/ Dravel /

Hands inside of hands, hearts inside of hearts, like eyes closed, side by side and through

Vår bebis är en månad gammal idag. Jag har varit tvåbarnsmamma i fyra veckor. Jag vill tacka livet, utbrister jag ibland i olika sammanhang, men jag vill också tacka några andra – för att den här tiden av tårar, hormoner, kaosiga rutiner och otillräcklighet ändå gått att ta sig igenom.

Jag vill tacka barnmorskorna, sjuksköterskorna och undersköterskorna på Karolinska Huddinge för att de gjorde att han kom till världen säkert och kontrollerat, och för att de hade extra koll på att jag skulle vara säker och kontrollerad de första dagarna. För dubbelkollandet och extrafrågandet, amningshjälpen och journalläsningen, för förståelsen för tårarna, för de mjuka rösterna och varma händerna, för dörrknackningarna mitt i natten efter att jag ringt på klockan i desperation och förvirring över de tidigare upplevda problemen som nu kändes helt nya, för covidtesten och febertempen och för beslutsfattandet att vi skulle stanna en dag till när min stora fasa inträffade och jag även denna gång började hallucinera av sömnbrist.
 
Jag vill tacka Beyoncé och Vampire Weekend för att de släppte ny musik under hans första vecka i livet. Beyoncés två singlar kom när vi var kvar på BB. Jag gick ut ur vårt rum för att äta lunch själv i patientköket, stapplade iväg ensam, satte i lurarna och startade Texas Hold Em medan jag åt thaigrytan och äppelpajen som erbjöds på menyn. Ett offentligt finansierat mini-spa, knappt 48 timmar efter förlossning – skål, Svenonius. Sedan vi kom hem har 16 Carriages varit vår promenad- och gå-omkring-hemma-låt, och Capricorn vår gå-och-handla-låt.
 
Jag vill tacka NAN för att de lanserade ersättning eftersom min kropp inte heller denna gång producerar tillräckligt med mjölk för att amma, så att jag en lördagsnatt efter en vecka med konstanta uppvak var tjugonde minut tänkte ”okej nu testar vi”, fick bevittna min son svepa i sig 60 milliliter utan ett ord och hörde halleluja-kören sjunga. För att mitt barn inte behöver vara hungrigt, för att BVC-besöken inte måste kännas som ett kombinerat högskoleprov och Idol-audition, för att vi nu kan dela på nätterna, för att jag kan dra och hämta och dottern på föris eller följa henne till simskolan och lämna bebisen hemma med Oskar, för att jag överhuvudtaget kan lämna huset och veta att jag inte fastnar i maraton-amning på någon iskall parkbänk och för att jag flera gånger i veckan kan sova i dotterns rum och därmed snarka i tystnad mellan 21.30 och 06, medan bebisen får all mat och alla blöjbyten han behöver av sin farsa. 
 
Jag vill tacka dotterns föriskompis pappa som bjöd hem oss på playdate en vecka efter förlossningen och som gjorde ALLT för att underlätta för oss. För att han skickade ”om ni har mycket att bära så ring så kommer jag ner och hjälper” när vi var på väg, för att han frågade om han skulle ta bebisen när dottern ville ha hjälp på toaletten och när vi kom ut satt han vid pianot med barnet i ena handen och spelade Clocks med Coldplay med den andra och mina stressknutar löstes upp gånger hundra. För att han och hans fru gjorde att det inte kändes det minsta konstigt att gå hem till folk i ett skick jag inte ens brukar vara i hemma: Utan bh och deo, stinkandes svett och mjölk (som efter en timme började läcka) och med fingrar som inte sett nagellack på nio månader.
 
Jag vill tacka den andra föriskompisens och grannens föräldrar som också är kompisar och som vi också var på playdate hos, för att de köpte en hel semmelbuffé när vi skulle komma, för att jag inte ens hann ställa ner liggdelen på golvet när vi kom innan de tog upp den gnyende bebisen och satte sig i soffan och lugnade honom, för att de hämtade snytpapper och vatten till dottern när hon efterfrågade det av mig och för att de följde med över gården när vi skulle hem och hjälpte oss att transportera alla våra hundra väskor och liftar.
 
Jag vill tacka den tredje grannen och vännen som avtalade en lekparksträff för att de köpt present till både bebisen och till dottern för att hon blivit storasyster.
 
Jag vill tacka mammorna på föris och i parken för att de varje morgon och eftermiddag hojtar gratulationer över nejderna och frågar hur vi mår – för att de stämmer in i min hyllningskör till ersättning, delar min amnings-PTSD när jag svarar på frågan och får lämningen och hämtningen att kännas som en kunglig kortege genom Fruängen.
 
Jag vill tacka pedagogerna från de tidigare avdelningarna som jublar och spurtar över gården när de ser att jag har bärselen för att de ”måste få se lillebror!”. 
 
Jag vill tacka SVT Play för att de lagt upp Blå ögon, så att jag kan se om den är som jag minns den men fortfarande ta den i små steg eftersom både hjärna och hjärta fortfarande är helt oskyddade och bräckliga och allt, ALLT, går rakt in. 
 
Jag vill också tacka Filip & Fredrik för att Alla mot alla kör måndag till torsdag hela våren, för att jag kan varva Blå ögon med lättsam underhållning när det blir för tungt.
 
Jag vill tacka naprapaten jag fick traska iväg till två veckor efter förlossningen eftersom jag fick så ont i ryggen att jag till slut inte kunde gå. För att han tryckte och knäckte och masserade och gav mig övningar som ”INTE handlar om styrka utan bara om att du ska må bra och kunna GÅ”. För att han sa att det skulle kännas femtio procent bättre inom fyra dagar och för att han - med ett par dagars marginal - hade hundra procent rätt, nu kan jag gå, resa mig och vända mig i sängen utan att behöva ladda om mitt i. 
 
Jag vill tacka allt och alla som gör att vi tar oss igenom dagarna och timmarna här hemma med psyket någorlunda i behåll. Efter en skakig, kärleksfull, kaosig, gråtfylld, kramig, bräcklig, rutinlös, isolerad första vecka landade jag på fötterna. Så fort tiderna började bli lite mer fasta blev marken under mig detsamma. Att gå till föris, träffa de andra föräldrarna, ringa facetime till Leksand och se att livets hållpunkter fortfarande fungerar... det är bara att kapitulera och konstatera att jag helt enkelt inte  är en särskilt obunden person, jag fungerar inte utan ramarna och de små återkommande vardagssysslorna.
 
Tillvaron är absolut inte som vanligt än, jag är inte hundra procent mig själv, men jag har nyss haft två hela dagar utan att ha gråtit vilket är rekord sedan 10 februari. Raise your glass.
 
Vi tar det timme för timme, ibland kvart för kvart. Inga krav ställs, inga planer görs, inga ambitioner innehas. Istället: En dotter som rusar in på eftermiddagen med teckningar och kramar och pussar till lillebrodern hon dyrkar, en pappa som håller fortet, ordningen, disken, måltiderna, inköpen och flaskkokningen och en mamma som varje kväll när lampan släcks senast 21.15 andas djupt, önskar sig en hanterbar natt och tänker en och samma tanke: ”Tack för att allt det här blev mitt”.