/ Dravel /

The årskrönika of 2008

Det här var året då jag sa ja till allt utan förbehåll.
Nja, så var det kanske inte. Det var ju Markus Krunegård som hade det så.

Men det här var året då allt gick så bra att det till slut blev lite för mycket.
Som Goran säger så ska man ta små steg, så vi kan förklara året månad för månad:

JANUARI




    

Januari började med att Linda länkade mig. Sedan tyckte Anders och Fredrika att jag skulle vara etta på deras lista i Dalatidningen, och någonstans där började allting.
Jag blev kär i Carl Barât någonstans här och gjorde inte så mycket mer än att lyssna på I Get Along och läsa Bound Together.

FEBRUARI






     

Min bloggbok kom ut och jag var Så. Freakin'. Stolt.

När jag inte hade fullt upp med att sajna den såg vi Stiko Per på vinterfestivalen och jag kände mig credig som fan när han kände igen mig och pratade med mig efteråt.

Jag, Johan och Cici drog till Stockholm och såg The Cure. Vi hade sittplats, konserten varade i tre timmar, vi såg ingenting, Johan var pepp, Cici och jag var sådär.

Jag är ingen sådan som Lisa som på fullt allvar blir glad av att köpa skor, men i februari gjorde jag ett undantag och köpte ett par little red shoes som jag blev kär i.

The Ark hade fattat vad det handlar om för jag var the worrying kind för allt. Det var här som prestationsångesten började krypa fram när det gällde skrivandet för plötsligt var allting på allvar. Men det var alldeles för mycket andra saker som jag också funderade på alldeles för mycket, och vred och vände på tills allt blev mycket mer komplicerat än vad det var från början.
Ja, jag är miffo, thank you very much.

MARS



      

Min efterlängtade praktik med Linda på Vulkan kom, och hon var så fin och trevlig att jag bara satt och log och sa "jaa" ungefär hela tiden. Dessutom fick jag luncha med Klas Ekman. Bara en sådan sak.

Dagen när jag inte hängde med Linda så fick jag träffa Annika freakin' Marklund. Det var L to the Ovely. Och hon gav mig världens bästa present, dessutom.

Jag började skriva i Dalatidningen och började med att berätta att jag känner mig som en Virtanen-wannabe och att jag tyckte att det fanns viktigare saker i Leksand än hockey.

Det här var tiden när Lefix kände sig väldigt credig för att han
1) skulle på Where The Action Is
2) skulle på Storsjöyran
3) skulle på P&L
Till slut gick han bara på WTAI, vilket jag också gjorde, och då blev han rätt ägd.

Såhär kreativ var jag alltid. Eller inte.

APRIL



   

Jag, Klara och Maja drog och såg Timo i Falun och jag dog när jag såg att What About A Band? stod i garderoben.

På Håkan-konserten i Stockholm dog jag ännu mer. "JAG ÄLSKAR DIIIIIIG!" och andningssvårigheter präglade mitt väldigt korta möte med Ronnie darling Sandahl.(den här bilden skulle vara störst, men eftersom jag ser så miffo ut så får den inte vara det.)

Lisa och Richard hängde hela tiden och jag gjorde inte så mycket mer än att hänga med dem och skriva.

När jag var i Stockholm var jag med moster på Kates babysim. Jag har aldrig varit på ett varmare place. Som ni ser på bilden så immade objektivet IGEN eftersom det var så jävla varmt. Jag dog.

MAJ





    

Stiko Per kom hem till mig och spelade i mitt vardagsrum. Så sjukt och så fint.

Spring turned to winter, som det heter i Borlänge, och vi satt med gott samvete inne i mitten av maj och såg på Grease.

Vi drog på popfest i Falun och såg Moto Boy som samtliga medlemmar i Sekten blev akut kära i.

Den kvällen blev Alex arg eftersom hon inte visste vem Gordér var. Det lät såhär:
Fridah: - Tallest låter som Bob Dylan...
Alex: - Men jag vet inte vem Gordér är!

