/ Dravel /

Så jag frågar är vi down för ikväll, har vi våra tjejer med oss?

Jag har så många saker jag är glad för just nu. En av dem är den volontärutbildning jag varit på senaste veckan på Fryshuset. Jag ska bli ledare för en TJEJGRUPP här i Wobro, och i onsdags, igår och idag har jag varit på utbildning och myzt med ungefär tio andra volontärer, som är bland de mest spännande personer jag någonsin mött.
 
Jag har aldrig träffat så många människor som jag varit så genuint intresserad av. Jag tänkte på alla hela kvällen när jag kom hem igår och jag vill veta så mycket om prick alla. Jag hoppas så himla mycket att detta blir så peppigt som jag känner nu att det kommer att bli. 
 
En annan grej jag är glad för är att jag på onsdag ska träffa mitt asfina KVINNLIGA NÄTVERK. Jag har ju startat ett sådant och det är mycket informellt och enkelt, och på onsdag ska vi äta frukost tillsammans och prata om livet. Frukost på Mellqvists + dessa tjäjär är lika med en drömtillvaro if you ask me.
 
Jag går mer och mer mot en livsstil där jag endast är omgiven av kvinnor, och dessutom av kvinnor som vill mig väl. Så har det inte alltid varit, men så ska det förbli. Det ska även förbli så att de män jag är omgiven av är män som vill mig väl. Oskar, Petter och Adam träffar jag varje dag, och det är fan ett mirakel att det blivit just dem och inte några töntiga Jofa-overallskillar som tycker att våldtäktsoffer får ju "ta lite ansvar själv också va".
 
Som Michaela Forni hade sagt: Tack livet.
/ Dravel /

Now come on baby tell me, you must be joking, right?

Okej, jag måste bara avreagera mig på en grej här, det här med att EU kanske kommer att införa åldersgränser på sociala medier till SEXTON ÅR.
 
När jag var tretton och gick i sjuan hade jag prick noll kompisar i min klass. Fyra av tjejerna kom från en annan skola och var bästisar med varandra, två av tjejerna var bästisar med varandra - och så var det jag. Alla i min klass lyssnade på Darin, tyckte att Basshunter var rolig på riktigt och sa "men han Kent suger ju". Hösten 2005 och våren 2006 var med andra ord inte the time of my life.
 
Så vad gjorde jag för att orka med detta? Jo, jag hängde på Bilddagboken. Bilddagboken var som Instagram fast roligare och bättre. Det här var ju som sagt 2006 så det fanns inga smartphones utan man var tvungen att ha digitalkamera, vilket var rätt nytt, som man kopplade in i datorn och laddade in bilder från (detta gjorde man alltså varje dag). Det fanns heller ingen like-knapp utan man var tvungen att kommentera "Haha!" under en bild man tyckte var rolig.
 
På Bilddagboken fanns folk som var som jag. Sådana som också gillade The Ark, sådana som också målade stjärnor under ögonen, sådana som också fotade bilar med registreringsnummer 747, sådana som också läste Linda Skugge. Jag bevakade deras dagböcker och de bevakade min. Bilddagboken var en digital cafeteria och de andra Broder Daniel-lyssnar-användarna var mitt SQUAD.
 
Och så gick det ett par år och jag blev gladare och klasserna splittrades igen och jag hamnade med mina riktiga kompisar igen och mitt musikintresse kombinerades med en nästintill besatthet av Stockholms medievärld. Fredrik Virtanen, Ronnie Sandahl, Linda Skugge, Fredrik Strage, Alex Schulman, Markus Larsson, Marcus Birro (jag kanske inte skulle kalla alla dessa människor för idoler idag) var mina stora förebilder.
 
Jag ville leva som de levde och skriva som de skrev. Jag försökte göra det på den här bloggen - och folk läste. Jag fick länkningar från stora bloggar och jag fick jobb som krönikör och i kommentarsfältet (det här var tidigt 2008 och alla skrev i kommentarsfält) lärde folk känna både varandra och mig. 
 
När allt det här sedan blev för mycket och jag tyckte att jag var sämst och skrev sämst och bara ville lägga ner hela skiten, då kom kommentarerna och mailen. De som läst, de som träffat vänner genom kommentarsfältet, de som träffat MIG genom kommentarsfältet, de skrev att jag var bra.

Några av de personer som gett mig absolut mest och bäst råd i livet träffade jag genom den här bloggen. Alla mina skrivjobb har jag fått genom den här bloggen. Jag freakin' träffade min sambo genom den här bloggen. 
 
Allt det här tänker jag på när Sverige kanske inför sextonårsgräns på social media. Jag vet att det förmodligen inte kommer att ändra någonting för det krävs bara målsmans tillstånd för att få använda Snapchat, men det indikerar att EU inte har förståelse för att sociala medier på riktigt kan vara livsviktigt för unga. Och utan att vara en sådan som ironiskt vrålar "AMEH VIDEOVÅLDET!!!" så fort någon nämner risker med internet och unga så måste jag faktiskt fråga: Är det verkligen de ungas internetanvändande vi ska oroa oss för?

Om det är någon åldersgräns som borde införas så är det ju en övre, för enligt min uppfattning är en hel del av de som hotar, hatar och hetsar på nätet medelålders män. Eller tror EU att det är högstadieflickor som skickar våldtäktsönskningar till Zara Larsson och som utlovar modellkontrakt till sextonåriga tjejer om de bara skickar lite fler bilder? 
 
Utan sociala medier i tidiga tonåren hade jag inte haft några vänner, inte haft någon sambo och inte haft något jobb. Konsumentminister Per Bolund säger att han vill se mer föräldraengagemang på nätet. Jag är den första att skriva under på det, men om barn inte får använda sociala medier när de är under 16 år, tror ni 
1) att föräldrarna kommer att engagera sig i något deras barn inte använder?
2) att barnen ens kommer att lyda åldersgränsen istället för att bara ljuga om sin ålder?
3) att föräldrarna, när barnen är 16, kommer att engagera sig i sina NÄSTAN VUXNA barns internetanvändande?

Nej, EU, det här får ni - för att citera mamma Karin i Sunes Jul - göra om igen. Min fråga till er blir samma fråga som ställts av en kille med 55 miljoner följare på Instagram och vars unga fans hittar varandra, vänskap och sammanhang just på sociala medier: What do you mean?
/ Dravel /

Hit och dit och tillbaks igen och hit och tillbaks igen

Alltså herre, igår var jag på en utbildning för en volontärgrej jag ska göra i vår och jag är fortfarande helt HIGH ON LIFE. Vi var typ femton tjejer och vi pratade om normkritik och gjorde en massa övningar om det och jag bara Kevin Walker-kände att this is where I belooooong. Jag hade så mycket intryck att jag inte kunde somna förrän typ halv ett inatt, vilket är illa för mig som brukar somna halv elva.
 
Nu ska jag ta de sista minuterna av lunchen till att andas och läsa "Liv till varje pris". Sedan ska jag jobba och sedan kasta mig hem på zumba och sedan ska jag kasta mig på tunnelbanan till Lilla Hotellbaren där Birds har event, och sedan ska jag kasta mig hem till Rederiet och stickningen. Eller ja, vem försöker jag lura, klockan kommer att vara efter 22 när det händer så jag ska kasta mig hem till duschen och pyjamasen och sängen.
 
Medan jag flänger omkring i city (för det ska jag fortsätta göra precis hela helgen) kan ni läsa veckans DT. Jag kommer ut som pinsamt oallmänbildad och okunnig i På Spåret. Här finns den.