/ Dravel /

All those pictures have blurred, all those nights feel like one and the parties weren't really that fun

Igår var jag på releasefest för Helena Dahlgren som släppte sin bok "Orkidépojken".
 
Jag märkte att det är mycket som är bättre med att gå på event nu än för bara ett par år sedan. Jag duschade till exempel innan jag åkte dit! Det har jag aldrig kunnat göra för jag har alltid behövt gå direkt från jobbet och med direkt från jobbet menar jag "gå omkring och glo i city i två timmar för att jag inte hinner åka hem", men nu var jag inte alls så jobb-ofräsch som jag alltid var förut, nu luktade jag bara L'Oreal!
 
Och dessutom hade jag bara EN helt vanlig väska att bära! Ingen dator, ingen matlåda, inga tusen böcker, bara en helt vanlig ganska lätt tygväska. Caro har ju sagt att det alltid är lätt att hitta mig på events eftersom jag har alltid har typ tre väskor, men those days är med andra ord over.
 
För ett par år sedan gick jag på releasefester, spelningar och mingel nästan varje vecka. Nu har alla de festerna flutit ihop i minnet. Obaren, 6071, Brooklyn, Laika, Landet... allt känns som ett enda ställe och en enda kväll och jag minns knappt någonting av dem.
 
Jag tyckte inte att det var superkul då och nu i efterhand kan jag undra om någon tyckte det. Banden som spelade? De märkte förmodligen inte att jag var där, och gjorde de det så brydde de sig nog inte nämnvärt. De jag jobbade med? Jag stod ju mest och gnällde över att jag var trött. Ägarna till ställena? HAHAHAHA, de ville nog mest ha ut hon i glasögon och tre väskor som höll i ett glas vatten och såg ut att somna stående vilken sekund som helst.
 
Igår stannade jag relativt länge för att vara jag (dvs till typ 21) och tyckte att det var KUL. Jag är så glad att det hände, för nu kan jag kanske börja tycka att sådana här saker är roliga igen. För det var ju aldrig något fel på vare sig artisterna, ställena eller spelningarna i sig när jag alltid ville åka hem, det var ju omständigheterna som var sämst.

Nu när de är bättre kanske jag kan börja tycka att det är roligt - och därmed bli en bättre gäst. Hittills har jag till exempel inte gråtit på English Bookshop en enda gång, och det är annat än man kan säga om Obaren.
/ Dravel /

Got a lot to learn in this love

Idag är det nio år sedan jag och Oskar blev tillsammans. Och just idag listar Hanapee tio saker hon lärt sig efter tolv år av tvåsamhet och detta är några av mina... kanske inte lärdomar, men reflektioner, sedan den 28 augusti 2008:
 
- Relationer i populärkulturen framställs alltid som orimligt dramatiska. Dörrar smäller, ord skriks, otrohetsaffärer inleds, glas krossas. Ross och Rachel, Seth och Summer, Brenda och Dylan, alla bråkar som om det inte finns någon morgondag och det är så lätt att tro att det är så en relation måste se ut. Det är det inte, och det ska det kanske inte heller vara. Man kan också lugnt och sansat sätta sig i soffan och säga "alltså okej, jag kände såhär när det här hände, men JAG vet inte, det kanske inte alls var så du menade?" och sedan komma fram till ett svar utan att en enda tallrik behöver flyga in i väggen.
 
- Varför finns det så många par som pratar om varandra så elakt? Jag hör så många som inför andra människor säger att "amen du gör ALLTID såhär" eller "men det kan ju inte DU" eller min favorit, när Johan sa något i en fråga och Lisa utbrast "men varför har DU en åsikt?!". Det var ju ett extremt - och komiskt - fall, men det finns så många som liksom roastar sin partner på ett sätt jag aldrig skulle tycka var okej. Det kanske är deras jargong och i så fall är ju allt frid och fröjd men jag får ofta en känsla av att båda inte riktigt är hundra procent med på det.
 
- Svartsjuka som grundläggande ingrediens i ett förhållande är ett påhitt. Här gör ju inte heller populärkulturen mycket för att förbättra bilden. Det är så himla många beskyddande män i alla filmer och böcker att det inte är konstigt att man tror att det MÅSTE ingå svartsjuka i ett förhållande för att det ska funka. Om någon kan komma på en gång då svartsjuka fört med sig något gott så ring in och berätta. Svartsjuka har noll plats, och är allt annat än ett måste, i en relation. För tillfället pratar jag knappt om andra än Adam, Marcus och Frans här hemma och det går uppenbarligen utmärkt. (Häromkvällen framför Breaking News sa jag att jag tycker att Fredrik Wikingsson åldrats "med extremt stor värdighet" och att hans kostym vid flanellografen i onsdags var något i hästväg. Här skulle ju Oskar kunna bli sur för att jag pratar så objektifierande om en annan man MEN eftersom han avgudar Fredrik Wikingsson så tror jag mest att han kände glädje över att jag äntligen gått över till hans sida i den diskussionen.)
 