I skolan hade vi tre stora inlämningsuppgifter, två prov och en fucking ORIENTERINGSDAG på samma vecka. Jag hade krönika och var så sjukt stressad och orolig att jag grät en hel dag. Jag bröt ihop två gånger i skolan och hela eftermiddagen grät jag medan jag skrev. Jag hade bilder på Ronnie och Linda och Annika vid datorn för att jag skulle få inspiration, men det hjälpte inte. Sedan ringde Goran och hjälpte mig och sa "det är helt okej om det blir helt okej" och då blev det lite bättre.
(Det var också den dagen som han, vare sig han ville det eller inte, blev min Mia Törnblom. Det är han fortfarande. Jag hoppas det är okej.)

Efter mördarveckan hade vi en vecka i skolan när vi inte hade några läxor alls. Så Sekten hängde varje dag. En dag hade vi en picknick som var så mysig och rolig att varje gång vi tittar på bilderna nu (ett halvår senare) så säger vi "åååååh, det där var så fint alltså!".


JUNI




    

Helt plötsligt var det juni och midsommar. Bland tjugofemtusen personer i Gropen lyckades jag och Oskar springa på varandra, och det var "hiiiiiij" och "haha, jaaa" och "alltsåjagärsåhimlanervösalltsågudförlåt" hela tiden. Men det var fint.

Lisa var tydligen nitton år och tog studenten. Vi fattade allt och ingenting, men vi hängde med ändå och gav henne presenter....

... och hyrde in Stiko Per som fick spela i jeans och skjorta i stekhet sol bara för att jag inte hade hittat någon studentpresent till Lisa. Stiko owns.

Sedan var det slut med klass 9A. The class of our own sa hejdå och kramade sönder varandra.

Men jag hade inte så mycket tid att deppa för det, för dagen efter skulle jag till Where The Action Is och jobba med Linda!

Och dit gick jag med världens finaste Annika Marklund. Det var en fantastisk dag med fantastiskt sällskap.

Tiden gick fort och en dag var det Peace & Love. Efter en nära-döden på Markus Krunegård kom bland andra Emelia fram och sa "hej, jag läser din blogg!". Då blev jag glad.


JULI



       

I juli var Sekten ute på sightseeing i Leksand. Då träffade vi Oskar som hade varit och spelat tennis. Jag var nervös och starstruck och glad och ännu mer nervös, och han var snygg och trevlig och rolig och normal.

Sedan kommer jag inte ihåg så mycket mer av juli. Jag var mest på Sommarland och flippade burgare eller torkade bord eller diskade brickor. Det var ett drygt jobb, men när man får ha den här outfiten så ska man faktiskt inte klaga.

Juli var very upp och ner, och precis när jag behövde henne som mest så drog Maja till Värmland och var borta hur länge som helst. En vecka, minst. Till slut kom hon hem, med Spice Girls-filmer och Hello Kitty-godis som hon kallade för "broken heartache-gift" och talade ut.

På Lasse W-festivalen fick jag kramas med Markus Krunegård. Det här var på den tiden när jag tyckte att han hade hybris och var överskattad, så den här bilden är mest för att irritera Maja och Alex. Men det behöver ju inte han veta.

Och jag fick träffa fina fina Johan Persson, som kände igen mig och var trevlig. Me gusta.

AUGUSTI



 

(bilden är egentligen tagen i november, men min kamera var på lagning hela augusti)
Augusti, alltså. Det var tider det.

Genom msn-konversationer och sms och äppeljuicedrickande lyckades jag till slut få världens finaste människa att bli min. Så obegripligt stort.

Sekten drog till Stockholm och jag köpte, i ett försök att bli som Oskar, en Chuck Klosterman-bok och mina älskade glasögon. Jag blev lite mer fast vid glasögonen än boken, men ändå.

Och jag fick ändra mig och erkänna att Markusevangeliet var bril to the jant. Det tog emot, men jag gjorde det.

SEPTEMBER




    

September var egentligen bara en enda lång längtan efter Oskar. Jordens bästa människa var min men jag kunde inte se honom live. Det var något iskallt mellan mig och Sundsvall och jag har nog aldrig använt min mobil så mycket som jag gjorde då. Men till slut kom han hem och stannade i nästan en vecka, och det var fan to the tastiskt.

