Här kan man läsa en intervju med Tomas Andersson Wij som jag gjorde i tisdags innan jag gick på hans releasefest. Han var en sådan raring så ni kan inte ana. Satt där i sin svarta tröja och glasögon och var bara... snäll. I love Tomas.

Sedan kan man läsa en krönika i DT som jag är så himla nöjd med. Den handlar om jämställdhet i kultursverige, typ. Läs den här.

Nu ska jag äta choklad och vara nöjd med att jag inte gråtit en enda gång den här veckan trots att jag varit så nervös och opepp på så mycket. Ibland överträffar man sig själv alltså. Och då måste man fira med godis.

Ungefär så är det. För övrigt har jag helt slut på energi. Var på event igår som gjorde att luften bara gick ur mig. Åkte hem ungefär 21.20 och höll på att somna på tunnelbanan, och imorse trodde jag att det var ett skämt när klockan ringde. Så fort jag kom hem från kontoret idag (ca 16) började jag räkna ner tills jag får gå och lägga mig.

Jag har också totalt slut på värme i kroppen. Bilden är från kontoret idag, satt sådär hela tiden för att jag fryser så sjukt mycket. Om jag bara hade haft ett badkar i denna lägenhet så hade jag aldrig någonsin klagat.

Nu måste jag verkligen äta någon form av middag. Jag är så ohungrig att jag blir rädd. Nu är det på den här nivån att jag måste äta efter klockan och bara tvinga i mig någon mat eftersom jag tycker att all mat är äcklig och jag helst vill bli sondmatad.

Imorgon ska jag på asviktigt business meeting hela dagen, och hela helgen ska jag jobba. Så fort det blir söndag kväll kommer jag att sätta mig framför mitt kaminelement med en skål choklad och kvällstidningarna och sedan ska jag sova i ungefär hundratusen år. 


Januari alltså. Kan vi inte bara utrota den här månaden?

Tisdag: Intervjua Tomas Andersson Wij, gå på hans releasefest.

Onsdag: Jobba, hänga med Cissi och Jenny?
Torsdag: Important meeting all day all night.

Fredag: Jobba med start klockan nollsjunollnoll.

Lördag: Jobba halva dagen.

Söndag: Jobba halva dagen, tvångs-hålla mig vaken fram till 20.00, däcka till Sommarpratarna i min högtalarkudde.

Jag har inte börjat sju på jobbet sedan november. Detta blir en intressant vecka.

Precis vad Sverige behöver när personer som Håkan Karlsson styr och ställer i festivalbranschen.

alltså Fridah, vad är en armfilt för något? puss!

Jag förstår att du undrar, Sophia, men jag ska berätta om allt. Min ärmfilt är helt enkelt precis vad det låter som: En filt med ärmar. Den är megavarm, megalång och megastor. Jag fick den i julklapp och den finns på Clas Ohlson. Det är just nu det bästa som finns i min lägenhet (på delad förstaplats med mitt öppen-spis-element, också från Clas).

Man ser ut lite som någon i Harry Potter när man har den på sig, och den är så himla fantastisk. Vad jag gjorde innan jag fick den är fortfarande en gåta. Här kan man i alla fall se den.

Så. Nu har vi klarat ut detta.

(Och nej, jag är inte köpt av jobbet. Ingen produktplacering av Clas, endast ärligt hyllande av briljanta produkter. Älskar dem.)

- Hänga på ett fik med jordens snyggaste soffor och lyssna på Moto Boy och äta chokladbollar med Kristian.

- Gå på Pet Sounds och hitta Lalehs Prinsessor som man alltid undrat varför man inte har.

- NÄTVERKA på EMI:s fest, ha the mighty Tunigo-Roger med sig som känner alla, twittra med Pontus de Wolfe, säga "hejhej, Fridah, alltså jag var sjukt stort fan av dig när jag var typ tio så ursäkta att jag glodde!" när man nätverkar (det var Sebastian i Supernatural), svara "eeh, på gymnasiet" när en skivbolagstjej frågar "jaha, var har du varit innan då?" och engagera samtlig personal i att hitta kranvatten eftersom man varken dricker alkohol eller kolsyra.

- Lyssna på Jonas Gardells vinterprat om vem som är kungen på Ica när man säger "öppnar du en till kassa?".

