/ Dravel /

Isn't that against the rules?

Lagar som tydligen gäller på gym som jag inte hade en aning om förrän nu:
 
- Du måste bära tights i sport-tyg. 
Alltså MÅSTE. Om man bär ett par vanliga tights i bomull från H&M blir man portad från passet. Om man bär ett par byxor som inte är tights, vilket var standard för typ tio år sedan, blir man portad från hela gymmet. För alltid.
 
- Du måste vara säker på att du är bättre än alla andra.
Om du är man och runt 45-50 år och en annan man frågar dig "Är det det svarta bandet man ska ha?" när ni ska ta fram redskap är det enda rätta svaret "Jaa, alla tjejerna tog det röda så jag antar det!". Med tillhörande, obligatoriskt ÖÖ-HÖ-HÖ-HÖ-skratt efteråt.
 
- Du måste berätta för instruktören om hela ditt fysiska tillstånd.
I måndags frågade instruktören gruppen "har vi några skador eller känningar idag?". Det är ju bra att de frågar men alltså, som om jag skulle våga räcka upp handen och svara ja inför alla 25 Tough Viking-människor i salen om så var fallet?! HAHAHAHAHAHAHA. Vad är ens en känning? Var går gränsen? Hälsporre? Träningsvärk? Oregelbunden mens? Brytningsfel? Nobody knows, men det är bevisligen strängt förbjudet att själv känna efter och därmed på egen hand anpassa övningarna till dessa krämpor. Alla måste veta allt.
 
- Det är viktigare att göra rörelserna fort än att göra rätt.
Det enda rätta är att hetsa sig igenom rörelserna men göra dem helt fel och därmed göra andra människor stressade för att de tar längre tid på sig eftersom de inte vill bryta av alla leder de har. Även om du kommer att få så många KÄNNINGAR av denna metod att du inte kan föreställa dig det, så lyder lagen så att det är du som endast ser rakt igenom dum ut när det tar dig tio sekunder att göra en övning som de andra är klara med på två sekunder för att de inte gör den ordentligt. Grr.
 
- Du måste alltid ta den tyngsta vikten.
Om instruktören har en speciell viktplatta är det den som gäller. Om du vill försäkra dig om att du överhuvudtaget klarar av övningen och därför tar en lättare platta som du vet att du behärskar kan du räkna med fler ifrågasättande blickar än om du kommer in iklädd vanliga bomullstights. På gym betyder "walk of shame" nämligen "att gå till sin matta med en röd viktplatta istället för en gul".
 
- Det är inte så viktigt att komma i tid till passet.
De som har följt reglerna, satt alarm på sin telefon, gått in i appen, bokat och dessutom hetsat från sitt jobb för att hämta ut sin biljett en kvart innan passet börjar har inga problem med att du släntrar in sju minuter efter start för att du fick feeling för spontanmotion och därmed gör att alla måste flytta sin matta, sina vikter, sitt band eller sig själva för att DU ska glida in obekymrat och ta din plats.
 
- Stretch är ute.
De flesta instruktörer har övergett det här med stretch och avslutar passet direkt efter sista övningen med ett "kom gärna fram om ni har frågor!" och eftersom nästa klass ska in kan du knappast sitta kvar på din matta och sträcka ut kroppen. Det finns fortfarande några få instruktörer som håller kvar vid stretch, men de gör max tre sekunder per övning, så du hinner precis fälla överkroppen mot knäna innan det är dags att byta ben. 

Ikväll ska jag testa INTENSE CARDIO. Det är ett halvtimmespass med kondition som på hemsidan beskrivs med orden "Knyt åt skorna och förbered dig på att tänja dina gränser för de nästkommande 30 minuterna". Jag kommer inte att orka lämna lokalen förrän på lördag.
/ Dravel /

Five years run by so fast, the good things never last

Idag är det fem år sedan Kristian dog.
 
De första dagarna av 2018 drog jag av plåstret och tillbringade trettonhelgen med att läsa hans bloggböcker för första gången, båda två i ett svep. Det var så mycket som jag inte hade förstått innan jag gick totalt in i hans värld från pärm till pärm. Allt hamnade i ett nytt ljus och i huvudet gjorde jag som en kartläggning av hela historien, som ett rutnät av A i Pretty Little Liars, med olika utgångar. Om det här hade hänt, hade det blivit så där då? Om jag hade gjort så här istället för så där, hur hade det slutat?
 
Jag lyssnade på alla låtar, hörde Värvet-intervjun igen medan jag gick Grimstareservatet runt runt runt och fick stanna och spola tillbaka flera gånger vid den så roliga imitationen av den överdrivet stereotypa stockholmska "ni måste spela in en platta och ge ut den om två månader annars jävlar ryker stålarna"-managern, läste om alla sms, frågade Oskar allt om Bobby Fischer, frågade Twin Peaks-experten i norr "om du hade skrivit så här till någon, vad hade du menat då?" och frågade relationsexperten i Sundbyberg om hur det egentligen går till när man själv skapar en bild av en situation och inte vet om den är likadan för den andra personen och det kändes som en scen ur Khemiris Allt jag inte minns – och till slut, någon gång i februari, kom insikten:
 
Hur mycket jag än vrider och vänder och läser och gräver och går igenom och frågar andra människor så kan ingen svara på hur något hade varit – för nu blev det inte så.
 
Och det är det som är så fruktansvärt sorgligt.
/ Dravel /

Once it's growing you will wonder how you heart it started beating

Ursäkta men HUR kan Lovin' out of nothing med Titiyo inte ha fått mer uppmärksamhet genom åren?! För ett par veckor sedan kom jag att tänka på den för första gången på länge och den är ju fortfarande SÅ. OTROLIGT. BRA.
 
Den tål att gå på repeat och repeat och repeat och den skulle ha kunnat vara skriven idag. Mmm.