Fridah Jönsson

Förra året vid den här tiden, när Tegnell och Wallensten och Svante Werger och Taha Alexandersson verkligen bara räknade upp mörka siffror, kändes det ju som om det aldrig skulle komma en tid efter pandemin. Eller såhär: Det kändes som om det hela tiden sades att "det kommer en ny tid snart!", men det hände ju aldrig.

 

Men nu gläntar ju den tiden på dörren! Folk i min närhet blir vaccinerade! Häromveckan skickade moster att hon fått första sprutan, och samma dag visade det sig att samma sak gällde för Caro.

 

En av sakerna jag sörjt mest under pandemin har varit att hon och jag inte alls kunnat hänga lika mycket under föräldraledigheten som jag hoppats och föreställt mig, och att vår julfika på Chokladkoppen inte hade en chans att äga rum i vintras gjorde mig så enormt sänkt. 

 

Men så blev smittoläget i regionen plötsligt ljusare och vaccintakten speedades upp multum, och en fredag stod jag och dottern plötsligt i tunnelbanan på väg till Högdalen för en så, så efterlängtad förmiddag tillsammans med Krigarprinsessan och Harry.

 

I lördags hade vi födelsedagspizzapicknick med Sophia och Fredrik i en park i Midsommarkransen. Solsken på himlen och barnet nöjt klappandes deras hund, två timmar bara flög förbi.

 

Igår blev jag mors dag-firad. "Ta med dig munskydd och SL-kort", sa Oskar när han väckte mig, och 08.30 satt vi alla tre överbelamrade med kylväskor och skötväskor på tunnelbanan till vad som visade sig vara ännu en picknick som han styrt upp, med både frukost och lunch, vid Stora skuggan som jag har velat åka till forever.

 

Allt detta genomfördes ju knappast som vanligt. Inga kramar med någon, munskydd både dit och hem, promenad mellan bytesstationerna för att i alla fall slippa en del av alla människor och dusch och bad i handsprit och tvål i samma sekund som vi klev innanför dörren.

 

Men bara möjligheten att faktiskt göra de här grejerna nu, ett år senare, blev en sådan ögonöppnare för mig! Att om bara några små små månader verkar det ju faktiskt som om det här kan vara normala saker igen! Då har ju förmodligen även vi blivit vaccinerade (jag anser faktiskt att friska, 28-åriga egenföretagare som arbetat ensamma hemifrån i fyra års tid bör vara den absolut mest högprioriterade samhällsgruppen), och då kan Stockholm – och våra vänskapsrelationer – ligga för våra fötter igen.

 

Tänk om man kan GÖRA saker i höst igen! Tänk om jag kan gå ut och äta med Bettan! Gå på spa (my god vad avlägset det känns nu) med Sophia! Köra en staycation-helg i Skanstull hela familjen! Ta just julfikan med Caro! Låta Madde träffa vår dotter! Ha meet & greet med Josefines nya dotter! 

 

Bjuda hem folk på glögg och vettigt barnkalas i december! Ge Oskar ett decent farsdagsfirande som inte är begränsat till uteserveringar i november!

 

Allt detta har känts som utopier i ett års tid, men trots att jag suttit så klistrad vid pressträffar och DN och Morgonstudion och P4 hela våren slog det mig precis just i helgen att de här sakerna faktiskt med största sannolikhet verkar kunna inträffa inom ett halvår.