Fridah Jönsson

Fredag förmiddag, jag sitter i dotterns rum och grejar med praktikuppgifter. I magen röjer hennes lillasyskon omkring, imorse var kickarna inte nådiga.

 

Jag vill tänka på allt det där som jag så ofta tänker på, och det som är rimligast att tänka på i sådana här tider: På att halva graviditeten redan är klar. På att jag lyckades ta mig igenom den här sommaren med ett blodtryck lägre än lågt, järnvärde åt skogen, yrsel från Hades och illamående som höjde upp förra vårens magkatarr till en miljon. På att jag först nu kan relatera till alla krämpor jag aldrig upplevde förra gången eftersom den var en dans på rosor i jämförelse.

 

På hur oväntat entusiastiskt vårt barn är inför att hon ska få ett syskon, när jag hämtar henne på föris och när hon vaknar frågar hon "är bebisen kvar?" och "simmar den fortfarande i vatten?" och de gånger jag går med på att bära henne förekommer hon mig alltid med ett "jag är försiktig med bebisen!".

 

På hur allt kändes den där morgonen när jag 04.47 fick bekräftelse på den konstiga känslan i kroppen och jag gick min vanliga promenad ner till Herrängens gård och hem igen och jag lyssnade på Stranger med Vampire Weekend och tillät mig sedan att lyssna på Robyn, som jag för fyra år sedan lyssnade på på väg till varje IVF-kliniks- och senare barnmorskebesök (och aldrig i något annat sammanhang) och hur jag svängde av vid Gunnars pizzeria och lät ett par, tre tårar komma innan jag svalde ner allt för jag vågade fortfarande inte tro det – det var bara jag och det där lilla lilla pepparkornet i hela världen som visste att det existerade och det faktumet var för stort att ta in. 

 

Jag vill tänka på att få uppleva en föräldraledighet utan en pandemi (ta i trä). På att vara hemma med en bebis utan en isoleringskänsla, nu har vi ett föris att gå till och en lekplats att besöka därefter, så fort jag går utanför dörren en vanlig eftermiddag hälsar jag på minst tre personer, det är bara att gå rakt ut – även om det blir kolikpromenader även den här gången så kommer jag att ha ett sammanhang med det här barnet, det blir inte bara jag och poddarna.

 

Jag vill tänka på att tvätta upp alla dotterns kläder igen och att få se en ny blöjrumpa i Harry Potter-bodyn, ett nytt fjunigt huvud under jordgubbsmössan och nya pyttefötter i de rosa mini-conversen. På att få fira jul och veta att den bästa presenten väntar ett par veckor bort, på att lyckas timea Mello med en bebis på bröstet och på att se om Rederiet under ledigheten.

 

Istället sitter jag här i dotterns rum, bland plusplus och Alfons-böcker och leksakskök och rosaluddiga telefoner, och tänker på polisbilarna och helikoptrarna som dundrade förbi utanför fönstret vid nattningen i onsdags kväll när en kille blev skjuten trehundra meter bort. På lagen som tränade på Mälarhöjdens IP där jag sprungit tabator och gått morgonpromenader. På vad i helv man kan göra som 30-årig småbarnsmorsa i ett akademikerområde för att den här nattsvarta utvecklingen ska stoppas.

 

Jag tänker på Ulf Kristerssons tal till nationen och på hur det inte alls ingav något lugn, eller ens tillförlit, hos mig. Jag tänker på hur jag till min praktikhandledare häromdagen utbrast "alltså jag vill bara ADLA HONOM!" om Diamant Salihu och på hur jag vill att han ska styra upp, mycket oklart hur för om det vore enkelt så hade han ju med ganska hög sannolikhet fixat det, men just nu är han den enda i det här rummet som känns stabil när politiker och poliser bara går runt och yrar om USA, Danmark, visitationszoner och misslyckad invandringspolitik.

 

Jag tänker på mammorna och jag tänker på papporna och jag tänker på syskonen. På att jag nästan aldrig lämnar vårt område någon enda gång på dygnet utan att tänka på de unga killarna. På att jag två nätter i rad har sovit här inne, i min dotters rum bland plusplusen och telefonerna och leksaköket och Alfons-böckerna, för att jag varit så rädd och om ifall att någonting skulle hända så är jag i alla fall bredvid henne. 

 

Jag tänker på de små små killarna och jag tänker på de äldre männen som utnyttjar dem och jag tänker på vad som ska till för att det ska ta slut och jag tänker på att det i alla fall uppenbarligen inte är hårdare straff som verkar lösa problemen och jag tänker på att jag egentligen inte bryr mig särskilt mycket om vem eller vilka som kommer fram till en lösning, bara gör något som gör att det slutar så att inga fler barn dödas av andra barn. Bara gör något.