/ Dravel /

It's like you and me right now, not kissing!

Igår hade Johanna Kajsons julkalender temat "Ett beslut jag är extremt stolt över".
 
Ett tag i slutet av högstadiet hade jag kunnat göra vad som helst för att vara lite modigare så jag kunde börja röka. Jag var fullt medveten om att det var dåligt men jag tyckte att det såg så himla... snyggt ut. (Jag önskar att jag kunde skylla den inställningen på det överdrivna Pete Doherty-googlande jag la hela min fritid på, men tyvärr har jag fortfarande inte kommit över den indieklyschiga faiblessen för män som röker på bild så SUE ME.)
 
Det är ju bra att jag inte började röka för det var verkligen den enda förbjudna grej jag kände mig någorlunda intresserad av så det är ju ett beslut jag är nöjd med, men kanske inte extremt stolt över som rubriken skulle lyda.

En sak som folk däremot TROR är ett beslut OCH att jag är extremt stolt över är att jag inte dricker alkohol. Jag själv trodde nog också ett tag att det var ett aktivt statement jag gjorde och som krävde enorm styrka, men så var det ju inte alls, jag började bara aldrig.
 
Att inte dricka alkohol är ju mycket enkelt, det krångliga är ju att göra det. I alla fall som tonåring. Det verkar vara ett sådant heltidsjobb att dricka när man går på högstadiet: Att först skaffa rätt kompisar så man blir bjuden på fester, sedan hitta någon som kan köpa ut ELLER få tag på vodkabilen (den verkar minst sagt ha fullt upp), betala utan att det märks (hur gör man med Swish och sånt nu, det är ju en massa föräldrar som har koll på sina barns kort?), gömma alla flaskor OCH få med dem till festen ifråga och sedan vara full alternativt bakfull och dölja det för sin familj. Jag får stresspåslag av bara tanken på att hålla på med allt det där när man är femton, jag hade fullt upp med att kuska Dalarna runt i jakt på nästa spelning med Goodlooking Trash.
 
För jag gjorde ju inget av detta när jag var femton. Jag hade ett kompisgäng på nio pers och om vi inte var på just Goodlooking Trash-spelningar var vi hemma hos varandra hela tiden. Spelkväll, pokerkväll, filmkväll, mellokväll... allt kunde bli en -kväll och därför blev det aldrig av att vi började. I gymnasiet när jag bytte kompisgäng kände jag redan att det var för sent, jag tyckte att det var så stelt om jag skulle börja dricka när jag var SEXTON, jag skulle vara sist på bollen och det tyckte jag redan då var pinsamt, och så fortsatte det i tio år och därför har jag fortfarande aldrig kommit mig för.
 
Fast den största anledningen är ju att det faktiskt verkar så FRUKTANSVÄRT äckligt. Jag dricker ju inte kolsyra så ganska mycket faller ju redan där, och den äckligaste lukt jag vet är öl, i alla former. Öl luktar deppiga releasefester, studentflak, hockeytrafik och festivaler. Vin är ju ännu värre. Det luktar inte lika sunkigt men så STARKT. Jag får huvudvärk av att sitta bredvid ett glas rött vin, hur skulle det då bli om jag drack det liksom?
 
I alla fall. Att inte dricka alkohol i vuxen ålder är förvånansvärt lätt, speciellt om man inte säger att man inte gör det. Jag säger bara "åh tack men I stay sober ikväll hehehe!" om jag blir bjuden av någon jag vet att jag inte kommer att träffa så många fler gånger i festsammanhang, eller så säger jag "åh tack men jag ska faktiskt köra bil!" om jag har sådan tur att jag är i Leksand eller mamma och pappa är här och har bilen. 
 
Men ibland, en gång på tjugo, får jag orimligt positiva reaktioner. "Men vad COOLT!" och "du måste ju ha en ENORMT STARK KARAKTÄR" (jo, det var en som sa så!) och "det är verkligen IMPONERANDE". Och det hade ju varit fint att få höra sådana saker om det var något jag kände att jag åstadkom, men det är det ju inte! Jag känner mig som någon som har fuskat på ett prov, för har ju inte gjort något, jag har bara struntat i att göra något. Det är så tråkigt att få komplimanger för att man avstår något som är lättare att undvika än att göra.
 
Så det här är inte ett beslut jag är extremt stolt över att jag tagit, men ett beslut som andra människor ändå verkar vara extremt stolta över att jag tagit.
/ Dravel /

Jag läser böcker som jag borde ha läst och jag lyssnar mest på Jimmy Rogers

Jag tror inte att jag någonsin sett någon sammanfatta mitt liv så bra som min tio-i-topp-lista på Spotify i år.
 
