Fridah Jönsson

 

Jag hade faktiskt inte blivit helt förvånad om det visade sig att hon fyllde sex. 

På ett år har hon bland annat: Lärt sig att ta på sig alla kläder själv, slutat med blöja, kunnat sitta själv och greja med en målarbok i närmare en timme, hittat ett intresse för KRIMSKRAMS som pärlor och klistermärken, börjat spela sällskapspel både med oss, kompisar och pedagoger på föris samt lärt sig läsa.

 

(Det sistnämnda är ärftligt och ärligt, det är ingen överdrift eller typisk "föräldrar-ser-det-man-vill-se"-situation, det är helt och fullt sant och icke överdrivet – det började i januari och har fortsatt sedan dess, hon läser på ALLT, från böcker och tidningar till undertexter på TV:n, matförpackningar och frisör-skyltar på gatan ljudar hon bokstäver som hon får ihop till ord och hon är just nu inne på stavningsfunktioner som "om det bara var ett L i lilla så skulle det bli LILA!".)

 

Hela den här sommaren och hösten har jag haft berg- och dalbanekänslor inför hur hon ska hantera att bli storasyster. Jag är hundra procent övertygad om att det här blev det bästa för henne och för hela vår familj – att hon får någon mer än sig själv att ta hand om men att det hann gå fyra år innan det hände, att hon har fått spela huvudrollen i vår värld sedan 14 december 2019 och inte behövt dela oss med någon.

 

Och ändå har jag hundra gånger ställt mig själv frågan: Har det varit tillräckligt? Allt städande och plockande jag håller på med här hemma, alla TV-distraktioner, alla "ja vänta jag ska bara prata klart med X"-tillsägningar i parken, allt facetimeande... snart finns det ingen chans att väga upp för alla icke-hundra-procent-fokuserade timmar, för om två månader kommer hon att behöva dela varje ögonblick med någon annan, någon som kan vänta ännu mindre än vad hon tror sig kunna.

 

Alla säger till oss att "det är helt sjukt hur stort det första barnet plötsligt blir!" när man får sitt andra, att storasyskonet plötsligt upplevs dubbelt så gammalt. Så tycker jag att det blivit redan under graviditeten, i kombination med alla framsteg hon gör på alla möjliga fronter. Hon känns som ett skolbarn, jag måste påminna mig om vad min praktikhandledare sa när jag för fjärde morgonen i rad kom in och suckade över en massa utbrott hon fått på morgonen: "För fyra år sedan FANNS hon inte ens på jorden!". 

 

Handledaren berättade att den meningen var något hon själv ofta tänkte när hon jobbade med yngre barn och som man kan ha i åtanke för att komma ihåg hur fort utveckling går och hur mycket som händer i huvudet på barn i den här åldern.

 

Och jag tänker, för att citera Mares, på det hela tiden. Det är svårt att kräva fullständigt klanderfri samarbetsförmåga av någon som för bara fyra år sedan låg i ens mage och myste i två timmar medan man själv tryckte och krystade och svettades och grät av utmattning för att få henne att komma ut. Det går inte att förvänta sig att någon som bara kunnat föra sin egen talan i två år ska kunna berätta grundligt om alla sina känslostormar, tankar och funderingar och därmed hantera dem på ett annat sätt än att komma hem från föris och slänga sig på golvet och skrika för att jag råkade starta Daniel Tiger när hon själv ville trycka igång TV:n.

 

Så frågan är: Hur ska det bli nu? Hur ska jag kunna vila i vetskapen att hon kommer att få vara sig själv utifrån sin egen ålder trots att det kommer en ny person till hennes familj, att vi kommer att kunna behålla uppmärksamheten på henne trots att vi även ska ha den på någon annan och att all hennes utveckling, hennes personlighet, hennes humor, hennes smarthet och hennes historier kommer att vara lika omvälvande och förtrollande som nu?

 

Jag vet inte. Jag går in i det här som i högskoleprovet eller uppkörningen eller något: Läser tusen böcker och frågar andra hur det gick för dem men hela tiden påminner jag mig om att det kan gå precis hur som helst, det kommer att bli så mycket bakslag och besvikelser – men utgångsläget är ändå så bra.

 

För jag vet att det här trots allt är bra för henne, i längden kommer hon att må bra av att få ett syskon, och särskilt av att få det i just den här åldern. Hon kommer att ta hand om det så bra, hon kommer att växa så mycket, hon kommer att anpassa sig till det här precis som hon gör med allting annat och hon kommer att vara en så rolig, påhittig och respektfull storasyster.

 

Det viktigaste är att komma ihåg att hon fortfarande också är liten. Och det borde egentligen inte bli så svårt.

 

För varje morgon efter frukosten klättrar hon över i mitt knä och säger "jag vill sitta här och prata om saker som hände på riktigt när jag var bebis!". Då ska jag berätta grejer som "du grät och grät och grät så mycket när du hade ont i magen, såhär lät du då..." eller "du hade ont i magen men så gjorde vi såhär" eller "du skrattade SÅ mycket åt en vattenflaska" och sådant, och hon ligger uthälld i mina armar med sina 109 centimeter och skrattar högt åt sin egen förträfflighet och värmen och kärleken och skrattet som fyller hela min kropp känns precis likadant som för prick fyra år sedan när hon låg på samma ställe men var 60 centimeter kortare.