/ Dravel /

If that's important to you?

Jag började lyssna på bröllopspoddar i somras, för ett par veckor sedan hämtade jag 12 (!) bröllopstidningar av en tjej på Facebook som GAV BORT dem och jag har hunnit läsa ungefär hälften av dem, min och Oskars och Marcus mailtråd med layout-tankar till inbjudningar är i skrivande stund 20 meddelanden lång och häromveckan var jag med Betty och Soph och provade brudklänningar.
 
Självklart gör jag de roliga sakerna först, för det finns så många grejer jag inte har tillräckligt starka åsikter om för att orka engagera mig i, antingen för att jag inte vet hur man ska tänka kring dem eller för att jag helt enkelt tycker att de är tråkiga. 
 
Hittills är detta saker jag med glädje placerar längst ner på priolistan (hoppas den här växer för det är ju tillräckligt nervöst att veta att folk ska TITTA PÅ OSS EN HEL DAG så allt man kan lägga ner mindre energi på är välkommet):
 
- Vilka blommor som passar ihop.
Jag tycker i princip att alla blommor blir fina tillsammans i bukett-form, men efter att ha läst X antal artiklar om detta har jag förstått att så tydligen inte är fallet? Blommor är ju en hel vetenskap och det finns tydligen olika former på buketter som passar till olika klänningar och det är ALLDELES för mycket för mig att sätta mig in i. Någon som har öga för sådant får fixa detta, för jag kan inga sorter och ser ingen skillnad på sammansättningar.
 
- Coolt transportmedel.
Nu får alla rätta mig om jag har fel här, men: Ser festdeltagarna verkligen bilen eller är detta endast för ens egen skull? Jag förstår att det är olika från fest till fest men man syns väl inte så mycket efter själva ceremonin för då går/åker ju alla gästerna iväg medan brudparet är kvar vid kyrkan och fotas? (Om man gifter sig i kyrkan alltså.) Så då ser ju festdeltagarna bilen när paret kommer fram till själva festen, men det förutsätter ju att minglet är utomhus eller att toastmastern har EXAKT SEKUNDKOLL på när alla måste gå ut. Om man gifter sig någon annanstans än i en kyrka och har festen på samma ställe som vigselplatsen, då kan man ju inte ha någon bil alls? Jag kan verkligen ha missuppfattat allt, men jag får inte ihop när denna bil eller limousine som folk hyr verkligen liksom syns? Eller är det bara för att man själv ska åka i något häftigt?
 
- First Look-bilder.
Jag tror inte att det finns någon situation där jag skulle vara mer obekväm än att gå fram och knacka Oskar på axeln och veta att allt i princip blir förstört om han inte börjar gråta så fort han vänder sig om, och dessutom veta att allt blir FILMAT och FOTAT. Herregud, vilken fotograf vi än väljer så tänker jag förvägra hen att ta first look-bilder. Snacka om att sätta extra press på mig själv i en situation som verkligen inte ska innebära krav.
 
- Avancerad sminkning.
Jag vill inte ha jättemycket mer smink än jag brukar ha för jag känner mig liksom aldrig REN när jag har det. Det känns ju inte direkt motiverat att ta in en makeupartist för något så basic som jag vill ha, så någon i sällskapet får fixa, och bara med Make Up Stores grejer. Så stelt om allergin kickar in under dagen och jag inte gråter för att allt är så vackert utan för att jag inte tål diverse kosmetika.
 
- Korsett.
Efter att ha provat klänningar en hel eftermiddag kan jag härmed intyga: DE SITTER TILLRÄCKLIGT HÅRT ÄNDÅ.
 
- Att lära mig använda linser.
Sedan jag skaffade glasögon har jag känt att "om vi någon gång gifter oss måste jag skaffa linser för det passar ju inte att ha glasögon på sig då". Sedan hörde jag Drömbröllop med Paula & Johanna där Johanna Kajson sa att det här är en av de vanligaste instinkterna hos brudarna hon koordinerar och att hon verkligen vill ta bort den, för bruden blir inte sig själv om hon inte har på sig det som nästan är en del av hennes utseende. Det fick mig att ändra perspektivet på glasögonfrågan totalt och nu finns det inget alternativ, för om man nu ändå ska ha en såhär påkostad fest kan det ju vara kul att faktiskt se något av den också.
 
- Monogram.
Jag är ju sämst på FÄRG OCH FORM, måste man ha ett monogram? Hur kommer man på det? "Fruängens Lily & Marshall", räcker inte det?

- Brudvals som verkligen är vals.
Jag vill ha den här:
 
/ Dravel /

She needs to sort out her priorities

Jag vet att jag hetsade om denna oerhört viktiga fråga förra året, men alltså: Språket i Vår tid är nu är för modernt!

