/
Dravel /
Calling for you is your daughter, I look for you 'round every corner
Idag är det ett år sedan min pappa fick en stroke. Sedan dess har varje dag handlat om just dagen, hur mår han idag, vad har han och mamma och syrran gjort idag, hur är dagens status på det här och så vidare och så vidare och så vidare och så har plötsligt tolv månader gått.
Att den tiden gått, i kombination med att vår dotter föddes mindre än två månader efter hjärnblödningen, har gjort att jag inte längre vaknar med frågan "SHIT HUR MÅR PAPPA?!" vrålandes i huvudet. Man kan absolut inte säga att jag har vant mig för det gör man ju aldrig, men numera tänker jag mer "undrar hur det är med pappa idag" än just "SHIT HUR MÅR PAPPA?!".
Vad som däremot inte slagit mig förrän nu är att allt som brukar hända på hösten inte hände i år. I oktober 2019 hade jag fan inte ett enda problem i hela världen. Vi hade gift oss en månad tidigare, barnet sparkade i magen, mitt jobb var precis på upploppet inför mammaledigheten och alla var här. Hela min familj bodde i Stockholm förra året, syrran pluggade och mamma och pappa hyrde ett hus i Hässelby. Jag hade en del tunga sammandragningar och var megaorolig över att något skulle gå fel med graviditeten, men det och allt annat var under kontroll, flocken var samlad, det fanns inga tecken på att något skulle göra något annat än fortsätta så.
Det här såg jag framför mig för ett år sedan: En senhöst med vanliga telefonsamtal, råd och hacks om föräldraledighet och barnsparande, sms om "Kan du logga in med ditt bank-ID?" och skjuts hem från Kungens kurva med inköp av bebismöbler. En vinter och vår med morförälder-mys, kaosiga leksandsbesök med en bebis och högljudda middagar med Vilda skällandes runt en barnstol.
Det här såg jag inte framför mig för ett år sedan: Ett telefonsamtal från mamma en sen eftermiddag, en natt med telefonen i handen följd av första morgonpendeln till Uppsala, veckor i det fönsterlösa anhörigrummet på Akademiska sjukhuset, ambulanshelikoptrar och ord som dagrehab och arbetsterapi.
Obs obs obs: Det gick bra. Han klarade sig, han kan prata, han kan gå och han känner igen oss. I sammanhanget känns det så futtigt och otacksamt att vara ledsen över att inte få sätta vår dotter i Tiguanen och sticka ut till Smista Allé och glo på bilar, eller sitta uppe med mamma i vår soffa och prata om poddar till sent på kvällen, vilket är de sysslor som hösten varit reserverad för de nio år som gått sedan jag flyttade till Stockholm.
Men man är ju, som en gammal lärare gillade att konstatera så fort någon framförde kritik, inte mer än människa. Och ibland kan hela min värld bara stanna upp vid tanken på att allt inte är som vanligt. Även om covid inte hade existerat hade det här aldrig blivit en vanlig höst. Det är inga besökshelger här, det sitter inga ipad-laddningssladdar kvar i uttagen när mamma och pappa går och lägger sig, det ligger inga jordnötsrester längst ner i skålen på vardagsrumsbordet en söndag klockan 10.43 när de har dragit snabbare än sin egen skugga "så vi slipper köra när det är mörkt".
Jag vet allt om tacksamhet. Varje kväll, på riktigt varje kväll, när jag lägger min dotter, rabblar jag upp allt som var bra med dagen och avslutar med prick samma mening, så mina nattningar lyder: "Tack för att du åt upp lunchen idag, tack för att du somnade när vi var på promenaden, tack för att jag fick bygga klossar med dig, tack för att du var så nöjd i badkaret och tack för att jag har fått vara din mamma idag, jag älskar dig mest av allt i hela världen, sov gott och länge" innan jag går ut ur rummet. Varje minut innan jag somnar tänker jag "tack blablabla [namn på människor som dött som jag rabblar upp namnet på i huvudet eftersom jag tror att det är de som styr mitt liv] för att jag fick ett barn och för att pappa klarade sig".
Men trots att (eller kanske just FÖR att) jag så aktivt tänker "tack för att hon kom till oss och han är kvar hos oss", vill jag ändå ta ett par minuter och påminna alla om följande: Alla som har vanliga relationer med sina föräldrar måste komma ihåg vilken svindyr äkta premium-superior-business class-24 karat-lyx det är att kunna få besök av dem, att träffa dem hemma och inte på ett sjukhus och att kunna skicka ett sms med ett uttjatat men likväl roligt sms med åksjuketablett-citatet "Har du det? Jättefint!" när Efter fem pratar om att Sällskapsresan fyller 40 år.
Och ännu mer premium-lyx är det ju faktiskt att kunna göra det som inte alltid KÄNNS som den självklara premium-lyxen. Att kunna bråka vid middagsbordet om att någon är disträ och inte lyssnar, att försöka sy ihop en stockholmshelg med restaurangviljor från tre olika par (den enda lösningen: Spara tid och boka Jensens direkt), att kunna klicka ett telefonsamtal under ett möte för att ringa upp sedan eller att kunna sitta i passagerarsätet och sucka "JAAAA VI HAR ETT RATTFYLLO I RIKTNING MOT ENKÖPING HÅLL ER UNDAN VI UPPREPAR HÅLL ER UNDAN" när man anser att någon inte håller ratten tillräckligt stadigt.
Kan alla som läser det här bara göra mig en tjänst: Blunda tre sekunder och njuta av tiden då inget illa har hänt? Det behöver inte vara någon carpe diem-övning eller andningsmetod eller skriv-ner-tre-saker-tjafs, bara konstatera det tillfredsställande i att livet just nu pågår prick som det ska och inget har ställts på sin absoluta spets.
För innan man hinner säga intensivvårdsavdelning står man på Ica Kvantum en lördag och ska hetsköpa en grillad med bröd medan Oskar håller vagnen rullande utanför och så kan man plötsligt inte göra annat än bryta ihop över att man köper korv i Kungens kurva utan att mamma och pappa lägger sitt vanliga helgspel i kiosken.