 
1) Från juli och framåt har hela mitt liv kretsat kring #kikichallenge. Så fort vi såg This life eller Vänner och Anna eller Rachel frågade "do you love me?" vrålade jag "ARE YOU RIDIN'?" och jag vill inte ens tänka på hur ofta mina grannar har fått höra mig fastslå att "I need that black card and the code to the safe!".
 
2) Den absolut bästa låten på Everything Is Love som var soundtrack till flyttpackning, Gran Canaria-resande och inflyttning. Med andra ord har jag egentligen bara lyssnat på den här plattan medan jag svettat ner allt i min närhet eftersom allt detta utspelade sig i trettiogradig värme.
 
3) Konsekvens av att jag startade en mailtråd till Marcus med orden "Yes please Marcus work with me": VARJE gång han dykt upp i min mail eller Instagram eller sms har jag fått den här gamla dängan på hjärnan. Är det hönan eller ägget att jag pratar om honom med orden "det ska jag fråga Yespleasemarcus" ELLER "jag ska bara svara MarcusCOMETOME!"? Ingen vet.
 
4) Varje promenad och cykeltur i maj och varje kväll på väg till träningen från augusti och framåt.
 
5) Så fort jag sträcker mig efter telefonen för att läsa ett sms sjunger jag "Måste kolla DM vad Ingrosso kan ha skrivit". Jag ser ingen möjlighet till att det skulle vara irriterande för människor omkring mig.
 
6) På vägen hem från gymmet lyssnade jag hela hösten på en av två låtar: Den här eller Am I Wrong med Nico & Vinz. (Till slut, för ett par veckor sedan, blev jag rädd att tjata ut dem så nu lyssnar jag på Lucid Dreams med Juice WRLD och Better Now med Post Malone istället.)
 
7) I januari och februari läste jag hans böcker för första gången och lyssnade om och om igen på den här. Hands inside of hands, hearts inside of hearts.
 
8) Det här är första gången någonsin som jag frivilligt lyssnat mycket på Maroon 5. Men vad ska man göra när de gör en så... mysig låt, som dessutom gästas med den bästa versen någonsin i "So who you gonna call? CARDI CARDI!"? 
 
9) Den här hann jag aldrig köpa på album när den släpptes, så den nådde aldrig till min iPod där jag spelade sönder alla Sugarplum Fairys andra låtar. Efter att ha gjort det i fjorton år (herregud, det är fjorton år sedan de släppte Young & Armed) känns den här liksom som en helt ny singel. Den är också en av deras bästa och med absolut mest kraftfulla trummor i refrängen.
 
10) Hässelby-Kungsholmen minst en gång per vecka från februari till maj. Inte för att jag behövde tvinga fram någon pepp, men det skadade aldrig att höra en av deras snyggaste produktioner.
 
/ Dravel /

It looks ridiculous, you should sue!

Jag kapade halva mitt hår för ett par veckor sedan och det blev disaster.
 
Eller det var disaster redan från början och det var därför jag klippte det. När jag väl satt i stolen kände jag mig tvungen att låta frisören ta bort så mycket som möjligt av de orimligt slitna, toviga och kluvna längderna för jag PALLAR inte borsta ut det så ofta som krävs och jag pallade ännu mindre att gå till frisören igen om en månad eftersom det är så tråkigt.
 
Så hon tog det som behövdes men det gick mycket fortare och blev mycket kortare än jag tänkte. Det går inte ens att ha i knut, högre hästsvans än nacken eller sidofläta (som har varit mina go-to-frisyrer de senaste tio åren) och om jag inte plattar det ser jag ut som Lisabet i Madicken eller som Ted Gärdestad.
 
När jag satt där i stolen försökte jag intala mig att det ändå är okej, det är bara hår och viktigast av allt: Jag är ingen influencer. Varje dag sitter jag bara här hemma och lämnar endast huset för att gå på möte, handla mat eller gå till gymmet, och då har jag mössa eller låg hästsvans.
 
Men hur gör alla influencers om de klipper sig fel, eller kanske bränner sig i ansiktet på solsemester eller något annat som de inte är vana vid och därför obekväma med? De MÅSTE ju gå på events och ta bilder hela tiden och visa upp sig för hela världen, det är ju deras jobb? De kan inte (som jag) gå runt och gömma sig i mössa hur som helst, de måste ju vara superstylade och uppiffade hela tiden.

Alla kan ju inte ha en egen makeup-Emelie som Blondinbella och alla KAN ju inte gå till Gabbi på Bangerhead, någon gång måste ju även influencers klippningar bli misslyckade? Hur jobbar de då? Kan de sjukskriva sig för en sådan sak?
 
Dessa saker reflekterade jag över när jag satt och såg hur min frisyr plötsligt halverats så att jag plötsligt såg ut som Lasse Åberg när han är Trazan. Mantra hela vintern: Det växer ut.