- Ligga under sin ärmfilt och se Andra Avenyn och inse att sist man hade en helt ledig helg i den här lägenheten var den 25 november.


Imorgon ska jag leka med Kate. Ikväll ska jag endast se På Spåret och kanske Dirty Dancing, äta godis och gå i OnePiece. Jag ska alltså vara Carrie Bradshaw. And it sure feels good.

Här är i alla fall veckans Metro. Den handlar om det totalt sjuka i huvudet att folk blev så arga på Idrottsgalan för att Rolf-Göran Bengtsson fick Jerringpriset. Jag var helt säker på att det var pengar inblandat i det där, men så googlade jag nu och upptäckte att han har ju för fan bara vunnit EN SKÅL. Och detta blir folk alltså så himla förbannade på. Snart måste jag fly landet.


Förra veckan skrev jag i DT om att Jan-Olov Andersson tyckte att Tove Edfeldt är en "ny duktig skådespelerska" och trodde att hon började år 2011. Det är ganska sorgligt.

Och innan jul skrev jag i Metro om Emmaboda-chefens mycket, mycket märkliga uttalande om kvinnliga artister. Det kan man läsa här om man vill.

Ikväll ska jag NÄTVERKA på Söder. Gå på event. Representera mitt jobb. Och just nu sitter jag i ärmfilt i soffan med läppstift utsmetat eftersom jag nyss fick vila i en och en halv timme för att orka vara uppe till 23 ikväll för den senaste veckan har jag lagt mig vid 21.15 varje kväll.

Den här kvällen kommer ju att gå som en dans.

Och så lyssnar jag på mina nya skivor från CDon som äntligen kom idag och inser att kanske Ben Howard sammanfattar allt på enklaste och bästa sätt:

Keep your head up, keep your heart strong.

Keep your mind set, keep your hair long.

Det trådlösa nätverket slutar funka, gör aaalldeles för mycket makaronstuvning, diskar i tusen år för ketchupen har vuxit fast i tallriken, startar en maskin tvätt,

upptäcker tre minuter senare att min för stora hjärt-ring inte längre sitter på fingret, vänder uppochner på hela tvättkassen från Ikea,

skakar alla plagg, går igenom hela lägenhet, inser till slut att den förmodligen ligger i tvättmaskinen, sitter och räknar ner minuter tills tvätten är färdig,

älskar mitt liv.

Det enda jag kunde tänka på när jag såg youtubeklippen på alla dessa låtar var:

1. Varför rankades kvinnliga artister högre i bubblegum-/eurodisco-/eurotrance-genrerna på 90-talet än i svensk popmusik på 10-talet?

2. Hur i hela friden kommer det sig att det sitter en kille i Danmark som typ blev miljonär för femton år sedan genom att säga "Come on Barbie, let's go party"?

3. Varför kom inte Lucy Street längre? Det där riffet i Girl Next Door är ju klassiskt för alla nittiotalister.

4. Hur kan alla musikvideor vara så himla töntiga? Allt ser ju så himla uppgjort ut och jag tänker bara på hur de har sagt "se kaxig och oförstående ut och mima när du dissar killen som ringer på din dörr... NUUUU" och så fort man kommer på det så skäms man så himla mycket.

Snälla skicka ett vykort för jag undrar så.

Jag vet att jag är sex år efter alla andra men jag måste också blogga om Gunnar Ardelius böcker.

"Till en början finns alltid valet att vara ensam. Sedan blir det inte ett val längre. När slutade det vara ett val? Vad är det i mig som har slutat att välja dig, som istället har flyttat in i dig så att jag måste vara med dig för att kunna vara med mig själv?".

Senast i måndags skrev jag ett mail där jag sa att "Jag saknar också mig själv ibland, fast mer för att det känns som att jag inte längre vet hur man är själv sedan vi flyttade ihop".

För efter att jag och Oskar började bo ihop i leksandsläggan har jag helt och hållet tappat bort vad man gör när man är själv. Jag känner mig så himla tom utan honom och blir helt socialt handikappad och bara en så enkel sak som att gå och handla godis är så fruktansvärt svårt när han inte är med. Det är detta som är så fint med Gunnar Ardelius, jag förstår precis vad han menar och han förstår precis hur jag menar.