/ Dravel /

I tried to change, closed my mouth more, tried to be softer, prettier, less awake

I fredags såg jag och Oskar Grotesco-avsnittet "Ladies Night". Jag tyckte att det var kul men horribelt, men mest kul.
 
I onsdags såg jag om avsnittet och blev helt förstörd. Vet ni att det var EXAKT såhär jag upplevde det när jag jobbade med bara män? På en redaktion tjatade jag in en 8 mars-artikelserie som alla andra (som var män) utom en var emot att vi skulle göra och efter att jag gjorde den användes det emot mig när jag tog upp saker jag ville göra och det var så många dagar som jag gick hem därifrån och kände mig som världens sämsta person.
 
Därför knäcks mitt hjärta när jag ser hur Emma Molin körs över av alla "medvetna" män som säger "det här skitbra idéer men kan vi inte..." och hur Emma försöker, hon försöker skratta med och hon försöker till och med säga "men ni ser ju, nu tar det ju fem minuter så har ni gjort det till en handling om män!" men inget hjälper och hon kämpar mot tårarna och till slut orkar hon inte och går bara ut ur rummet. Vet ni hur många gånger jag har kämpat mot tårarna och bara gått ut ur rummet? ASMÅNGA.
 
Det här Grotesco-avsnittet kröp innanför huden. Vad ska man göra när man är arton år och brinner, man brinner som man aldrig kommer att ha energi eller tid eller mod att göra i någon annan ålder, för feminism och rättigheter och krossa patriarkatet och boka jämställt och 50/50 på spellistorna, och hamnar på ett ställe med bara män som är mellan 30 och 50 och som känner varandra sedan way back och som såklart håller med om att det är en jätteviktig fråga men vi måste ju tänka på innehållet också för vår uppgift är ju inte att bedriva politik?
 
Vad gör man då? Det ska jag tala om.
 
Man går hem med sina idéer kvar i Word-dokumentet och självförtroendet långt ner i de rosa Conversen och man tänker att alla hade rätt, mediebranschen är svår och det finns ju faktiskt gränser för hur mycket man kan  slåss för sina ideal. Så man ändrar om strategin och provar att bara göra. 

Man säger inget när man flyttar om i spellistorna så det blir 50-50 kvinnor, man berättar inte att man tackat nej till skivbolagets intervjuförfrågan om en manlig artist och istället frågat om en kvinnlig är ledig, man frågar inte om lov att intervjua Mian Lodalen inför Pride utan kontaktar henne direkt och mailar sedan in intervjun som består av citat som "Det är konstigt att så många män är rädda för bögar när de själva bara är intresserade av varandra och sina egna kön".

För detta fakturerar man 10 000 per månad. Man tänker att så är det i början, studenter har klarat sig på lägre summor i alla år och man får väl köra Ica Basic ett tag för herregud man har ju faktiskt ett JOBB. Tills man en eftermiddag plötsligt får sluta för man är där på frilansbasis så what to do så man säger "ah okej vad bra då har jag koll" och går ut från mötet, packar ner sin dator, gråter hela vägen till tunnelbanan och åker hem och söker andra jobb.

Och då, då får man ett jobb som telefonförsäljare där man en dag sitter tre kvinnor och äter lunch när tre män sätter sig bredvid och börjar betygsätta alla kvinnliga medarbetares utseenden och man tittar på varandra och äter vidare under tystnad, tills man kommer tillbaka till sitt skrivbord och bestämmer sig för att tillsammans säga till chefen, som tar in männen och en timme senare har den ledande i diskussionen sagt upp sig.

Då jobbar man vidare där och känner att klimatet ändå är relativt bra tills en rast när den manliga 30-åriga säljcoachen hänger på när de anställda pratar om en nyanställds bröst och man utbrister "men hallå!" och påpekar att det här är ju vår arbetsplats såhär kan man ju inte prata som chef och coachen svarar "amen Fridah du måste välja dina strider" och man säger "ja, och nu valde jag den här?" och alla precis ALLA sitter tysta.
 
