/ Dravel /

Say again, you're dropping out, my battery is low

Sak jag inte orkar: Att mitt mobilbatteri har börjat freaka ur totalt.

Häromnatten laddade det ur från 88% 21.30 till 32% 07.40 utan att jag rört den. VARFÖR GÖR DET SÅ?

Det är en iPhone 4 som jag fick av jobbet i freakin' slutet av OKTOBER så den är ju inte ens ett halvår gammal och jag har redan frågat på Twitter OCH Facebook och fått en del svar:

1. "Stäng av alla appar". Jag har TOLV appar. Använder tre av dem. Jag har stängt av alla.
2. "Stäng av alla program". Det har jag börjat göra nu, men jag stängde aldrig av dem tidigare så det kan omöjligt vara problemet.
3. "Stäng av geotagging". Vad fan är det för något? Jag har aldrig använt det tidigare så det kan ännu mer omöjligt vara problemet.

Alltså, det måste vara något annat. Och det finns inget, inget, inget i hela världen som gör mig så stressad som när min mobil krånglar på ett eller annat sätt. Inatt gick det så långt att jag ställde klockan på 04.20, gick upp, laddade telefonen i en halvtimme (har loftsäng så kan inte ladda när jag sover) och gick och la mig igen. Det här går ju inte.

Så: Har jag inga smarta teknikkunniga läsare? I så fall, hit me! Vad är problemet?




PS: Rubriken kommer från Backstreet Boys bästa låt ever. Precis innan det började gå utför. DS.
/ Dravel /

Through the pain, I always tell the truth

En grej jag började tänka på nu bara:

I höstas missade jag ett pass på jobbet. Jag fick veta i mitten av september att jag skulle jobba en av de sista dagarna i oktober. "Jaaadå", sa jag och skrev upp tiden på en lapp, la lappen på en tidning, la en annan tidning över lite senare och... slängde tidningarna.

En månad senare ringde min chef en morgon och sa "du jobbar idag?". Jag fattade noll men efter någon timme när jag funderat och lagt ihop ett plus ett och hittat lappen och fattat hur det låg till vrålade jag NEEEEEJ HELVETE HELVETE FUUUUUUUCK och grät så högt att det hördes ända till Johannelund.

Och så ringde jag upp big boss och sa "alltså förlåt jag har sån sjuk ångest men såhär var det ni har rätt alltså åååååh förlåt förlåt förlåt jag är så himla ledsen kan jag ta någon annans pass eller något?" och han svarade "ha ingen ångest för det där, Fridah, det kan hända alla, det är inga problem".

Poängen i detta kommer här. Jag kunde ha låtsats som ingenting till mina chefer och gjort så att de trodde att de blandat ihop mig med någon annan. Jag kunde ha ljugit och stått fast vid att jag inte fått höra något om den tiden. Jag kunde istället ha gått till jobbet med sämsta samvetet i världen varje dag bara för att jag själv inte fixade att erkänna att jag gjort fel. Men det gjorde jag inte. Jag sa att det var jag själv som screwat upp. Och vad hände då? Ingenting.

Jag gick till jobbet nästa pass (eller som jag kallade det: Åkte på förtroendeturné) och alla var precis som vanligt och tjena Fridah och okej nu kör vi och ingen förutom jag verkade ens komma ihåg att jag missat den där dagen.


Och nu slutade jag jobba där i söndags. Bakade chokladbollar till alla och skrev en liten lapp och sa tack för den här tiden det har varit grymt alltså mycket roligare än vad jag trodde verkligen och sånt. Och jag gick därifrån, väldigt stressad, men med ryggen rak. Inte för att jag varit bäst av alla på jobbet (HAHAHAHAHAHAHAHAHA, alltså jag måste ha varit den som sa "ett ögonblick så ska jag ringa en kollega" flest gånger under denna höst, det sista någon kan anklaga mig för är att vara dålig på att delegera) utan för att jag alltid försökt istället för att ge upp, för att jag alltid gjorde så gott jag kunde och för att jag inte försökte ljuga när jag failade.

Lärdom av detta som jag försöker upprepa till mig själv varje dag: Stå upp för att du gjort fel någon gång. Erkänn ett fel så blir allt så himla mycket lättare. Man är ju varken Gud eller Jesus eller Moder Teresa eller Ola Salo trots att man vill. Det är ingen som tror att man är det. Om man erkänner att man inte är det så har alla så himla mycket mer överseende.

Kanske måste man bara acceptera att man inte kan göra rätt hela tiden. För man vill ju vara Jens Lapidus och aldrig fucka upp, men ibland är man bara en Aftonbladet-rubrik och har FULLT KAOS ÖVERALLT. Och så får det vara då och då. När man är ny på två olika jobb och bor ensam i sin nya lägenhet i en helt ny stad, till exempel. Eller, som en norrköpingskille sjöng för några år sedan: Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det.


/ Dravel /

Och jag tänkte jag skulle höra av mig och säga att allt är fint

Just nu är mitt liv awesome. (Ja, förutom en jävla förkylning feat. feber som typ vägrar ge upp.)

Jag sitter i fåtöljen under sängen framför min elementkamin och lyssnar på tvättmaskinen och ska alldeles snart starta avsnitt två av 30 Grader I Februari.

På fredag åker jag till Leksand igen. Efter det har jag en stockholmsresa att bjuda Oskar på. Snart släpps Krunegårds nya (jag kanske, med ganska stor sannolikhet, får den som recensionex!) och det är inte så jättelångt kvar tills hockeysäsongen är slut.

Jag kommer för första gången sedan jag flyttade hit i augusti att ha helgerna helt lediga nu när jag slutat på ena jobbet. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med all min tid men jag tror att det kan bli bra.

Jag kan hänga med moster och kidsen, åka och kolla hur Cabin och Maria bor i sitt nya hood, gå igenom alla sjuhundra affärer på Söder som jag velat gå igenom men aldrig hunnit.

Sedan får jag se om jag kanske behöver ett jobb till. Jag ska ge det någon månad och se vad som händer med min ekonomi och min rastlöshet. Behöver jag ett till så kan jag VÄLJA var jag vill jobba och med vad. Den här gången kanske jag till och med ska välja något jag är bra på, så slipper jag fråga kunden "eh, vad... är det för något?" när de kommer in och håller upp ett föremål som är trasigt.
Och så kan jag ju välja något här i närheten. Fatta vilken dröm att bara ha tio minuter till jobbet! Utan byte dessutom. Nirvana.

Som sagt. Jag kanske inte ens behöver mer jobb. Gör jag det så får jag ta tag i det sedan. Nu ska jag först och främst känna på det här med att vara ledig en lördag igen. Det var ett tag sedan.

Nu: SVT Play och nedräkning till helgen.

Har man bara saker att se fram emot så är allt ganska enkelt. Till detta carpe diem-inlägg kan ni lyssna på The Fix.