nu ska jag berätta vad det är:

I tusen, eller i alla fall sexton, år har jag älskat Alcazar. Jag såg videon till Sexual Guarantee på TV när jag var tio och blev så kär i Andreas, fascinerades så mycket av Tess och kände en sådan samhörighet med Annikafiore (hon var också lång och hade lockigt hår). Sedan dess har jag följt dem. Åkte Dalarna runt med mamma i min barndom för att se dem som band eller soloartister på allt från Rommetravet i Borlänge till Gallerian Nian i Gävle. Recenserade dem i Rättvik när jag var cool indietjej som sextonåring men gav upp alla försök att verka häftig. Drog med mig Sophia på deras egen timme på Allsång på Skansen 2015 och tittade på programmet om och om och om igen när jag kom hem. 
 
Och hösten 2016 började projektet. Jag hade gått omkring i ett par år och sagt till folk att "alltså varför har det inte gjorts någon dokumentär eller skrivits en bok om Alcazar, det finns ju SVÄRTA i deras historia?!". En kväll sa Sophia "sätt dig ner ikväll och skriv ett förord bara för dig själv, och imorgon mailar du deras management och frågar om de vill att du skriver boken!". Det gjorde jag. Och managementet ville att jag skulle skriva boken. Sedan följde olika möten och olika turer, men till slut, i augusti förra året, bestämdes det att boken skulle skrivas och ges ut på Southside Stories.
 
Under senhösten och våren har jag träffat medlemmarna nästan varje vecka. Vi har gått Hagaparken runt, åkt turnébuss till Sandviken, suttit på caféer, burit en flyttkartong tidningar, pressurklipp och pärmar från Scheelegatan till Sankt Eriksgatan, ätit kanelbullar, suttit i bilkö, tittat på Youtubeklipp, handlat diskmedel, frusit i soffor och svettats på balkonger – och allt som sagts under dessa tillfällen har jag spelat in, skrivit ut och sedan försökt pussla ihop till en bok.
 
Jag har fått tre nya favoritpersoner under den här processen. Hela våren har jag gått här hemma och skrattat åt skämt Andreas dragit, reflekterat över tankegångar Lina har delat med sig av och försökt hantera situationer på samma sätt som Tess gjort.
 
Det här är det roligaste projekt jag någonsin gjort. Jag har aldrig haft så här kul i en stressig deadlineprocess. På inlämningsdagen drämde jag in manuset klockan 23.58, som en högstadieelev, men jag tyckte inte ens att det var så jobbigt. För jag har fått ställa alla frågor jag velat ställa sedan jag var nio år – och jag får dessutom berätta svaren för andra.
 
Den 4 augusti kan alla läsa vad gänget har berättat för mig. På Pride smygsläpps "Carpe Disco" och den 9 augusti släpps den officiellt. Hela festen skildras och alla sprickor i discokulan syns.
 
Jag hoppas att alla som läser den ska bli lika glada som jag var i oktober efter att den första intervjun för boken hade gjorts och Andreas visade sig vara precis så fantastisk som jag trott.