/ Dravel /

Oh you're so silent Rafael

Ja, det händer ju inte så mycket på den här bloggen right now. Det är för att jag är på P&L och ränner. Jag gör videointervjuer och får myza med Björn Dixgård och Icona Pop och Niki & The Dove och sånt. Ni kan följa mig här på DT-bloggen istället. Gör det.

Fram till dess kan ni läsa en krönika som skulle ha gått i Metro på midsommar men då jag är en mycket korkad person glömde jag bort att det inte kommer någon tidning då. Så ni får läsa den här:

 

Det är synd om männen

Hej, jag heter Rafael Edholm. För några år sedan skrev Linda Skugge ett brev i Tomas Ledins namn i Expressen och den här veckan ville tydligen Fridah Jönsson göra likadant med mig. Jag heter alltså Rafael Edholm och är en skådespelare som har varit med i olika succéer, bland annat ”Kändisdjungeln”, ”Stjärnor på is” och ”Göta kanal 2”. Men det är inte allt, jag är lite av en mångsysslare så jag har även varit med i ”Göta kanal 3”.

Och nu har jag, Rafael, regisserat en film som heter ”Mörkt vatten”. Jag fick tyvärr inget stöd från Svenska Filminstitutet för den, vilket beror på en mängd olika saker. En av anledningarna är att det inte är en politiskt korrekt film. Jag sa det i en intervju med Moviezine. Jag vet inte riktigt vad jag menade med det, men jag sa i alla fall i samma intervju att ”
Jag är för det första man, så jag står upp och kissar”. Jag kände att det var viktigt att poängtera, så jag sa att det är ”jävligt tråkigt” när ”ens kisserier ska ha med det konstnärliga att göra” så att ingen missade det. Jag tror att kvinnor har det mycket lättare i den här branschen. Det var därför Teresa Fabik så länge blev omskriven som ”kvinnlig regissör”.

Jag sa även till Moviezine att man får skämmas för sitt kön om man är en man som vill göra film. Det är därför jag pratar om mitt kön i media och hur förtryckta vi filmkillar är på grund av det. Jag vill ha en manlig festival där man får ett ”manligt” pris, och det sa jag till journalisten också. Med ett ”manligt” pris tänker jag mig att man kanske helt enkelt kan få en statyett som föreställer en man. Vad sa du? Jaha, det finns redan? Just det, Oscar ja, det hade jag glömt. Men jag tänker mig liksom en festival där BARA män får pris. Va? Var samtliga nominerade i Cannes män? Jaha.

Okej. Men det är ändå synd om oss män. Anledningen till att jag vill ha en manlig festival är att man i så fall ”slapp be om ursäkt”. Vi män i filmbranschen är ju kända för att göra det, be om ursäkt och vara försynta och blyga. Alla från Ola Rapace till Mikael Persbrandt till Roman Polánski är oerhört timida. Så jag tyckte att det var på tiden att vi män började lyfta fram varandra lite mer.
Jag, Rafael, skulle kunna fortsätta i all evighet. Men jag kan helt enkelt citera en annan man som var blyg och osäker: Det är synd om människorna.


+ Ni slipper mig i någon månad framöver för nu är det sommaruppehåll för mina kolumner. Ni kan väl äta lite glass och komma tillbaka i augusti som lite snällare människor? Tack.
– Per Holknekt och Lena Ph skiljer sig. Som Håkan Hellström sa: Och vem tror på evig kärlek, ja vem tror på den nu?

 

 

/ Dravel /

Midsommarblomster i solskenssnår

Jag tänkte visa er lite bilder från mitt midsommarfirande. OBS OBS blogg.se är typ sönder fortfarande så alla bilder hamnar jättelångt till höger hur jag än ändrar, så hav öfverseende.



Vi var på toppen av Granberget, alltså Leksands number one skidbacke. Det är ju löjligt vackert däruppe. 



Däruppe finns det typ fem miljarder smörblommor. Annat än i Hässelby.



