Fridah Jönsson

Det här pluggandet gör att jag får så många nya insikter om mig själv. Bland annat att jag tydligen är en prestationshetsare.

 

Jag – som kunde GLIDA genom högstadium och gymnasium med antingen G i det som var tråkigt eller MVG i det som var roligt och därmed alltså inte ansträngde mig för något – inser nu att jag vid trettio års ålder är Hermione Granger.

 

"Alltså, ingen kommer ju att titta på betygen när jag väl är klar, det handlar ju bara om att få godkänt eller underkänt på uppgifterna och då är det ju bara att göra det man måste", resonerade jag när det stod klart för mig att jag skulle börja plugga och jag försökte intala mig att jag visst kunde sköta ett heltidsjobb vid sidan av. 

 

Efter ungefär tre timmar på den här utbildningen började det: Jag. Måste. Maxa. I grund och botten är det inte en jakt på högsta betyg, utan på en försäkran om att jag gjort allt så grundligt som möjligt från början för att därmed undvika hjärtinfarkt kvällarna före inlämning eller tenta. Jag har suttit med tillräckligt många deadline-svettningar i mina dagar för att veta hur och vad jag kan göra för att förekomma dem, så det började egentligen med att jag bara ville vara ute i god tid.

 

Men så var alla böcker och rapporter så himla tunga och akademiskt skrivna, det är väl lika bra att skriva egna sammanfattningar och stolpar och sådant efter varje uppslag för att ens fatta vad man läser? 

 

Och så är ju lärarna så himla trevliga och bra på sina jobb, det vore ju så jäla stelt om vi fått värsta connectionen och så visar det sig att ingenting av det de försökt lära mig har gått in? 

 

Och så har jag ju belånat mig multum för den här utbildningen, ska jag då slösa bort en massa tid på att inte göra mitt bästa på en uppgift och därmed kanske inte bli godkänd och få GÖRA OM allting? 

 

Och så funderar jag på att skippa en föreläsning för det är ju inte obligatoriskt men tänk om det är JUST PRECIS IDAG de går igenom den där sociologi-frågan jag inte reder ut hur jag än läser eftersom de olika böckerna säger olika saker (om symboliskt kapital faller under socialt eller kulturellt) så då är det ju lika bra att vara där och fråga.

 

Och så behöver programmet någon som kan skicka sina föreläsningsanteckningar till studenter som har rätt till extra stöd, och vadfan, jag hade bara tänkt anteckna på papper men hur jobbigt tycker jag att det är att skriva ner saker någon säger på dator också, it paid for this place om jag säger så, så då kan jag väl lika gärna göra det i skolan också eftersom det – för att citera Parisa Amiri – är faktura inblandat?

 

Och så sitter jag i ett grupparbete och skickar långa sms i Whatsapp med vad som måste göras och i vilken ordning och där erbjuder jag mig att ta hand om en massa uppgifter som jag egentligen inte gör bättre än någon annan men det går ju snabbt så I might as well.

 

Och så söker Studentforum en representant från vårt program och om jag nu har en massa tankar om hur den här utbildningen kan förbättras (som föräldravänligheten till exempel – ja jag tittar på dig, kära seminarium som pågår till klockan 15 och ligger på andra sidan stan), så kan jag ju inte sitta och gnälla utan att ta chansen att faktiskt föra fram åsikterna så att kursansvarige får en chans att höra dem?

 

Plötsligt har jag en ny identitet: ÖVERPRESTERARE. I min intensiva rädsla för att vara så slackig att jag missar viktig info och börjar med uppgifterna för sent, blir jag istället en överjobbare som bränner av allt bambambam och dessutom tar på mig ännu fler saker än jag behöver "för det är lika bra".

 

Efter tre veckor får jag tillbaka en inlämningsuppgift. Betyg B. Jag vill vråla rakt ut av glädje och överraskning men det går inte, för jag befinner mig i skolans bibliotek, dit jag gick efter ett icke-obligatoriskt seminarium, för att korrläsa en inlämning "en sista gång bara för säkerhets skull".

 

På ett sätt känns det ganska förlösande att plötsligt vara en pluggis. Att för en gångs skull inte bara läsa på halvhjärtat och ligga på gränsen och tänka "hoppas hoppas hoppas att det här inte kommer på provet/tentan/inlämningen för då är jag KÖRD".

 

Men så kommer högstadiefrågan upp i huvudet: Vem tycker egentligen om att hänga med en pluggis, förutom lärarna? Är man inte bara en störig person som tror sig stå lite över alla andra? Och handlar den här oron över att missa saker, göra fel och inte bli godkänd egentligen om något mycket djupare än så, och sprider jag vidare den rädslan till de normala människor som INTE sitter i tre timmar med ett PM som egentligen skulle kunna ta en om man bara inte siktade på att få med fem referenser istället för de krävda tre "för att vara helt hundra"? 

 

Och den tanken är alldeles för stor och svår att ta in en regnig måndag i oktober, så den får snabbt ge plats åt följande mantra:

Elisabeth Wakefield hade trots allt fler ärliga kompisar än Jessica, och utan Hermione hade alla dött.