Oh, I never meant to brag
Vet ni vad jag ska göra i mars?
Jag ska ha två veckors praktik hos Linda.
Vet ni vilken Linda jag ska ha praktik hos?
Linda Skugge.
Jag tänkte bara att ni kanske ville fylla era carecups.
It's just physical, I know, but she reminds me of you
Och så var det helt vanlig blues med helt vanlig sång
Den här veckan handlar det om Candide. Om Voltaire, Sandahl, Virtanen och Karlsson.
Om att jag tycker att Candide är så sugig trots att den är en klassiker, och om att jag hellre tycker att alla gymnasister borde läsa Vi Som Aldrig Sa Hora.
Jag vill inte höra att jag är för liten för att fatta Candide.
Jag vill inte höra att "men Ronnie Sandahl är så jävla pretto!".
Jag vill inte höra att "men DU kan ju inte bestämma läroplanen, hallå!".
Men jag borde kanske förvänta mig kommentarer i stil med "men DU har ju inte rest jorden runt och letat efter Kunigunda, så uttala dig inte!" och "du har INTE jobbat på ett slott och sedan blivit utsparkad därifrån och varit tvungen att gå med i bulgariska armén, så du ska inte säga ett skit om Candide!" och "kom igen när du har varit i Eldorado och sedan åkt därifrån!".
I vilket fall som helst så finns krönikan här. Läs den.
Vi förstår inte varann
Jävlar, vilket liv det blev om den där kolumnen.
Först och främst: Malin Wollin bemöter den ovanligt sansat för att vara hon. I sanningens namn hade jag väntat mig rep och facklor, typ. Tack, Malin.
Sedan: Mymlan! Den outgrundliga anledningen är att när jag skrev ut en bloggadress förra året i en DT-krönika, så tog tidningen bort den. Då fick jag inte skriva bloggens namn, så nu tänkte jag ta det säkra före det osäkra.
Men vet ni vad jag känner? Jag känner att för ovanlighetens skull har folk missuppfattat poängen.
Ni som kommenterar om hur fel jag har: Varför LÄSER ni aldrig mina kolumner?
Jag har aldrig någonsin sagt att jag inte fattar att det är jobbigt att vara förälder. Herregud, jag har ju varit barnvakt och tyckt att DET tog på krafterna! Jag förstår att det är drygt att ha barn. Jag förstår att man vill ventileeeeera sig. Jag förstår att man kan tycka att barnen är jobbiga.
MEN. Jag förstår inte varför man skriver ut det i sin blogg eller krönika eller kolumn.
Jag fattar inte varför hela världen måste läsa det. Jag fattar inte hur man kan sätta sig själv i första hand i en sådan situation.
För det är ju precis vad man gör när man skriver sådana saker. Man tänker ju att det blir ett bra inlägg eller en bra kolumn. Det är ju därför man gör det, det kan man ju inte säga emot.
Och alla som bara "men jag frågar ALLTID mina barn om det är okej innan jag skriver om dem", det har ju ingen betydelse. Först och främst har ju barn under tretton inte så stor uppfattning om hur många som kan läsa det. De vet inte att det, i Martina Haag-fall (bland annat), kommer finnas böcker som handlar om dem så länge de lever.
Och sedan förstår jag fortfarande inte varför man måste använda INTERNET för att avreagera sig på sina jobbiga barn. Kalla mig amish, men skaffa en dagbok om ni måste ventileeeeeera er. Eller använd ett Word-dokument eller en låst blogg eller vadfan som helst. Bara inte hela världen kan läsa.
Eller är det helt enkelt så att om man har barn så har man inga kompisar man kan beklaga sig hos?
För om man har ett så stort behov av att få prata av sig så är det väl bara att prata med sina vänner? Är det inte lite det de är till för?
Och till slut: VARFÖR gnäller ni över att jag
1) är ung
2) inte har några barn?
3) inte förstår ironi (HAHAHAHA)?
Det jag försöker förklara för er är inte att jag på riktigt TROR att ni hatar era barn (det är inte jag som sätter rubrikerna på Metro). Det är inte att jag tycker att Malin Wollins blogg är kass eller att jag inte förstår den. Det är inte att jag tycker att alla föräldrar ska vara glada och pigga hela tiden.
