/ Dravel /

Hey, could anybody take me home?

Ikväll är det min sista kväll i Stockholm. Jag längtar hem och vill stanna här samtidigt. Men jag längtar efter alla och allt där hemma!

Jag längtar efter Oskar. Jag längtar efter min familj. Jag längtar efter mina katter. Jag längtar efter Sara. Jag längtar efter Paula. Jag längtar efter alla andra i min klass. Jag längtar efter Lucas. Jag längtar efter Cici. Jag längtar efter Johan. Jag längtar efter Susanne. Jag längtar efter Kalle. Jag längtar efter min/vår 140-säng. Jag längtar efter mina ljudböcker. Jag längtar efter mina Tweety-glas. Jag längtar efter att äta chokladbollar bredvid Oskar i soffan. Jag längtar efter att fråga "får jag aoga?" när vi ska ut till lägenheten från huset ("får jag aoga?" är skånska och betyder att jag frågar om han kan bära mig på ryggen). Jag längtar efter att han hämtar mig i skolan varje dag.

Jag längtar efter det som förmodligen kallas vardag.
För till skillnad från Markus så är jag duktig på vardag och dålig på fest.
Ägig på sånt som människor gör mest.

Fast det är helt lovely här också. Man kan köpa klänningar varje dag. Man kan handla från Topshop utan att behöva betala frakt. Jag får leka med Kate och Caesar varje dag. Jag och moster går till Kates dagis varje morgon. Jag har fått träffa både Heléne och Annika och Linda och cirka trehundra mammor som bor i samma område och har barn på samma dagis som Kate. Jag kan åka tunnelbana överallt hela tiden och behöver inte bekymra mig för om den ska gå eller inte (vilket man måste göra hemma på grund av Dalatrafik).

Men imorgon ska jag hem, och jag är nog ändå rätt pepp på det.
Eller ja. TANKEN är att jag ska hem, men eftersom jag har ungefär fjorton ton packning så får vi se om jag lyckas med det.
Annars kan ni väl vara gulliga och komma till Borlänge vid 18.08 imorgon och hjälpa mig och mina fem väskor av tåget?

/ Dravel /

Did you see the stylish kids in the riot?

Följande scenario har utspelat sig tre morgnar när jag kommer in i köket på morgonen:

Fridah: - Hej Kate!
Kate (tittar på mig med stora ögon): - Vad har du PÅ DIG idag?!

/ Dravel /

Here they come, the beautiful ones

Idag fick jag äntligen träffa min käraste Annika igen.




Första gången jag träffade henne var 2008. Det var What About A Band? som utgjorde den credigaste musiken (och credigaste sms:en) i mina kretsar. Samma kväll som jag träffade Annika msn:ade jag med Oskarklingborn i fyra timmar och var överlycklig.
Jag hade precis blivit krönikör i DT, jag var på praktik hos Linda -och eftersom Vulkan var nystartat så handlade mycket om att säga till folk att det existerade, och Annika gav mig en signerad Vi Som Aldrig Sa Hora där Ronnie hade skrivit en finfinfin hälsning till mig. Hela världen var så underbar.






Andra gången jag träffade henne var det också 2008 och vi var på Where The Action Is  tillsammans. Det regnade, vi fick fina rosa teliaponchos och vi spelade Guitar Hero. Jag hade slutat nian kvällen innan, What About A Band? var fortfarande väldigt, väldigt aktuella och tack vare dem hade jag en egen Mia Törnblom som pratade i telefon med mig nästan varje natt.
Jag tyckte att Carl Barât var den snyggaste då levande människan och jag kunde spola tillbaka I Get Along på ipoden tretusen gånger bara för att få höra hur jävla cool han lät när han sjöng "fuck 'em".





Tredje gången jag träffar henne är 2010. Jag är på praktik hos Linda Skugge och har världens vackraste pojkvän. What About A Band? är, på grund av/tack vare olika anledningar inte alls lika aktuella längre. Jag har en annan Mia Törnblom nu som pratar med mig varje natt. Fast vi pratar live och inte i telefon. Det är lite bättre.
Jag tycker att Oskarklingborn är den snyggaste nu levande människan, och han tycker att jag är det.

Och vet ni?
Annika är fortfarande lika glad, fin, söt, snygg, rolig och inspirerande som för två år sedan.
Kolla själva:



















(Hon är dessutom bra på att ta bilder. Hon gör ju så att jag vågar lägga upp en bild på bara mig!
Det, vänner, det är en bedrift.)