Jag ser hur Emma Molin bryter ihop och jag vet EXAKT hur hon känner sig för jag har varit EXAKT där, jag har suttit i PRECIS dessa möten med PRECIS dessa män och känt PRECIS dessa känslor. Du och jag, Emma. Och så många andra.
/ Dravel /

Det finns inga tecken vad jag kan se, inget som tyder på din oskuld, det finns ingen förmildrande omständighet

Ibland tänker jag att man måste gå en mil i andra personers skor. Jag försöker, obs försöker, förstå andra människor innan jag gnäller på att de är dumma i huvudet.
 
Med detta i tankarna tog jag fram en bok ur bokhyllan och började läsa. Jag läste sönder bloggboken redan när den släpptes (det var ju det som var anledningen till att jag skrev till honom) men den här har jag inte rört på säkert åtta år. Så jag tog fram den ur bokhyllan, läste den och hittade absolut ingenting som ändrade min inställning till honom.
 
Mailet han skickade till mig gav mig inget trauma. Jag kände mig dum och obekväm när jag läste det och långt efteråt, men jag slutade inte gilla honom. Jag fortsatte läsa hans krönikor. Listade honom som min främsta idol. Hade kvar honom som Facebook-vän. Läste om bloggboken gång på gång på gång och citerade den hejvilt så fort jag fick chansen.
 
Tills jag träffade Cissi, fattade att något var allvarligt fel och ångrade allt. Raderade från Facebook, slutade skriva hyllningar på bloggen, sa lugnt och stilla direkt att "jag gör det inte" när PR-byrån jag jobbade för hade dragit in ett stort jobb som hade med honom att göra som skulle innebära att jag behövde både ha kontakt med honom och kontakta andra journalister med förfrågan om att intervjua honom.
  
Jag har mycket lätt för att låta mina egna känslor stå tillbaka när jag blir arg på folk. Jag tänker att jag är irrationell, att den andra har rätt, att jag inte har några legitima skäl för ilskan och därför blir jag ledsen istället. På sin höjd skriver jag ett blogginlägg jag aldrig publicerar och sedan går jag en promenad och lyssnar på rage-spellistor men tänker hela tiden att "jag ska snart lugna ner mig, hen har ju rätt, jag vet" om den andra personen. Men den här läsningen visade något helt annat.

Det finns nämligen ingenting i den här boken som gör att jag tycker synd om honom. Jag, som brukar tänka "jomen man får ju ändå försöka förstå..." eller "det är säkert svårt i den situationen..." när någon gjort eller sagt dumma saker, läser denna skildring om sammanbrott och panikångest och jag känner en enda känsla som kan sammanfattas med tre ord: Det förmildrar ingenting.
 
Jag förmår mig inte till sympatier i detta. Först känner jag mig som en hemsk, kall och hjärtlös person. Sedan inser jag att det här kanske inte gör mig till Voldemort utan till en person som vågar bli arg. Jag tror att det kan göra mig gott att veta att det finns händelser som man får bli arg på, att det finns människor som man inte behöver ursäkta ens i sitt eget huvud och att det finns boktitlar som ibland talar för sig själva.
 
 
 
/ Dravel /

Oh, NINETEEN! We thought you said ninety!

Pretty Little Liars hade en svacka i början av säsong fem men JÄLAR vad intensiv den är nu i början på sexan! Men en fråga:

Varför har så få ungdomsserier/filmer skådespelare som faktiskt är i den ålder de ska spela? Både Säg att du älskar mig och Hip hip hora sågs som två av de viktigaste filmerna i Sverige när de kom, men varför var alla skådespelare typ tjugo?
 
Jag googlade några av Pretty Little Liars-skådespelarna och fattar ingenting, Spencer är liksom 32?! Och Emily är 87:a, den enda som är lik den ålder hon ska spela är Alison själv.
 
Varför kan inte produktionsbolagen hitta skådespelare i rätt ålder? Alla karaktärer är ju numera Andrea Zuckerman, dvs 30-åringar som ska spela högstadieelever.