/ Dravel /

If you let us in underneath your skin

Jag har ju pratat vitt och brett om Mitt Stora Skrivprojekt. Nu ska jag berätta vad det är:

I tusen, eller i alla fall sexton, år har jag älskat Alcazar. Jag såg videon till Sexual Guarantee på TV när jag var tio och blev så kär i Andreas, fascinerades så mycket av Tess och kände en sådan samhörighet med Annikafiore (hon var också lång och hade lockigt hår). Sedan dess har jag följt dem. Åkte Dalarna runt med mamma i min barndom för att se dem som band eller soloartister på allt från Rommetravet i Borlänge till Gallerian Nian i Gävle. Recenserade dem i Rättvik när jag var cool indietjej som sextonåring men gav upp alla försök att verka häftig. Drog med mig Sophia på deras egen timme på Allsång på Skansen 2015 och tittade på programmet om och om och om igen när jag kom hem. 
 
Och hösten 2016 började projektet. Jag hade gått omkring i ett par år och sagt till folk att "alltså varför har det inte gjorts någon dokumentär eller skrivits en bok om Alcazar, det finns ju SVÄRTA i deras historia?!". En kväll sa Sophia "sätt dig ner ikväll och skriv ett förord bara för dig själv, och imorgon mailar du deras management och frågar om de vill att du skriver boken!". Det gjorde jag. Och managementet ville att jag skulle skriva boken. Sedan följde olika möten och olika turer, men till slut, i augusti förra året, bestämdes det att boken skulle skrivas och ges ut på Southside Stories.
 
Under senhösten och våren har jag träffat medlemmarna nästan varje vecka. Vi har gått Hagaparken runt, åkt turnébuss till Sandviken, suttit på caféer, burit en flyttkartong tidningar, pressurklipp och pärmar från Scheelegatan till Sankt Eriksgatan, ätit kanelbullar, suttit i bilkö, tittat på Youtubeklipp, handlat diskmedel, frusit i soffor och svettats på balkonger – och allt som sagts under dessa tillfällen har jag spelat in, skrivit ut och sedan försökt pussla ihop till en bok.
 
Jag har fått tre nya favoritpersoner under den här processen. Hela våren har jag gått här hemma och skrattat åt skämt Andreas dragit, reflekterat över tankegångar Lina har delat med sig av och försökt hantera situationer på samma sätt som Tess gjort.
 
Det här är det roligaste projekt jag någonsin gjort. Jag har aldrig haft så här kul i en stressig deadlineprocess. På inlämningsdagen drämde jag in manuset klockan 23.58, som en högstadieelev, men jag tyckte inte ens att det var så jobbigt. För jag har fått ställa alla frågor jag velat ställa sedan jag var nio år – och jag får dessutom berätta svaren för andra.
 
Den 4 augusti kan alla läsa vad gänget har berättat för mig. På Pride smygsläpps "Carpe Disco" och den 9 augusti släpps den officiellt. Hela festen skildras och alla sprickor i discokulan syns.
 
Jag hoppas att alla som läser den ska bli lika glada som jag var i oktober efter att den första intervjun för boken hade gjorts och Andreas visade sig vara precis så fantastisk som jag trott.
 
/ Dravel /

If I gave two fucks about streaming numbers I would have put Lemonade up on Spotify

 
- Det ÄR ju så tråkigt med överraskningssläpp av album men Everything is love av Beyoncé och Jay-Z var ju sannerligen en glad och oväntad nyhet. Jag blev naturligtvis tvungen att skaffa Tidal igen. Jag tror att jag har avregistrerat Tidal tre gånger och kommit tillbaka varje gång. Men vad ska man göra när Apeshit och Heard about us bara finns där? Nu är det prick en vecka kvar tills de kommer till Friends Arena! Jag kan knappt ta in det.
 
- En dag ska jag sluta hetsa om Kristofer Ahlström på den här bloggen men alltså, hans krönika idag om vurmen för att rädda bokhandlarna var så himla bra. Jag har tyckt att det är så intressant hur alla går samman för att Hedengrens, men när Hedengrens ett kort tag senare återigen säger "snart har vi inte råd att finnas längre" så är ju något märkligt i ekvationen.
 
- I lördags hade jag: Håret i en nedramlad knut, gympaskor, svart-vit-prickiga mjuka shorts, svart t-shirt, inget smink, avskavt nagellack och trycksvärta på precis HELA händerna när jag gick på promenad för att ta paus från att vira in samtligt porslin i lägenheten i tidningspapper. En äldre man stoppade mig och frågade om jag kunde hjälpa honom med hans mobil som han inte såg något på för att ljuset på skärmen var för svagt (</3) och när jag hjälpt honom med det frågade han vad jag jobbade med. När jag svarade "jag är egenföretagare, jag..." sa han "är du bloggare?". Jag tror inte att jag någonsin blivit så glad över att få en sådan fråga när jag såg så sunkig ut. Frisyrer från Bangerhead, väskor från Moschino och naglar från William & Louie (eller vad Hannah & Amandas skönhetssalong nu heter) har uppenbarligen ingen betydelse, jag passerar som influencer ändå!
 
- Imorgon ska jag äta frukost med en författare på Pom & Flora. Det om något är ju ett bevis på att jag borde svara ja nästa gång jag får frågan om jag är bloggare.
 
- Det var ett sådant drag i mailkorgen igår det inte finns någon annan förklaring än att hela förlagssverige jobbade helg för att få kompa ut inför VM-matchen i eftermiddag.
 
/ Dravel /

Jag kommer inte höra av mig igen och jag kommer inte ta skulden

Det finns människor som jag har den största och jag menar STÖRSTA respekt för, som jag har gillat länge och som uttryckligen har sagt att de gillat mig. Men några av dessa människor har nu inte längre någon respekt för mig efter att jag berättade, utan att anklaga någon för någonting, om ett mail som en man skickade till mig när jag var 14 år.
 
Det gör mig på riktigt så genuint ledsen att människor som jag i alla år trott gott om, och som jag aldrig har haft något som helst otalt med, väljer att vända sig emot mig och därmed emot alla andra kvinnor som berättat. Man får tycka vad man vill om medierna som rapporterade och hur de gjorde det, men jag har inte gjort något annat än att berätta vad som hände mig. 
 
Jag förstår att det är hårt för folk som är i den här mannens närhet att få reda på hur han betett sig mot kvinnor. Hur sorgligt det än är så är det ju en naturlig reaktion för dem att vägra tro på det vi berättar. Men om man inte känner honom (men kanske känner mig) och ändå så tydligt, så oförställt, väljer att tro på honom, likea allt han skriver och dela krönikor och texter om att han är oskyldig och vi – jag, Cissi och elva andra kvinnor som jag inte har någon aning om vilka de är – har gått ihop och planerat det här som en samordnad aktion med syfte att fälla både honom och medierna, så blir jag faktiskt både sårad och arg.
 
I alla fall ett tag. Sedan vaknar jag upp och undrar vad jag håller på med. Jag klarar ju mig faktiskt alldeles, alldeles utmärkt utan dessa människor och det är ju endast välgörande för samtliga inblandade att vi inte finns i varandras liv.
 
Jag är helt och hållet för meningsskiljaktigheter och olika syn på vissa saker i relationer, men som den store poeten Mange Schmidt sa: Den här skiten är inget jag förhandlar om. Så tack Mark Zuckerberg för Unfriend-funktionen och tack dessa personer för att ni visar vilka ni egentligen är. Jag vill aldrig mer ha er i mitt liv.