Det är att jag inte tycker att de ska få skriva vad som helst om sina barn på ett ställe där hela världen, inklusive barnen, kan läsa det.
Och jag tycker inte att man måste uppfylla några freakin' krav för att få tycka att det där är elakt.
Jag tycker att alla ska läsa Annas kick-ass-inlägg, tänka över det här, läsa min kolumn igen och sedan hålla käften.
Ursäkta franskan.
Parenting never ends
För jag fattar inte hur de resonerar. Jag vet inte hur smarta och läskunniga deras barn är, men FÖRR ELLER SENARE KOMMER DE JU LÄSA DET.
Hur tror Martina Haag att hon ska kunna se Dino i ögonen efter att han om några år har läst om hur hon hatade att gå på bio med honom? Hur kan hon känna sig som en bra mamma när hon vet att hon gett ut två böcker bestående av krönikor som till cirka nittio procent handlar om hur jobbiga hennes barn är?
(Jag har läst alla hennes böcker och tyckt att de har varit asroliga. För det är de ju, hon skriver ju kul. Problemet är bara att jag tycker att det är så otroligt okänsligt av en förälder att lämna ut sina barn så som hon gör.)
Åsa Panassini skrev en kolumn i december om att hon letade upp luciakläder till ett av barnen samtidigt som den andra ringde och ville bli hämtad och guuuuud vad jobbigt det var. Hur ska Åsa klara av att läsa den kolumnen i Aftonbladet Söndag och känna sig nöjd med den?
Hur långt kan Malin Wollin (och ja, det är hon som nämns i min kolumn) gå i sitt hej-de-flesta-av-mina-blogginlägg-och-kolumner-handlar-om-hur-dryga-mina-barn-är-och-jag-är-så-beroende-av-min-man-att-om-vi-skulle-göra-slut-så-skulle-hela-min-karriär-fuckas-upp-för-jag-skulle-inte-kunna-heta-Fotbollsfrun-längre-och-då-är-jag-ju-rätt-stekt-resonemang innan hon känner att hon hänger ut barnen för mycket?
Hon sa i Debatt i höstas att hon inte hänger ut dem, för hon "lägger aldrig ut bilder på dem och byter namn på dem i bloggen".
Och det är ju bra, fast det är ju inte det det handlar om. För BARNEN vet ju själva att det är dem det handlar om, och de kommer ju ändå fatta hur trött Malin är på att vara med dem. De kommer ju gå in på hennes blogg snart (en av döttrarna är åtta, tror jag) och börja läsa det hon skriver.
Då hjälper inga oexisterande bilder eller fingerade namn i världen.
Ville ni läsa min kolumn, förresten?
I så fall finns den här.
Alla filmer, alla böcker handlar om dig
Ja, jag vet. Igår skrev jag att jag inte hade något att blogga om, men jag fick ju såklart det idag.
Detta har jag funderat på idag:
1. Jag höll på att sätta skolans oätliga chili con carne i halsen av skratt idag när Jensa under lunchen påpekade att en person som vi båda känner påminner väldigt väldigt mycket om dialogen i den här HippHipp!-scenen.
2. När man går till skolan under världens finaste morgon och lyssnar på Hello Saferides Arjeplog, då ska man kanske inte bli så förvånad över att man börjar gråta av glädje mitt på Leksandsbron.
3. Eftersom mitt nya mantra är "svälj stoltheten!" så bestämde jag mig för att vara programledare i vårt senaste rörlig bild-projekt. Därför har jag nu fått äran att stå och snörvla väldigt väldigt högt, skrika "köööööööööööör!" som Paolo Roberto, utbrista "jag spiiiir!"när Erika spottar i sitt hår - och få allt det här filmat.
Vill ni se det? Kolla här i så fall.
(Och ja, det var jag som valde den asskickin' musiken.)
4. Och så loggade jag in för att blogga om det här, och ser en kommentar från en hater som tycker att jag förstör P&L genom att jobba med deras årsbok, och som undrar varför jag existerar när jag är så värdelös.
Men rätt surt för hatern, hans kommentar publicerades inte!
In his face.
