/ Dravel /

Att lycka är en tidning om hur andra människor bor

Reflektion efter tjugo lägenhetsvisningar på tre veckor: Alla i Stockholm bor precis likadant. Svart matt kakel i badrummet, olivoljor på köksbänken, silvriga köksfläktar (hällar? Don't know, don't care) och garderober med spegeldörrar i sovrummet.
 
Saker jag vill ha:

Ett badrum som ser ut som detta, ett kök antingen i ek eller med  solgula, svampmålade väggar som alla hade 1998 (som Evas familj i Eva & Adam!) och en vägg eller byrå vid fotändan av sängen så man kan sätta upp en TV.
 
Varför vill ingen annan inreda som om det var 2006?
/ Dravel /

We've seen it all before

Nyheter 2018 drinking game:

Drick en klunk varje gång media rapporterar om en skola som satsar på digitalisering.
/ Dravel /

Jag gick i skolan när jag var ett barn

Tillägg till listan över människor man är lika gammal som nu: Min mellanstadielärare Diana!
 
Hon var 26 och nyutexaminerad när hon fick ta över vår klass i fyran och i december blir jag lika gammal som hon var då.
 
Sjukt att man är lika gammal som en lärare, men om jag nu ska vara det så väljer jag med stolthet just Diana. Hon var så cool, hon visade oss tjejer ett lifehack om hur man kunde ta upp bindor ur väskan och lägga in dem i tröjärmen (JA, det är viktigt att lärarna visar att mens inte är något att skämmas över men det gjorde man ju i vilket fall så det var lika bra att istället hjälpa oss att prata om det åtminstone inför varandra) och när hon delade ut ordet när vi räckte upp handen på lektionerna sa hon högt "då var det en kille som svarade förra gången, då tar vi en tjej nu" och tvärtom – nästan tio år innan Rättviseförmedlingen grundades.
 
Ju mer jag tänker på vilken horribel tid mellanstadiet var, desto mer övertygad blir jag om min flera år gamla tanke om att jag om några år måste dra mig tillbaka och plugga till mellanstadielärare. Jag vill så himla, himla gärna få vara ett stöd till elvaåringar som är vilsna och samtidigt lära dem svenska och engelska. Om jag inte blir svenska-engelska-lärare så måste jag bli fritidspedagog eller något. Bara jag får hjälpa barn i den vidriga ålder som innebär vänner som förändras, att sluta leka, att börja sminka sig, att börja bry sig om kläder, att inte vara ett dugg intresserad av kläder, att få mens (eller att inte få mens), att inte få vara med och att inte vilja vara med. 

Det var en så jobbig tid och den är hopplöst förbisedd eftersom alla bara pratar om högstadieåren som den värsta åldern i ens liv. Mitt liv lekte när jag gick i nian men jag skulle aldrig, aldrig, aldrig vilja återuppleva 2003 igen.
 
Därför måste jag få hjälpa dem som måste gå igenom det nu.