/ Dravel /

Wednesday, when day?

Reflektioner en onsdag:
 
- Vi såg The Post igår. Sicken matriarkig historia, se den NU.
 
- Jag började tänka på den här krönikan av Ronnie Sandahl igår och egentligen borde det vara lag på att inte sprida texter någon skrivit för tio år sedan för jag om någon vet hur pinsamt det är, men detta får ses som ett undantag eftersom det är en SÅ HIMLA BRA krönika. Jag läste den nästan varje gång jag skulle skriva min egen krönika när jag började i DT för jag ville ha precis samma språk som Ronnie hade i just den här, upprepningarna och tidsmarkörerna han använde var något helt nytt. I alla fall, jag tycker verkligen att både Borg och Svenskjävel var fem plus och film-Sverige är mycket rikare sedan Sandahlgruppen berikade det med sin närvaro, men trots det måste jag ändå ställa frågan: Visst har Aftonbladet blivit betydligt tråkigare sedan Ronnie slutade som krönikör?
 
- Eftersom vi ställde ner mer än hälften av alla våra ägodelar i källaren inför lägenhetsfotandet i måndags ska vi nu se hur mycket vi egentligen behöver och har därför låtit allt utom en fåtölj, två soffkuddar och mina nagellack stå kvar. Detta känns som ett socialt experiment av rang! Tänk om vi inte saknar någonting av det som står där! Jag känner mig som Minimalisterna!
 
- "Save My Pride" med Alcazar är inget annat än en skamlöst underskattad fabulös hitpotential.
 
- Eftersom Dardan Rexhepi lämnade Brommapojkarna och inte har gjort något väsen av sitt diktläsande är Jimmy Durmaz min nya fave av fotbollsspelare. Han var min fave redan 2016 när jag läste att han hjälpte flyktingar i Grekland, och nu är han engagerad i Locker Room Talk! Jag gillar alla män (faktiskt alla män) i sportvärlden som engagerar sig mot skadlig jargong. 
 
- Fy fan vad sorgligt att Puck i Glee är död.
/ Dravel /

Tack kära år som går, tack kära dagar som lägger en paus mellan nu och då och en paus mellan dig och mig

Jag och mamma började prata om gamla bloggpolare i helgen och jag rapporterade hur det går för Lizaj, Josefin, Marit, Miranda, Tekla, Karin, Emelia, Petra och alla andra rakt igenom fantastiska personer som jag innerligt och djupt vill falla på mina bara knän framför och tacka dem för alla kommentarer och alla likes.
 
Vi kom också i samma veva in på människor som också var en del av mitt liv när jag var mellan 15 och 20 som jag inte längre har kvar. Först pratade vi om rena haters men sedan om folk jag träffade ett varierande antal gånger som bara var toxic.
 
Tillfälliga gäster i mitt liv som jag nu i efterhand tycker att de hade kunnat hantera sitt gästande lite bättre:
 
- Han som var en välkänd profil på Peace & Love och sms:ade "Ditt blogginlägg igår var kanske inte ditt mest genomtänkta?" dagen efter att jag kritiserade könsfördelningen på artisterna som spelade.
 
- Han som vid 24 års ålder frågade om inte jag och min kompis när vi båda precis fyllt 16 av oklar anledning skulle bo hemma hos honom en vecka och när jag sa "eeh nja alltså jag tror inte Oskar vill att jag gör det" (jag tänkte att det vägde tyngre än att jag själv inte ville) undrade vem som egentligen bestämde i vårt förhållande.
 
- Han som var bokare och skrev arga kommentarer när jag inte gick på hans spelningar.

- Han som ville att jag skulle skriva om hans band och frågade om han fick "bjuda mig på fest någon gång" när jag var 16 och han typ 27.
 
- Han som var lärare och absolut inte borde vara det.
 
Det fanns och finns så många vuxna män som gick och går omkring på gatorna i Dalarna och var och är helt bekväma med att förminska och maktspela precis som det passar dem.
 
Det var bara en av dem som gjorde något rent brottsligt (det brann i mig av ilska varje gång jag såg honom och jag gjorde vad jag kunde men resten låg utanför min kontroll), de andra var "bara" manipulerande och använde härskartekniker. Men de gjorde det för att de visste att jag var sexton år och inte vågade säga emot och om de var mycket beräknande eller agerade undermedvetet vet jag inte men jag blir så arg när jag tänker tillbaka på det idag.
 
Jag ser dem på Facebook och några av dem har barn och familj och verkar må bra och det är ju fint, för de var inte dåliga människor, men jag kan inte släppa tanken på att de en gång i tiden kunde säga precis vad som helst till mig och oavsett vad skulle jag inte göra något annat än nicka och följa order och det var precis det de visste.
/ Dravel /

Hear the pounding of the drums from your next door neighbour

Det föll sig så att jag stod här hemma imorse en timme innan mäklare och fotograf skulle komma hit, och  jag skulle dra upp persiennerna istället för att bara vinkla dem som jag alltid gör – och naturligtvis fastnade den ena inuti fönstret.
 
Jag försökte bända isär fönsterglasen genom att vinkla upp en liten hasp på sidan av fönstret vilket inte lyckades, och istället fastnade haspen och fönstrets tillstånd var nu 1) utan fungerande persienn 2) omöjligt att stänga eftersom haspen blockerade fönsterlåset.
 
Mina impulser:
1) Ringa mamma.
Övergav planen på grund av: Att hon är i Leksand och skulle kunna göra absolut ingenting för att åtgärda felet.
2) Ringa Frans.
Övergav planen på grund av: Att jag kom på att han inte bor här.
3) Ringa bostadsrättsföreningens akuttelefon.
Övergav planen på grund av: Dessvärre övergav jag den inte alls, jag ringde i ett rus av "men om detta inte är ett akutfall VAD ÄR DÅ ETT AKUTFALL?" men kom bara till mobilsvar (och sparade därmed förmodligen X antal tusen kronor).
4) Ringa mäklaren och fråga om han kunde fixa det.
Övergav planen på grund av: Att han skulle hit om en timme och att jag inte ville att tiden skulle bli inställd eftersom jag trippat på tå här hemma i ett dygn eftersom jag inte velat damma ner/ha sönder något. 
5) Plinga på hos våra nya gulliga grannar och fråga om någon av dem kunde hjälpa mig.
 
Jag bestämde mig för det sista alternativet med brasklappen "de är säkert ändå inte hemma". Men en av dem var det och som tur var är han SÅ HIMLA SNÄLL så han kom hit och styrde upp fönstret åt mig och sedan stod vi här och pratade aslänge om förorten och att jobba som journalist och om MeToo!
 
Jag upprepar: Jag stod alltså här i köket med en GRANNE och fick hjälp med ett fönster och pratade om MeToo! Ända sedan vi flyttade hit har jag tyckt att det är så deppigt att jag känner noll av våra grannar (förutom Frans men vår tid som grannar är ju dessvärre long gone nu), men så kom den här killen som var SÅ RAR och hjälpte mig med en grej som var sönder! Precis så som jag hoppades att livet i lägenhet skulle vara när jag flyttade hemifrån!

Detta måste ju vara drömmen: Att någon som bor next door är 1) en vettig person 2) en händig person 3) jobbar i samma bransch som en själv UTAN att vara någon man haft oklara Twitter-beefs med 2012.
 
Goals.