Fridah Jönsson

"Det blir så tydligt vilka av ens kompisar som har barn och inte, de som inte har det är ju helt ointresserade!" säger så många föräldrar jag känner.

 

"Det är sådan tur att min man också driver eget för annars skulle han aldrig ha tålamod med mig när jag måste jobba så mycket hela tiden", säger många företagare jag läser intervjuer med.

 

Varje gång jag hör att det är tur att folk i ens omgivning är likadana som en själv undrar jag om det är det som måste vara grunden för förståelse i en relation: Att man är i exakt samma situation?

Till exempel det är med att ens kompisar som inte har barn är ointresserade av barnet. Eh, skulle det vara en självklarhet? Jag tycker att det låter som en jättedeppig relation! Man kanske inte är jätteintresserad av barnet, trots att det är det största som någonsin hänt ens kompis, men då anser jag att man faktiskt i alla fall får LÅTSAS vara det. Att ställa ett par frågor om barnet när man hörs, hälsa lite på det när man träffas och likea någon bild här eller där på Instagram, det är ju faktiskt inte så mycket mer som krävs.

Det låter så ofta på folk som nyligen fått barn som att det är underförstått att de som inte själva har barn är ointresserade av att andra får det. Jag kan liksom inte gå med på att det skulle vara utgångsläget, för i så fall måste ju hela ens vänskap vara baserad på att man upplever precis samma sak i precis hela livet? Om någon får ett jobb den andra inte haft, kan man inte tycka att det är spännande då? Eller om någon skaffar hund eller katt men den andra aldrig haft djur, kan man inte vilja höra om hur det går ändå?

 

Och det här med att alla bara "åh jag är så tacksam för att jag och min partner har samma jobb för det gör att vi verkligen FÖRSTÅR VARANN". Det är klart att man gör det på ett annat plan än om man arbetar i vitt skilda världar, men om man lever med någon som har en speciell livsstil så sätter man ju sig ganska automatiskt in i den livsstilen själv, för man får ju höra om den nonstop (folk som jobbar mycket drar ju sig sällan för att förklara för hela sin omgivning varför det är så viktigt att de måste jobba mycket) och man blir så direkt påverkad av den att man inte har något val.

 

(Sedan fattar jag också att bara för att man förstår en värdering betyder ju inte det att man uppmuntrar och delar den värderingen, och det är ju ett kapitel i sig, för det här folk som suckar "åh han förstod aldrig varför jag inte ville ha ett 9-5-jobb" eller "men hon fattade ju inte att jag inte kunde ta tre veckors semester för då skulle HELA FÖRETAGET GÅ OMKULL" känns så himla förminskande, för i 90 procent av fallen tror jag att folk FÖRSTÅR det alltför väl men kanske däremot inte alltid är så PEPPADE på att en hel familj måste bli medberoende i någon annans jobbmissbruk.)

 

I alla fall. Det här med kompisar som inte har barn. Jag förväntar mig inte alls att alla jag känner ska vilja veta precis allt vår dotter gör, säger och lär sig. Men jag förväntar mig nog någonstans att mina kompisar ska fråga om hur hon mår, eller hur jag mår efter att hon kom.

 

Och det gör alla mina vänner. Om de sedan är genuint intresserade eller bara låtsas vara det spelar helt ärligt inte så stor roll för mig, bara att de visar att de förstår att mitt liv genomgått den största förändringen någonsin räcker gott och väl för mig.