/ Dravel /

Kalle Anka sänds en gång om året och det är NU!

Varje gång jag går hem från gymmet lyssnar jag på en av två låtar: Bop Bop Baby med Westlife eller Am I Wrong med Nico & Vinz. Det är för att de både är bra OCH har den perfekta takten och soundet för att gå lugnt och sansat hem.
 
Såhär är jag med all musik, jag måste ha ett tillfälle för varje låt, inte en låt för varje tillfälle. Jag lyssnar ofta på Without You med Avicii medan jag går mina fem minuter till gymmet, på Sugarplum Fairy (Last Chance eller She) när jag ska någonstans som jag är lite nervös för, Lars Winnerbäcks Kom när jag kör bil i Leksand, och sedan förra året Alanis Morissette om jag måste åka till Skanstull eller Medborgarplatsen.
 
Förra året när allt var så hetsigt med alla jobb och uppdrag tittade jag på ett speciellt Beyoncé-live-klipp på vägen hem varje fredag, jag fick aldrig se den någon annan veckodag, för jag var tvungen att dela upp tillvaron på något sätt och hjärnan behövde programmeras till att det var helg.
 
Det här verkar låta så konstigt för andra. Alltså att inte känna typ "jomen jag gillar att lyssna på house när jag tränar" utan "jag får BARA lyssna på Avicii på väg till gymmet precis samma tid de här tre dagarna i veckan" eller "jag skulle aldrig komma på tanken att spela Nico & Vinz någon annan gång än på väg hem från träningen", men för mig är det en självklarhet:

Måndag, onsdag och torsdag är enda dagarna Bop Bop Baby kan spelas. Så fort jag hör den vet jag att nu är dagens jobb avklarat, nu är det hem och stretcha och duscha och så börjar kvällen. När jag hör gitarrerna i introt till She (åh, gitarrerna i introt till She) vet jag att det är dags att skärpa sig så den här intervjun blir bra och om Aldrig riktigt slut med Winnerbäck spelas är det vinterväglag på riksväg 70 mot Kvarnsveden.

Det är ju hur praktiskt som helst, som att gå in i en karaktär ju?!
 
Antingen är detta en lysande strategi eftersom Isabella Löwengrip har samma (hon hade en speciell spellista hon lyssnade på på väg till jobbet och en på väg hem, hon blandade aldrig ihop dem), eller så håller jag på att lägga mig till med en mycket oroväckande Gustav Svensson-ovana. Jag vet inte riktigt.
/ Dravel /

I get along, just singing my song

Igår köpte jag en brudklänning och en sten lyftes från mina axlar.
 
Jag hade till slut bestämt mig för en av alla klänningar jag provade för ett par veckor sedan, men när jag kom dit igår och skulle köpa den visade den sig ligga oförlåtligt högt över budgeten. Det fanns inget alternativ, jag fick helt enkelt vara ärlig och förklara detta för expediten. Hon visade då ett DRESSHACK som kunde lösa hela situationen och det slutade med att jag fick min drömklänning ändå, med hjälp av en Economista-lösning som Isabella Löwengrip hade blivit stolt över om hon hört talas om.
 
Jag tror att det är det bästa man kan göra när det gäller bröllop: Vara ärlig om saker är för dyra. I alla tidningar jag läser och poddar jag lyssnar på låter det som att man MÅSTE ha tusen olika saker, att hela bröllopet faller om man inte har en miljon gästpresenter och tusen blommor överallt och fyrverkerier på vigseln och food truck på plats och speciella underkläder som kostar 999 per del och man måste gå på ansiktsbehandling minst ett halvår före den stora dagen. (Bröllopsresan måste dessutom gå till Maldiverna och helst av allt ska själva bröllopet vara utomlands från början, om den inte är på en gård någonstans ute i nowhere vilket gör att festen håller på i dagarna tre med grillfest, bröllop och brunch.)
 
Men så pratar jag med folk i min närhet i min ålder som gift sig nyligen och då blir det tydligt: MAN MÅSTE INGENTING. Allt går att styra precis hur man vill, det är ingen som bestämmer, ingen kräver att man skuldsätter sig för resten av livet eller har en klump i magen för att man tror att man måste lyda oklara regler som ingen har satt upp men som "alla andra" verkar göra.
 
Men det finns ju inga regler och jag tror att det ska bli mitt nya motto i denna planering: Man måste ingenting
 
För vad vi än väljer så blir vi ju gifta i vilket fall. Färgen på skorna, längden på eventuell slöja och formen på buketten ska ju inte godkännas av någon annan än oss. Vi bestämmer allt och även om vi bestämmer något och på Den Stora Dagen kommer på att vi kanske skulle ha valt en annan nyans eller annan längd så helt ärligt: Shit the same. Det är bara en dag, vi har varit tillsammans i mer än 3650 hittills och alla de har inte varit perfekta men det blev uppenbarligen bra ändå.
 
Man måste ingenting och vi blir gifta ändå. Den meningen ska jag skriva på en lapp och sätta upp på datorn, badrumsspegeln och högen med bröllopstidningar.
/ Dravel /

– The guy has worked here for 25 years? – Yes, but I've live here for 25 minutes

Imorgon ska jag vara med på STÄDDAG i föreningen! Med andra ord ska jag kratta löv i fyra timmar.
 
Jag är världens mest opraktiska människa, jag kan inget trädgårdsarbete, men jag vill så gärna lära känna våra grannar den här gången och jag har liksom ingen anledning till att inte vara där, jag är ju hemma och jag vill ju vara utomhus nu i hösttider så varför inte?
 
Tänk vad mysigt. Att hänga med grannarna, göra något praktiskt och dessutom få känna sig som en pålitlig, mogen och ansvarstagande boende som är med och hjälper till att hålla ordning på de gemensamma utrymmena istället för att ÅLA sig ut platt på golvet på balkongen (för att jag skulle synas om jag satt i min solstol) och lyssna på Första glaset och titta på när de andra städar, som jag KAN ha gjort på vårstädningen när det var 22 grader och sol en lördag.
 
Och så får jag träffa de som bor runt omkring oss och kanske hänga med de MEGAGULLIGA barnen en våning över och förhoppningsvis får jag till och med en möjlighet att be alla i huset om ursäkt för att jag alltid dammsuger vid fel tillfällen och dessutom sjunger så högt att alla som är i trapphusen måste ta del av "OCH NI TVÅ HÖR PÅ!"-gapandet för att jag anser att jag städar som bäst till Ibland gör man rätt ibland gör man fel.
 
Gud vad jag eventuellt romantiserar det här med städdag.