5. Min mellanslagstangent är sönder. Man kan bara göra mellanslag på höger sida av den. Hur åtgärdar man det? Hjä-hjälp.
I really wish I could, but I don't want to
Jag är så irri på mig själv just nu, för jag orkar inte blogga.
Jag orkar inte, jag vill inte, jag har inget att skriva om.
Ni får tycka att jag är en värdo bloggare, och det är helt okej. Jag tycker också det.
Jag varken vill eller kan eller orkar.
Och det är så stressigt att hela tiden LETA efter något att skriva om. För det gör jag redan till Metro och DT, och jag måste liksom spara det jag hittar till dem.
Därför prioriterar jag inte alls bloggen just nu. Det är synd, för jag vill verkligen verkligen det.
Men just nu är det som det är, och då måste jag göra andra saker.
Som att krama Oskar, spela DS, läsa (och se) Matilda, läsa Kalle Och Chokladfabriken och lyssna på Hästpojkens nya.
Och som att skriva DT-krönikor, skriva Metro-kolumner, skriva två texter till min egen bok, skriva en text till en annans bok, samla in alla texter som andra har skrivit, maila bokförlag som vill ge ut boken... och just ja, driva ett företag.
Det är nu jag måste komma ihåg det min mamma har sagt till mig de senaste sjutton åren: "Gör alltid det tråkiga först".
(Dessutom blir det ofta så att när jag skriver att jag inte ska blogga på ett tag så skriver jag sju inlägg dagen efter. Det kan mycket väl bli så. Men ändå.)
Svara mig, snälla, svara!
Det var fint. Jessica är nämligen väldigt fin.
Nu försöker jag gå från diskussioner om Nöje, haters och Linda Skugge till matte och uppsatser om Candide. Det är rätt sugigt, måste jag säga.
Jag har inte bloggat sedan i fredags, så nu måste jag fråga er tre grejer jag tänkt på sedan dess:
1. Det finns en regel i Mediehuset som säger att man inte räknar tecken om man jobbar på tidning. Eftersom jag vet att man faktiskt gör det så tänker jag trotsa den och fråga: Hur många tecken är Martina Haags kolumner i Bladet? Sjuhundratusen? Varför får hon en helsida om att hennes frisyr inte blir lika snygg som hon hoppas på, medan Ronnie bara får två och fem tecken om saker som faktiskt är värda att skriva om?
2. Var Vintergatan 5B tvunget att bli så high-tech att man inte längre känner igen det? Eller ja, det är ju inte ens Vintergatan 5B, men nästan. Det började igår (med massor av HippHipp!-människor!), och jag blev så besviken. Det var ju inte alls lika roligt som förut. Dessutom var det lååångt ifrån lika bra som Guds Tre Flickor.
3. Alltså, det här med Gina Tricot-Pernilles avhopp.
Det som är mest upprörande i det där är ju inte att hon hoppar av. Det är att de är så hemliga med anledningen. "Vårt avtal gick ut" my ass. Kan de inte bara erkänna att hon är för gammal för att modella? Gud, hon är trettiotvå år! Efter upprepad läsning av Bimbobakslaget har jag väldigt svårt att tro på att åldern inte har någon betydelse när de istället tar in en tjugoåring.
Varför får jag inte av mig mina blåjeans?
Saker man inte ska ha på sig när man SPRINGER hem från Birch Road för att man är så kissnödig att man typ sprängs:
- Jacka
- Halsduk
- Munkjacka
- Dubbelknäppt byxdress med dragkedja (och ja, det är jag på bilden)
- Skärp
- Strumpbyxor
- Trosor
Bara ett tips sådär.
Ingenting behöver vara svårt
Det här får mig att tänka på jobbet till P&L:s årsbok som jag gjorde för några veckor sedan. Jag intervjuade en massa människor, och en av frågorna jag ställde var "vilka är dina fem drömband till festivalen?". Jag skulle ge mycket pengar för att själv få bli intervjuad - för då skulle jag ha svarat "Mando Diao, Sugarplum Fairy, Håkan Hellström, Miss Li och Thåström".
En annan grej som är skön att veta med Hästpojken-spelningen är att när jag ser dem i år så kommer jag inte stå och ta kort på publiken för att se vilka som är där.