Värsta Sagan Om Ringen.



Oskar hade sin Alf-tisha. Om det är något jag måste kämpa för i detta förhållande så är det att jag ska få låna den här oftare. Den är så hiiimla snygg.


 
Jag och Lucas var såklart pepp som vanligt. Jag hade inte träffat honom på nästan tre månader och höll på att gå sönder av abstinens. Och så fick jag göra det nu och blev så himla glad. <3
 
 
 
Awesome_kille_04. 




Sedan passade han och Oskar på att kasta iväg lite kottar och pinnar. 
 
 
Och jag och Oskar var också pepp. Midsommarafton är ju vår dag, det vet ni va? Vi träffades live första gången i Gropen på midsommar 2008, men alla som läst den här bloggen eller känt mig länge är så trötta på den storyn så ni kan läsa den här istället.
 




När vi picknickat klart och jag hade fått motorstopp fem gånger på samma ställe medan jag skjutsade Oskars kompisar varav en jag aldrig träffat tidigare (alltså jag skulle backa uppför en sluttning, VET NI hur svårt det är eller?) åkte vi till Gropen och kollade på SVERIGES STÖRSTA MIDSOMMARFIRANDE.



Här ser vi då ett gäng ladies dansa zumba i folkdräkt till en remix av Äppelbo Gånglåt. Mycket ska man se, alltså.
Efter Gropen åkte vi till en av Oskars kompisar som hade fest i sin pappas ateljé. Så SJUKT coolt ställe, en gammal konstnärsateljé med tavlor över heeela stället som pappan målat själv, med trappor och gångar överallt så det kändes precis som i en Harry Potter-film. Fruktansvärt coolt. Där spelade vi kubb, lyssnade på kass musik (vem vare som fucking önskade P.O.D?) och sedan fastnade jag och Mange i en lååång debatt om kommentarsfält och kulturhögern och sverigedemokrater och stalkers och sedan var jag så trött att jag var tvungen att lämna walkover.


Igår åkte vi med Oskars familj till ett utkikstorn en bit utanför Leksand. Det var en kilometers promenad i uppförsbacke i skog, och jag hade bara räknat med att vi skulle åka och fika och kanske gå typ tvåhundra meter och hade därför på mig skinnjacka, pennkjol, strumpbyxor, läppstift och stylat och plattångat hår. Gissa om jag kände mig som en bimbo där jag TRIPPADE fram och försökte att hålla i min tygväska, ha koll på var de andra var, andas i någorlunda normal takt och inte snubbla. Men när vi väl kom upp till tornet var det fett värt det. Kolla liksom!



Efter den pärsen kom vi till ett aslitet café ute i skogen som ägs av en tysk kille som DOWNSHIFTAT. Han jobbade som typ IT-strateg eller *sociala medier-expert* eller något sånt förut, men så ba "fuck it, jag drar till Sverige och öppnar skogscafé istället". I love it. Så jag köpte denna produkt som hette GLASSKASPER och som var så gullig att jag inte ville äta den. Men det gjorde jag och det var ljuvligt. 



Och idag var jag hemma hos min syrra i hennes nya lägenhet (fast det är ett palats, typ lika stort som en Ikea-affär I tell you) och hittade en teknisk evolution. Från 2002 till 2012. Ju längre till vänster desto hållbarare telefon.
 

Imorgon ska jag mjukstarta P&L-veckan genom att dra iväg i McKay till Bolanche och intervjua en stor ikon för musiklivet i den stan. Sedan ska jag vila vila vila för snart börjar hetsveckan. Jag ska göra så roliga saker under denna festival så ni kan inte ana.
 
Bäst av allt är att det typ inte är några spelningar som jag verkligen MÅSTE se i år, och jag ska inte gå med någon utan åker dit och hem all by myself (mycket mycket skönare än det låter) så om jag blir alldeles för trött så kan jag göra mina jobb och sedan sitta och kura hela dagarna i det luftkonditionerade presscentret med gratis bredband om jag vill. 
 