 
- Om en relation är menad att fortsätta så är avstånd inget problem. Jag tycker att det i allmänhet råder en helt orimlig inställning till distansförhållanden, folk gör liksom SLUT när någon får ett jobb eller plugg i en annan stad?! Jag fattar verkligen inte resonemanget: Är man inte hellre tillsammans medan man bor på olika platser än kära i varandra men inte ihop? Dagen efter att jag och Oskar blev tillsammans flyttade han till Sundsvall, sedan flyttade vi i praktiken ihop ett år senare och sedan jobbade han på olika ställen i olika perioder fram till 2012 när vi till slut landade här i Wobro. Avstånd är jättesegt, men man är ju fortfarande tillsammans.
 
- Hur ofta andra ligger är fullständigt ointressant. Jag och Caro pratade om det efter att en av bloggarna vi läser hade skrivit att hen och hens partner låg fyra gånger i veckan och vi konstaterade att alla ju har sådana livspussel att de måste ha mycket mindre sex än både media och parterapeuter vill få oss att tro. Alla jag känner eller följer jobbar, tränar, festar, engagerar sig ideellt, pluggar och åker på bjudresa med DeoDoc till Hawaii så mycket att det skulle vara fysiskt omöjligt för dem att ha en massa sex var och varannan kväll. Och en lugnande tanke om man ändå skulle känna att man ligger för lite: Ingen annan får ju reda på det. Det är en av få grejer som inte alls dyker upp på social media.
 
- Om ett förhållande ska fungera så måste det finnas intresse för den andra personens liv. Det kan ju låta självklart, men jag hör många som aldrig berättar om sina jobb eller sina kollegor för att den andra tycker att det är tråkigt. What?! Hur kan man tycka det?! Ens partner är ju ens bästa vän, jag vill veta ALLT Oskar gör en helt vanlig arbetsdag! Att vilja veta saker om den andra innebär för mig inte bara existentiella frågor utan även "vad tycker du är störigast, om det står Hässelby strand 1 minut vid Götgatsbacken-spärren vid Slussen eller om det står Hässelby strand 9 minuter vid Sankt Eriksplan?".

- Jag tror att internskämt är asviktiga. Om någon läste mina och Oskars sms skulle det verka både ointressant och obegripligt eftersom alla våra samtal består av citat från oss själva (oftast någon gång när jag sagt något ogenomtänkt), ordvrängande och sägningar som något av alla barn i vår närhet sagt. Detta skriver jag alltså inte för att jag vill skryta om att "vi har så SJUK HUMOR!" (please) utan för att jag tror att det är viktigt att ha saker som man tycker är roliga och som båda varit med om historien bakom. (Eller i alla fall saker som EN av oss tycker är roligt. Till exempel har Oskar fått för sig att jag är har Växjös tränare som frikort och ibland skickar han bilder på honom till mig och skriver "hejsan Friiidaaah" vilket ska läsas i samma tonfall som Ha det så kult på restaurangen-killen. Så obefogat. Mitt frikort är ju Moras tränare).

- Jag personligen tvivlar på att jag någonsin i dagligt tal skulle kalla Oskar för baby. Ett urval av alla grejer jag kallar honom för istället: Habibi, skat (på danska), älsko, hjärto, Klingis. Ett urval av alla namn han kallar mig: Fridrun Jönsman, Berto, Baltasar, Fridah Vivian Mosby. Much better.

/ Dravel /

What I really really want

Några grejer jag vill göra den här hösten:
 
- Ha så många uppdrag att mitt företag går runt en säsong till.
- Träffa Amilli på Bokmässan.
- Se Idol med Soph.
- Åka till Landskrona och få en guidad släkthistoria genom Skåne av Hallbergs matriarker.
- Kunna en tiopoängsfråga i På spåret.
- Glo på The Sims-hus på Lidingö med mamma och pappa.
- Se klart Pretty Little Liars.
- Läsa de nya böckerna av Sara Bergmark Elfgren, Moa Herngren och Agnes Lindström.
- Hänga med Kate och Caesar när de har höstlov.
- Besöka Frans nya lägenhet (han sålde sin Wobro-lägga nu i veckan så nu upphör vår Vänner-tillvaro :((().
- Gå på Golden Hits.
- Hitta på och testa en efterrätt till nyårsmiddagen (jag tog på mig denna uppgift den 30 december förra året eftersom mitt ansvarsområde ALLTID är korvbröd till nattamaten och jag ville ha något som faktiskt spelade roll).
- Gå guidad tur om Hässelbys historia av mammas och pappas polare som bott här since forever.
- Köpa ett par vettiga skor och börja på zumba i Vällingby utan ett enda hälsporre-symptom.
- Julfika med Caro.