/ Dravel /

You go, girlfriend!

Ord och uttryck jag aldrig kommer att kunna använda:
 
- "Pga" berättelse.
Alltså inte "tåget är sent pga signalfel" utan "är så trött pga var vaken uppe hela natten" eller "vill göra slut med min pojkvän pga börjar känna att vi inte passar ihop längre". Nu är ju det allmänt vedertagna begrepp men för mig blir det tyvärr inget annat än twitterspråk 2011 och det får jag rysningar av att bara tänka på.
 
- "Fittbärare/kukbärare".
JA JAG HÅLLER MED OM att det är bra att dessa ord vidgar begreppen om vad det innebär att vara kvinna respektive man, jag skulle bara vilja ha något smart som även vi pryda 1800-talsmänniskor också kan säga!

- "Svingod".
Det ligger bara aldrig rätt i munnen när jag ska säga det? Ingen verkar använda det här ordet lika ofta som Flora Wiström och eftersom jag aldrig kommer att bli lika cool som hon är det ju ingen idé.
 
- "Grymma brudar".
Helt enkelt för att det kidnappades av människor jag jobbade med som i praktiken inte verkade tycka att några brudar alls kunde vara grymma och därför gick det inflation i begreppet för mig.
 
- "O-nice".
Att kalla saker för "nice" är ju svårt nog!
 
- "Medis".
Jag är inte tillräckligt mycket stockholmare än för att på ett avspänt sätt kunna prata om Medborgarplatsen som Medis. Vilket ju är fullständigt logiskt eftersom jag i övrigt befinner mig i Vällo, Hässlo, Fruis, Höis och Thorilds.

/ Dravel /

Got some gold here around my finger, more precisely it's a ring

Inkastaren var en tjej några år äldre än jag själv. Vi bad om a table for two please och några minuter senare kom pastan med mozzarella och tomatsås in. Jag sa inte så mycket, hade suttit och tänkt hela eftermiddagen. Solvarma axlar och klor-trassligt hår i knut och i huvudet den fråga jag ställt mig hela våren: Klarade jag verkligen allt det här?

Jag hade spanat bakom solglasögonen på föräldrarna till barnen med snorklarna i poolen, tjejerna som såg ut som medlemmar i Flora Wiströms bokklubb vid frukosten och det tyska pensionärsparet på solstolarna och undrat hur deras vår varit, om de också räknat ner till den här resan sedan i mars när de bokade den trots att de inte ens visste om de skulle ha tillräckligt med kraft för att orka ta sig iväg. Jag hade ätit vaniljkexen och druckit flaskvattnet och hängt upp baddräkten på balkongräcket och hela tiden försökt ta in att allt var färdigt nu, mållinjen var korsad, det fanns inget mer att springa mot. Insikten var lika efterlängtad som overklig och det var kanske därför jag nu var så tyst.

Pastan blev uppäten. Can we pay please? Muchas gracias, några euro i dricks och in med stolarna. Hand i hand och Atlantens vågor mot stranden. Axelbanden på linnet för stora. En mur mot vattnet. Egentligen vågade jag inte gå upp men jag gick ändå bakom honom på samma sätt som jag alltid går bakom honom. Så plötsligt. Orden om allt, om det här året och framstegen och förändringarna - och så frågan. Den jag haft i huvudet de senaste tio åren, som jag på skämt och på allvar sagt till honom att han kan ställa under de tidigare resorna men inte hunnit ägna en enda tanke åt den här gången.

Nu kom den och den var lika oväntad som självklar.

Jag sa ja medan Atlantens vågor slog in under våra fötter. Vi satt kvar och pratade och jag försökte landa i att bara vara vi. Vi var de enda som visste vad som sagts i det här ögonblicket. Ingen av de som var tjugo meter bakom hade hört orden och även om de hade gjort det hade de aldrig förstått vad de betydde. 

Och till slut tog vi en bild. Händerna mot kameran och texten "he liked it!" innan jag skickade iväg det till de närmsta. Alla svarade inom fem minuter.

Vi gick in på närmsta bar. One champagne and one Strawberry daiquiri non alcoholic please. En glowstick runt glaset, förrförra årets P3-favorit från högtalarna och rödbrända skandinavier på gatan utanför.

Atlantens vågor hela vägen hem.

 
 
 
/ Dravel /

Det spelar ingen roll om du håller mig hårt, ingen kommer minnas om hundra år

Tankar jag tänker ibland som kan ha en lugnande effekt:
 
- "De flesta har sett det mesta".
Man är sällan värst på saker och man är sällan den första som gör fel eller säger något pinsamt. De absolut flesta människor har redan sett mycket värre saker än det man själv tycker är så jobbigt, och därmed är en felsägning eller ett dåligt ordval långt ifrån någon nyhet för dem.
 
- "Jaja, men nu blev det så".
Sedan Carina Berg la upp en bild på sin lampa med texten "jaja, men nu blev det så" har jag tänkt på det mantrat så ofta. På midsommar pratade jag, moster och Lisa om den och sedan dess har den funnits i mitt huvud hela tiden. För den här meningen passar ju i alla små situationer som inte har någon större betydelse i livet: En frispark i fotbolls-VM, dålig mens-timing på semestern, en tvättmaskin som börjar ryka fyra dagar före en flytt – jaja, men nu blev det så.
 
- "Och?"
Alcazar-gänget har lärt mig så himla mycket om livet och detta är en av de bästa sakerna en av medlemmarna berättade: Så fort hen blir upprörd eller stressad över en situation tänker hen "jaha, och?" för att fråga sig själv vad konsekvenserna av den situationen blir. Oftast inte så stora som hen tänkte från början.
 
- "Det är en tillfällig gäst i mitt liv".
Det här är Jonas Gardells absolut bästa ord. I en av sina shower pratar han om att han är en "tillfällig gäst i ditt liv" och det är en ganska smart tanke: Alla människor man möter är tillfälliga gäster i ens liv och man måste därför inte rätta sig efter precis allihop utan istället välja ut några av dem som man vill göra glada. Det fungerar även tvärtom, man själv är en tillfällig gäst i folks liv och alla lägger därför inte allt man gör på minnet.
 
– "Det här blir en bra anekdot i mitt sommarprat".
I jobbiga situationer som är så stela att man kallsvettas av bara tanken på det finns det bara en räddning: Låtsas att man en dag kommer att sommarprata och att denna händelse då kommer att få inleda hela programmet och dra in stående ovationer för det.