Livet är skönt häruppe. Allt står still, varken sociala meeedieeer eller jobb eller pengaångest eller vadskaviätaförmatikväll eller saker som inte fungerar på grund av arbete med citybanan eller något sådant existerar. Det är fantastiskt. 
/ Dravel /

Watching made-up people's fake disasters

Ni vet hur man brukar prata om vilka TV-karaktärer man vill ha som vän? Jag tänkte göra tvärtom men skriva vilka jag absolut inte skulle vilja känna.
 
De karaktärer jag har absolut svårast för - genom tiderna:

1) Steve i Beverly Hills.
Så jävla The Game-ig, så jävla nonchalant och så jävla känslokall. Driver bara med tjejer, hamnar i trubbel hela tiden och gör ändå så att man tycker synd om honom varje gång han klantar till det. Hade jag varit vän med Steve hade jag kastat mig framför ett tåg.
 
2) Jessa i Girls.
Jag orkar inte med henne. Hon är så fruktansvärt egoistisk och skiter totalt i om hennes killar/män har fruar eller är upptagna eller inte. Och jajaja jag VET att det är inte tjejens fel om killen är otrogen och allt det där, men det är det där otroligt irriterande bekräftelsebehovet som man bara vill döda. Jag fixar inte folk som ska vara sådär BOHEMISKA och DRÖMMANDE och FRIGJORDA, jag tycker bara att de är jobbiga för jag vill ha koll och kontroll. Därför älskar jag Marnie, henne är det ordning på. Hon betalar hyran i tid, har heltidstjänst, vet hur man minglar på jobbfester. Och jag älskar Shoshanna, för vi är så lika. Nervösa och oroliga och pratar för fort och är besatta av TV-serier.
 
3) Liv i Andra Avenyn.
Nu är ju Andra Avenyn inte världens mest högkvalitativa serie, men de andra karaktärerna har ju i alla fall någon form av djup, men Liv måste teamet ha lagt ner ungefär två minuter på. Hon är en sådan stereotyp av en kristen gymnasietjej och prästdotter och jag blir så himla irriterad på att hon är så präktig och know-it-all. Framförallt för att jag vet att av alla karaktärer i Andra Avenyn är jag nog mest lik Liv.

4) Mikala i Anna Pihl.
Det är samma sak med henne, hon klantar till allting och gör fel - men man tycker inte synd om henne. Hon är typ fyrtio och polis och borde ha någon form av omdöme, men istället köper hon knark och är otrogen med dealern och hotar unga. Jag stör mig så otroligt mycket på att hon fortsätter fucka upp saker och ångrar sig och ändå fortsätter jobba och utnyttjar sin position till max. ÅÅÅÅH.
 
5) Kajsa i 30 Grader I Februari.
Egentligen är hon ju bara en arbetsnarkoman som har mött så många motgångar att man bara vill tycka synd om henne, men så skriker hon åt sina barn och förgiftar vatten till sin konkurrent och sviker Joy hela hela tiden och gör fel om och om igen, och jag kan helt enkelt inte med henne. Jag vill ju så gärna få en känsla av att vilja ta hand om henne men jag vill mer ställa henne mot en vägg och fråga hur i hela friden hon tänker.
 
6) Jess i New Girl.
Det är ju inte direkt någon hemlighet att jag har mycket svårt för Zooey Deschanel men det här måste ju vara något slags rekord. Jess är bara rådjursögd och ljuuuv och väään och söt och rar och gullig och när hon väl gör bort sig så typ sjunger hon för högt. Jess är en skön tjej som bor med grabbarna, men hon skulle aldrig kunna bli som en av killarna hon bor med för hon är TJEJEN och hon är bara sweet och cute och adorable. Åh, jag har ett sådant genuint ogillande mot Jess att jag inte ens kan tänka på det för jag blir SÅ arg. 


Vilka är era värsta karaktärer? Bring it!