I ain't too proud for any gesture, that is meaningless to me
Det här med "det är helt okej om det blir helt okej", det är ju fortfarande bra. Alltså, jag måste fortfarande tänka så ibland. Fast jag vill inte det.
Jag har massor av andra grejer som jag tänker ibland. Ett urval av dem:
- God damn it!
- Kom igen då fegis, gör det!
- Opposite action.
- Rim och reson, bot och bättring
MEN. Allt det här har ju någon annan kommit på. Och därför ska jag nu börja tänka något som JAG SJÄLV har kommit på, utan hjälp från någon annan. Ingen Mia Törnblom, ingen från borlänge, ingen terapeut, ingen Markus Krunegård, ingen Petter, utan JAG.
Och det jag kom på, som i mitt liv är jävligt ass-kickin' är:
SVÄLJ STOLTHETEN!
Jag är en av de mest pretto och tråkiga människor som finns. Jag är hatad i Mediehuset för det. Jag vill aldrig vara med på spexfoton. Jag vägrade volleybollturneringen för att man skulle klä ut sig (och VARJE år är det ett gäng killar som har tjejkläder på sig och alla bara "HAHAHAHAHAHA!". After all these years, hur kan folk fortfarande tycka att det är ROLIGT?!).
Jag har redan bestämt mig för att studentveckan (SOM INFALLER NÄSTA ÅR!) kommer bli helt jävla hemsk eftersom jag inte vill stå på ett flak och skrika. Jag sa nej till ett tidningsjobb under APU:n för att jag i så fall skulle vara tvungen att vara med på bild när jag skulle göra en grej som jag var för pretto för. Allt det här har vi ju redan diskuterat.
Och därför tror jag att det här med att svälja stoltheten är något jag borde träna på. Inte bara i spexfoto-sammanhang, utan jag kanske borde erkänna att jag har fel ibland. Jag kanske borde säga förlåt för saker. Jag kanske borde tycka att det är okej om andra är bättre än jag på någonting. Jag kanske borde berätta saker jag helst inte vill berätta.
Och i sådana situationer känns "svälj stoltheten" som en mycket bra grej att komma ihåg.
Därför går det nu straight up på rittavlan ovanför sängen.
Trots detta kommer jag behöva er hjälp med det här. Så påminn mig om det, vänner, när ni tycker att jag blir alldeles för dryg.
Krossa allt
Vi pratar pop och politik
Jag är pinsamt dåligt insatt i det här med politik. Och jag har så svårt för det uttrycket, för jag BORDE ju verkligen bry mig. Det handlar ju liksom om mitt liv, men jag är ändå jävla kass på det.
Men en grej måste jag bara få fundera över:
Det här med Monas väska. Jag tänker inte säga någonting om moral eller trovärdighet eller något sådant alls. Det får stå för er andra.
Men jag känner att den största frågan i den här debatten borde ju inte vara om hon ska få använda den eller inte.
För den största frågan är ju VARFÖR den är med på bilden överhuvudtaget? Vad gör den där? Varför är den med från första början? Blir politiker alltid fotade med väskorna på sådana här bilder?
Bilden är ju inte en direkt en paparazzi-bild, utan den är ju arrad och posad och allting.
Det är ju bara askonstigt. Och det här är inte ens ironiskt, utan jag undrar verkligen. Ni får idiotförklara mig, men jag fattar verkligen inte varför den är med på fotot.
Vet ni? I got nothing.
Men visst var det så att någon annan har gjort det här förr?
Idag har jag lyssnat på Hästpojkens Från Där Jag Ropar tre gånger (jag köpte den fjärde januari och har inte hunnit lyssna på den än!), och jag undrar en grej:
Spår nummer sex, När Jag Drömmer, är den ett medvetet plagiat av Boten Anna eller råkade det bara bli så?
It's a regatta gala
Den är inte så bra skriven eftersom jag var ganska irriterad när jag skrev den, och eftersom den mest går ut på att jag gnäller på Grammis och P3 Guld och att jag tyckte att de var tråkiga i år.
Men läs den ändå, vänner, så återgår jag till att pärlplatta och heja på Anders i Robinson.