Mellan alla cravings-sms och "jag tycker att du borde vara här"-msnkonversationer drog jag och Sekten till Falun och gick på Granny Goes Street, eventet som jag var nöjd över att ha spridit på ett mycket bra sätt. Det regnade hela dagen, men vi såg Billie The Vision och det var lugnt ändå.

Dalatidningen tyckte att jag skulle recensera Dalhallas avslutningsshow, så det gjorde jag. Det var precis lika mycket drag som skylten indikerar.

Ja, Oskar var ju tvungen att åka hem också. Såhär brukar jag se ut när han gör det.

OKTOBER



   

I oktober åkte jag till Sundsvall och hängde där i fyra dagar. Det var fint.
Håkan på Magasinet var också fin.
Vi var också på golfmässa i Landskrona och jag ville inte vara där. Så jag var dryg och gick och tjatade om att åka hem hela tiden.

I övrigt kommer jag inte ihåg så mycket av oktober mer än att jag grät. Det var här någonstans som det här med att gråta varje morgon innan skolan började. Det var prestationskrav och stress och längtan och utseendepanik och noll självförtroende och det enda jag ville var att vakna upp en morgon, se ut som Annika Marklund och krama Oskar hela tiden. 

NOVEMBER



   

Vi spelade in dokumentär och jag fick träffa Belinda Olsson. Jag blev kär i henne nu igen.

Dagen efter det såg vi Kristian Anttila på Arenan. Han var duktig och jag fick prata med Petter Seander.

Innan DET såg vi Detektivbyrån. Det var en av de tråkigaste konserter jag någonsin sett. Förmodligen eftersom jag aldrig hade hört dem och för att jag var totalt slut när jag kom dit, men jag tyckte att alla låtar lät likadant och gillade inte deras frisyrer.

Men samma kväll träffade jag Karin Hellström, WAAB:s körtjej som skriver en av de bästa bloggarna jag vet. Jag gick fram till henne för att säga det, och hon svarade "vad kul, för jag läser din blogg också". Coolt, very coolt.

I november blev min blogg dessutom finalist i Mix Megapols bloggtävling. Jag var en av fem finalister av över tusen bidrag, men jag vann inte. Det gjorde inte Jonna Vanhatalo heller. Too bad.

DECEMBER



     


Jag fyllde år och Oskar var kvar i Sundsvall och jag pep "jag vill att Oskar ska vara här!" halva dagen. Två dagar efter det så plingade det på dörren och där stod han och skulle stanna en hel helg. Kanske hade han förväntat sig ett annat ordval än "men.... ååååh.... alltså... du är ju så himla störd!" från min sida, men jag fick inte fram så mycket annat.

Jag fick andra bra presenter också. Till exempel heter jag nu Fridah med H på riktigt.

Radiodokumentären sändes, och den var bättre än jag trodde. Sedan att jag ser ut som en pretentiös groda på bilden för den (som fanns i alla tidningar den dagen), det spelade faktiskt mindre roll.

Joel Alme gigade på Caoz i Borlänge. Han är den nya Jens Lekman.

Och det blev jul i år också. Och jag och Lisa tog obligatoriska julfoton i år också. Shocking.



Sådär ja.
Då är det bara en dag kvar på 2008.
Det är ju pretty stört.

Det här inlägget har sammanlagt tagit tre timmar att få ihop.
Det är sånt här jag gör medan min pojkvän pluggar och är på hockey.
Jag är sjukt ambitiös. Verkligen.
/ Dravel /

Jag blev nog godkänd

Fridah is now friends with Johan JayJay Klingborn and Magnus Waldemarsson. 9:17pm - Comment


Nu verkar jag vara officiellt godkänd av både Oskars sekt och hans familj.
Nu kan jag andas ut.

/ Dravel /

Goesisland Streets storstadspojke

Min pappa har upptäckt Björn Gustafsson.
I december 2008.

Jag ser ingen som helst anledning till att inte ge det ett eget inlägg.