I måndags sa Calle till köksmästaren "Jag har backat dig många gånger" och jag KAN inte släppa det!
 
INGEN kan ju ha sagt "jag har backat dig många gånger" år 1956! Det är ju ett uttryck som började användas typ 2015?! Första gången jag hörde det var i #backaalexandra-hashtagen när Alexandra Pascalidou berättade om hatet hon fick som P1-programledare och när alla plötsligt skrev "backaalexandra" trodde jag att HON hade trampat i klaveret och att folk därför uppmanade henne att backa.
 
Sedan tog #backazara över och då blev det ett vedertaget uttryck, jag TROR bara inte på att någon yttrade meningen "jag har backat dig många gånger" på 50-talet. MÖJLIGEN kan man ha sagt "jag har backat upp dig" men det känns också alldeles för nytt?
 
Och då faller hela den scenen för mig, jag rycks ur min tro på att det här är en ung kille som jobbar på Djurgårdskällaren och istället blir jag väckt till verkligheten om att det är Amy Diamonds pojkvän som utför ett skådespelarjobb. Med bravur deluxe, men man vill ju som tittare inte bli PÅMIND om att han spelar en roll!
 
Tur att det här är ett ämne jag känner att jag bör lägga tid och kraft på. Hälsosamt för alla.
/ Dravel /

Min mamma var på showen så det kvittar om någon annan var på showen

Alcazar-konsert i Falun, som vore det 2003 igen. Jag och mamma drar iväg redan på eftermiddagen och sätter igång spellistan på högsta vilket resulterar i skriksång om att confessions are made in the name OF MYSEEEEEELF BAMBAMBAMBAM i rondellen i Sala. Middag på Lappens vägkrog med idoga försök att ignorera att det mesta vi hört om Lappens vägkrog den senaste tiden kommer från olika true crime-poddar.

Till slut hittar vi till arenan och tre minuter efter utsatt tid börjar det. Jag var med i planeringen av den här showen. Vi satt i soffan på Kungsholmen och jag lyssnade på hur de kastade sina idéer och planer och tankar fram och tillbaka över bordet mellan varandra för de kunde aldrig få ut det ur huvudet vad vi än pratade om, deras värld var showen och varje infall behövde antecknas och varje youtubeklipp kollas upp direkt och jag sa ”ja guuu ni måste!” om allt de sa för jag tyckte uppriktigt att allt lät bra.
 
Jag såg hur spegeln i Andreas vardagsrum som han brukade stå och damma när jag kom blev mer och mer översållad av post-it-lappar och jag hörde hur PT-timmarna ersattes av rep med koreografer och dansare, men jag kunde inte riktigt koppla att jag faktiskt skulle få se slutresultatet.

Men nu är det här, och HERRE. En kristallklar Avicii-hyllning, Last Days of Disco som inte framförts live i modern tid och alla på sittplats har följt ordern som annars mest brukar skanderas i sportsammanhang och ställt sig upp. Det är en timme och fyrtio minuter av klädbyten och intensivitet och klassiker. När Stay The Night har tonat ut står skylten ”signering sker efter konserten” på bokbordet i entrén och efter ett tag kommer två tredjedelar av bandet ut.
 
Frisyrerna är on fleek och sminket kvar och jag fylls av en sådan värme över den här våren, alla skratt och alla tårar och allt som kom fram och ut och upp till ytan. Jag visste hela tiden att jag borde se det som ett jobb och därmed hålla någon sorts distans till det men deras personligheter slog mig så head over heels att jag inte kunde göra annat än kapitulera och låta varje träff bli tre timmar av värme i en tid som till största del var motvind.
 
Och nu står de här och håller i boken, som både var en anledning till och ett botemedel mot stressen. ”HEJ, gå in och ställ dig!” säger producenten till mig och går sig åt sidan så att jag kommer bakom signeringsbordet och jag är verkligen inte bekväm i det, för femton år sedan stod jag nervös framför och den rollen är jag mer van vid.

”FRIDAH, HEEEEEJ!”. Tessans badrocksklädda armar runt mig och Linas lockar i hela ansiktet. Vi tar tusen bilder med boken när alla fans har gått och garderoben börjar packas ihop och jag konstaterar att "okej, vi är på PÅ RIKTIGT sist kvar". Story of my fangirl life.
 
Ut på parkeringen, in i bilen och riktning Enköping. Snabb inbromsning när två rävar med bara några minuters mellanrum korsar vägen. Jag bryter av en ruta choklad och säger ”det GÅR inte att komma ifrån att de är så rakt igenom professionella” och mamma instämmer och absolut inget har ändrats sedan 2003.