/
Dravel /
Ingen himmel räcker till
Det finns så många saker som tar upp plats i mitt huvud och som jag tänkt skriva om.
Som den absoluta rock bottom-känslan som sprängde mitt bröst när bebisen peakade i norra Europas mest utdragna nattningar, vilket gjorde att jag gick in gråtande på Öppna förskolan.
Som värmen i bröstet som spred sig när jag och dottern åkte in till stan i höstsolen en lördag och köpte mat från Eataly och bakelser från Mr Cake som jag och Oskar skulle korka upp på kvällen för att fira vår femte bröllopsdag. Hur hon och jag traskade omkring i Sturegallerian och åt glass på Grev Turegatan och jag insåg att this was what I came for, jag önskade mig en familj och jag önskade mig att bo i Stockholm - jag fick allt jag ville och ännu mer därtill.
Som den vidriga PMS:en som fjantat omkring den här månaden. Kanske handlar det egentligen mindre om cyklisk hälsa och mer om en helt vanlig social overload för jag har börjat dra mig undan från parken efter hämtningarna, men jag befinner mig så ofta i helt obönhörliga ”shit varför sa jag sådär, jag är en HEMSK MÄNNISKA”-rush. En kväll fick jag inte ro i själen förrän jag sms:at en pappa, fyra timmar efter att vi träffades, och skrivit ”förlåt för dad shamingen idag när jag sa att jag fick stroke när [hans dotter] åt banan medan hon gick, jag vet ju att du har KOLL!!!”! Sådana saker har jag hållit på med i flera dagar än någonsin denna störiga månad. Så långt och brutalt, självhatet har knappt vetat några gränser, jag har skämts så mycket över min existens och velat be om ursäkt för varje sak jag sagt.
Som revanschen jag just nu känner att jag har som föräldraledig jämfört med under pandemin. Folk är hemma samtidigt som jag och vi kan UTNYTTJA det! Jag har liksom ätit lunch med Caro! Åkt till Skärholmen med en annan mamma och kittat bebisarnas höstkläder! Tagit TÅGET till Leksand!
Och på tal om tåget så var det dit jag skulle komma med detta inlägg: Inget av det här är egentligen något att skriva om för det finns ingenting, ingenting som kan matcha det som egentligen tar upp mitt huvud: Min systerson. Min syrra fick barn för fyra veckor sedan och jag har aldrig upplevt något liknande. Det är en helt ny och omtumlande kärlek, till en bebis som inte är min egen men som jag ändå vill skydda till ett tusen procent, som jag inte fött men ändå har ett band till, som jag inte burit men ändå tycker är värd all väntan och smärta och ovisshet i världen.
Hon facetimeade från BB. Han var bara någon timme gammal, det lilla huvudet syntes knappt bakom filten och jag slogs av hennes ögon. Jag hade precis handlat och samtalet fick mig att stanna upp mitt på torget mellan Coop och bibblo och hennes ögon var något jag heller aldrig upplevt. Blicken dimmig av kärlek och stolthet och trötthet och mediciner, syrran var den mest välbekanta som funnits men samtidigt hade hon blivit en helt ny person. Och nu hade hon en helt egen ny person, som jag fick se på skärmen och tårarna bara kom, mitt i centrum.
Två veckor senare packade jag med mig mina egna barn på ett SJ Intercity för att åka till Leksand. På ett år har mammas och pappas barnbarn tripplats i antal, tre under fem, två under ett. Flask-tetris på diskbänken, mini-stolar överallt, blöjor och gosedjur och filtar överallt. Min dotter så vuxen, min bebis så stor. Tiden är helt otrolig.
Peggy Lejonhjärta ska ge en spelning, släppa nytt album OCH lägga upp sitt första och enda på Spotify, meddelar de på socmed en söndagskväll. Jag har väntat så otroligt länge på det här beskedet, för tio år sedan mailade jag Johan Persson och bad dem spela på Birds treårsfest och medan jag jublar över nytt-album-beskedet till Oskar går plötsligt kalla kårar längs ryggraden av att jag yttrar orden ”alltså fattar du att jag har längtat till den här dagen i TJUGO ÅR?!”. Jag som nyss VAR tjugo år.
På en och samma vecka inträffar alltså belöningen efter tjugo års aktiv medveten längtan efter något i musikväg, och upplevelsen i att jag och min syrra sammanlagt har tre barn - och att mamma och pappa alltså är morföräldrar till tre barnbarn.
Som om huvudet inte redan var fullt av svindlande tankar om tiden.