/ Dravel /

Måste kolla DM vad Ingrosso kan ha skrivit

"Tack vännen!" svarade mannen som jag anser vara Sveriges bäst klädda (alla som läst mer än två inlägg på den här bloggen sedan förra året vet exakt vem det är) på en PR-fråga jag skickade till honom häromveckan. Jag släppte allt jag höll i och vrålade "alltsåååå OOOKEJ!" till Oskar som försynt försökte förklara att jag kanske inte bör fästa överdrivet stor vikt vid detta meddelande. Jag bara fnös till svar.
 
Sedan detta hände har jag känt mig som någon som ingår i ett MÄKTIGT NÄTVERK I MEDIEVÄRLDEN! Så stelt. Jag tror ju inte att denna hälsning
 
1) var menad till mig personligen
2) ska tolkas bokstavligt eftersom han inte ens vet vem jag är
 
och ändå känner jag mig liksom orimligt nöjd med denna nya titel. Jag är som det här memet som Singelpodden la upp, jag får ett mail med en hälsningsfras som eventuellt berodde på att en person som på riktigt är mäktig i medievärlden blandade ihop mig med någon annan – och jag bara OKEJ VI SES PÅ TAVERNA BRILLO!!!!
 
Jag har alltid undrat hur det är att vara en människa som är en del av mäktiga nätverk i medievärlden. Hittills verkar det rätt kul.
/ Dravel /

Och jag minns att han sa "herregud är det du ifrån TV?" och jag ville gå hem

"Jag minns dig från Metro", sa en trevlig man jag hade möte med häromdagen och jag gjorde det jag alltid gör när någon säger så: Tog avstånd från allt jag skrivit.
 
När någon (framförallt någon jag ska jobba med) säger att de läste mig i Metro tar det max en sekund innan jag säger "alltså GUD det är så länge sedan och jag var tvungen att skriva en massa åsikter jag inte riktigt hade för DET VAR JU MITT JOBB LIKSOM och alltså det ligger så mycket på internet som jag har skrivit som jag verkligen inte står för och shit alltså du vet jag började ju där när jag var sexton, fatta ångesten att saker man skrev när man var sexton liksom finns för folk att LÄSA AHAHAHA guu men jaja, what to do, berätta om din bok!".
 
Det ligger så mycket i cyberspace som jag inte kan stå för och jag får så hög puls av tanken på att människor minns mig för de sakerna. Det var illa nog när jag fortfarande VAR i Metro.

På mingel och events och releaser kunde folk säga "jag läser dig i Metro" och ibland var jag i perioder av flow när jag hade skrivit två bra texter på rad och tyckte att det var kul att någon läste – men mest blev jag rädd för att de, genom att ha läst texterna, skulle ha förväntningar på hur jag skulle vara. Och det är ju bara ett av många symptom på den hybris jag hade: Att jag trodde att folk förväntade sig något av mig.
 
Det gjorde de ju inte eftersom folk inte bryr sig så mycket om en, och de absolut flesta som sa något var ju snälla människor som ville ge beröm och det blev jag ju glad för, men jag visste aldrig hur meningen skulle sluta när någon sa "jag läser dig i Metro". För om någon säger till en att hen läser saker man skriver så har hen ju de facto en uppfattning om en. Att uppfattningen om mig skulle vara att jag var en arg ung moderat som mest brydde mig om vad andra unga moderaters föräldrar tyckte om att deras barn var arga unga moderater gjorde mig så himla stressad.
 
Och så fanns ju de som var få men som ändå fanns: De som ville DISKUTERA. Så många gånger jag stått med mitt vattenglas eller min Festis på mingel och releaser och events och sagt "ja jo nämen så är det ju" när någon oklar diffus bokare som jag aldrig träffat förut velat vädra sina fullständigt ointressanta åsikter om ämnen jag själv skrivit fullständigt ointressanta åsikter om. Som sa "jag läser dig i Metro och jag tänkte på din krönika om X och du har ju en poäng meeeen...".
 
Här är det kanske lockande att prata om mansplaining men det var aldrig det, det handlade inte om ett översittarbeteende från män utan bara en vilja hos andra människor att prata med mig om något jag aldrig ville prata om. Jag hade inget svar på vad vi skulle göra för tiggarna och det hade inte de heller och då kände jag inte att vi behövde ägna just denna kväll, i en stimmig lokal med tjugo personer per kvadratmeter, åt att försöka arbeta fram ett åtgärdsförslag.
 
Hur som helst.

Nu, nästan tio år efter att jag började i Metro, har jag en blandning av kalla kårar och distans till alla värdelösa texter jag skrev. Vissa dagar känner jag "herregud jag hade inte ens börjat gymnasiet när jag skrev de första kolumnerna och de enda unga som syntes i media då var ju antingen provokativa bloggare eller Amy Diamond, det var väl jättebra att jag förde en tolkningsföreträdesdebatt innan ordet ens fanns?".
 
Men de flesta dagar känner jag stark hjärtklappning för att det överhuvudtaget finns så många spår på internet av hur jag var förut. När folk taggar varandra i Facebook Memories inser jag att statusar jag skrev 2010 plötsligt kan dyka upp hos vem som helst, för någon månad sedan satte jag Only Me på alla fotoalbum jag lagt upp från 2007. Ingen bryr ju sig som sagt så mycket om en som man tror, men bara tanken på att någon har en bild av mig som baseras på något jag sa för sju år sedan räcker för att jag ska vrida mig i självförakt.
 
För att inte tala om den fråga som oundvikligen dyker upp i huvudet av detta: HUR KOMMER DET ATT KÄNNAS SJU ÅR FRÅN NU?! Jag har ingen aning om vad som kommer upp om man googlar mig nu för jag har inte gjort det på hundra år, men jag skulle egentligen gissa att Metro-texterna kanske inte hamnar högst upp längre utan att det istället är något om Virtanen. Det kommer jag ju inte heller att tänka tillbaka på med glädje 2025.
 
Och då blir ju automatiskt följdfrågan: Vilken mening är värst att höra från en ny bekantskap: "Jag känner igen dig från Metro" eller "Jag känner igen dig från Uppdrag Granskning"?
 
Fokusprojekt 2019: Lösenordsskydda allt jag någonsin publicerat. 
/ Dravel /

It's cool but you don't even know me

"STÄLL IN ALLA SOMMARPLANER" skrev jag i ett sms till Caro igår när det blev officiellt att Spice Girls gör en englandsturné i juni!! Givetvis utan Victoria Beckham, men jag har redan gett upp hoppet om henne så min lycka var ändå total.
 
"HÄR har vi en godkänd möhippa!", sa jag till Oskar när jag berättade om det och frågade honom sedan "om jag inte får med mig någon annan, åker du med mig till London och ser Spice Girls då?" och han sa "alltså... det är ett för stort ansvar".
 
Och det är ju verkligen ett ansvar. Jag har väntat på det här sedan jag var fem år så det är inte vilken spelning som helst. För att uppfylla visionen och drömmarna jag hade i min barndom måste denna konsert nämligen innehålla:
 
1) Att jag får träffa bandet helt ensam.
2) Att Emma på något sätt har lärt sig svenska och konverserar med mig utan språkliga brister
3) Att hon tycker så mycket om mig att hon blir min barnvakt och från och med denna dag säger upp sig från gruppen, åker hem till oss i Leksand och ser på Barntrean med mig varje helg.
 
Det är väl en fullt rimlig ambitionsnivå?