/ Dravel /

Jag tänkte bara tyst "jaha, där är dom"

Jag har sagt det förut men jag säger det igen: Jag blir alltid helt golvad av Elsa Billgrens några gånger när det verkligen kändes-inlägg. Men den senaste tiden har jag landat så mycket i känslan av att inte bry mig om saker som förut kunde få mig att riva upp himmel och jord. Det kanske har med ålder eller bara tillfälligheter att göra, men det är något mycket befriande i att saker plötsligt inte rör mig i ryggen. Så jag ger er:
 
Några gånger när det inte kändes alls:
 
- Jag åker tunnelbana i samma vagn som Emanuel Lundgren. Jag ser honom och tänker "jaha, kul att vi åker samma tåg" och inser fem sekunder senare att detta var min absoluta dröm när jag var tretton och la ner min gitarr, en filt, min ipod och en tjocktröja i en väska för att jag ville flytta till Stockholm direkt prick den dagen. (Det var en söndag - såklart - 2006 och I'm From Barcelona var ju jätteinne då och allt jag ville var att bo i Stockholm och ränna på indieklubbarna jag läste om i Nöjesguiden när jag var hos moster och B och jag kunde inte bärga mig tills jag blev vuxen.) Nu står jag på tunnelbanan, på väg till ett jobb i mediebranschen, bredvid grundaren av Sveriges bästa hipsterdagis som personifierade min bild av popsverige, och det enda som händer är att jag tänker "där är Emanuel Lundgren" och fortsätter på min ljudbok.
 
- Jag lyssnar på "Så många år" med År & Dar som jag spelade sönder under hösten 2013 när allt var drama och sorg omkring mig och jag har varit kluven till den sedan dess. Men nu spelar jag den fyra år senare och inte en enda cell i min kropp blir ledsen för allt som hände då, jag hör inget annan än en suverän poplåt.
 
- Adam berättar att Birds ska börja jobba med Love Antell, och hur mycket jag än avgudar honom (Love Antell alltså) vacklar jag inte en enda sekund i att jag gjorde rätt som slutade jobba där.
 
- På en frilanskonferens ska vi prata en och en och jag missförstår vilket håll ordningen går i, varpå jag pratar när det är någon annans tur. Jag säger "ah jaha gu förlåt jag fattade inte att det var två och två!" och sedan är det inget mer med det.

- Jag får akut IBS-attack i Provence när vi precis ska sätta oss i bilen för att åka och vandra. De andra får vänta i tjugo minuter medan jag är på toa, och när jag kommer ner säger jag bara "alltså oh my god, livet med IBS, what to do? NU är jag redo!". För tre år sedan hade jag börjat gråta och ställt in hela utflykten.
 
- En bloggare jag följer ska släppa en bok och jag bara bläddrar förbi det i feeden utan en enda tanke på att jag måste få göra PR för den.
 
- Jag ska gå hem från en redaktion där jag jobbat hela dagen och pratar med en kille som jobbar där, och jag tar upp alla mina saker ur väskan för att göra plats för att ta hem min matlåda. Jag låter alla grejer ligga framme på skrivbordet medan jag babblar om olika saker, och efter flera minuter inser jag att jag lämnat min neccessär öppen på skrivbordet och att det som ligger överst är två bindor, en karta Imodium och ett par rosa spetstrosor som ligger kvar sedan jag hade dem i handbagaget på väg hem från Provence. Jag drar igen dragkedjan, lägger i necessären i väskan, säger "vi ses imorgon herrå", letar upp en podd och glömmer det hela i samma sekund som det hänt, vilket för fem år sedan skulle vara ett ögonblick som gjorde att jag ville sjunka genom jorden.

- Jag provar gamla jeans som alla är för små och lägger inget som helst värde i det, trycker bara ner dem i en Ikea-kasse och åker till Stadsmissionen och donerar dem till bättre behövande.
/ Dravel /

Sho, börja blanda min drink

I fredags var jag på en frilanskonferens på en byrå jag skriver för. En av arrangörerna sa "Nu ska vi snart gå och köpa tilltugg, så om ni har något ni tänker skulle vara gott eller något speciellt ni vill dricka så bara säg till".
Två sekunder senare tog jag ton inför dessa tjugo personer och proklamerade att "Jo alltsååå jag har en grej, jag dricker varken alkohol eller kolsyra så OM det finns någon form av Festis eller juice eller något så skulle jag bli asglad!".
 
Här finns två olika sätt att se på situationen:
 
1) Jag var en helt vanlig människa som säger till om specialkost, för förutom Festis eller juice kan jag ju inte dricka något annat än vatten och förlåt mig alla arrangörer där ute men HUR JÄVLA KUL TROR NI DET ÄR???
2) Jag var en bortskämd 90-talist som ju faktiskt bara skulle mingla i en timme, vilket de flesta klarar att göra med just vatten som dryck.
 
Fatta mentometerknapparna och rösta... NU.
/ Dravel /

Phoebe, those are Santa's pants

"Jag ska sluta dra kortet", sa jag när jag kom hem från Frankrike och kände att sommarens kontoutdrag snart skulle växa till ett Ullareds-kvitto.
"Jag vet, idag när det regnar åker jag till Beyond Retro!", sa jag igår.
 
Det gick ändå lugnt till, jag köpte bara en byxdress som jag letat efter länge (svarta ben och silverglittrig överdel OCH den var inte för kort, den var alltså för bra för att lämnas och nyårsstassen är härmed fixad redan i augusti) och ett par jeans.
 
Dessa jeans måste vi prata om.
 
På damavdelningen hängde ett par ljusa jeans vid namn Levi's 505 Regular Fit. Jag såg dem och tänkte att det nog var herrjeans men att de var sååå perfekta i färgen att jag inte kunde låta det stoppa mig. Jag provade dem, tyckte att de satt helt okej i midjan men var för stora i benen men blev fortfarande inte klok på om det var herr- eller damjeans. Jag googlade och kom fram till att det nog var herr och tänkte "aja de var ju fina ändå" - innan jag fick ett Disney-liknande ryck och stannade upp i en rörelse och bara "men HALLÅ?!". Håller jag på att hänga tillbaka de enda fina ljusa jeans jag någonsin provat - ett par perfekta Levi's för 400 spänn dessutom - bara för att det stod att det var killmodell?! Hallå i huvet, som det heter i c/o Segemyhr, det är väl ändå någonstans ett crime against fashion att inte köpa ett plagg bara för att man inte kan identifiera sig med modellen som har dem på bilden?! Då skulle man ju aldrig kunna köpa kläder för inte ens modellen på bilden kan ju identifiera sig med modellen på bilden.

Så jag köpte byxorna och nu funderar jag på 
1) vad det kostar att lämna in dem hos skräddaren en trappa ner, så han kan sy in dem lite i benen.
2) om det finns en gräns för hur för stora ett par byxor får vara i benen för att de ska kvalificera sig som boyfriend jeans och inte bara vara för stora.
3) vad som är skillnaden på girlfriend jeans och vanliga jeans.
4) varför så många frivilligt håller på med jeans när klädesplagget kjol har uppfunnits.