Fridah Jönsson

Snart är sommarlovet slut. Det har varit det bästa sedan vår dotter föddes. Rastlösheten och "okej vad ska vi göra imorgon vi måste bestämma NU"-känslorna har inte alls varit lika starka som tidigare år, och jag har kommit fram till att det beror på att jag trodde att allt skulle vara så mycket svårare.

 

"Alltså jag bävar litegrann för den här sommaren", sa jag vid gungbrädan till en pappa vars barn är äldre än våra. Det var i början av juni och jag frågade honom hur man gör när man plötsligt har TVÅ att underhålla, jag som preciiis trodde mig ha kommit fram till lösningen för att fixa aktiviteter, mat och avslappning för EN liten människa?

Nu, närmare två månader senare, vill jag gå tillbaka i tiden och dunka mig själv i ryggen för att jag kom på en så bra strategi: Att inte förvänta sig någonting, att lägga ribban mycket, mycket lågt – för då överträffas allt.

 

Vi har haft det så mysigt. Varken energi, logistik eller ekonomi har tillåtit några större utsvävningar för vår familj denna sommar. Vi var i Leksand i nästan två veckor, och så var vi i Uppsala på stadsutflykt en dag och resten av tiden glider vi bara omkring här hemma.

 

Röjer loss i lekparker, går på olika bibliotek runtom i hela Stockholm, har picknick med vindruvor i krokarna så ofta det går, äter glass i centrum, badar mer eller mindre varje dag i plaskdammen i Vippan som Ä-N-T-L-I-G-E-N har öppnat efter ett och ett halvt års stängning.

 

Och vi är med kompisar. En mamma och hennes dotter som alltid varit våra vänner har nu levlat upp och blivit vad som känns som en andra familj. Jag håller hårt i henne och barnen håller hårt i varandra, när de leker hörs deras fnitter på mils avstånd. De plaskar vatten på varandra och de stänger in sig i dotterns rum och de klättrar på statyer i Västertorp och hela tiden skrattar de så att de tappar andan.

 

Grannarna har varit på Astrid Lindgrens värld och på Kolmården och på lantställen. Det åks på barnvänliga festivaler och det besöks släktingar utomlands. Vi har bara varit hemma och jag har älskat varje dag.

 

Och nu känns det så segt att gå tillbaka till vardagen. Så fort jag måste öppna kalendern är det som om en Voldemort-näve försöker stänga den igen, något i mitt huvud vrålar "GÖR DET INTEEEE, INGET BRA KOMMER UR HÖSTEN, ALLT BLIR BARA JOBBIGT OCH HETSIGT OCH TRÅKIGT FÖR ALLA INBLANDADE OCH ORKEN KOMMER INTE ATT FINNAS TILL NÅGONTIIIING, ALLT BLIR DEPPIGT, HUR STARK FAVORITÅRSTID HÖSTEN EGENTLIGEN ÄR!". Men så påminner jag mig om att det ju fortfarande finns roliga, mysiga och fina saker, som dyker upp i vardagen och som gör även de regniga äckliga tisdagsmorgnarna uthärdliga.

 

Det finns hämtningsropet "MAMMAAAAA!" och sprinten över förisgården klockan 15.29. Det finns P4 Stockholm-frukostarna med stora barnet med det lilla leendes i babysittern på golvet. Det finns vagnpromenaderna med kompisarna som går på föräldraledighet den här hösten och därmed räddar mig när de som var lediga i våras går tillbaka till jobbet. De lediga onsdagarna på Öppna förskolan och efterföljande korv med bröd.

 

Baden med högläsning vid badkaret på kvällarna. Mangon från torghandlarna som Hemköp av någon anledning aldrig kan matcha. Nattningarna med Pelle Svanslös. Efter-vandrings-glasen med Fun light crispy pear. Ezra Koenigs pitch i verserna på Diane Young i lurarna på väg från lämningen. Livsuppdateringarna med Oskar när han jobbar hemifrån och vi därmed hinner prata med varandra lite längre på dagarna ("påminn mig på fredag när du är hemma att jag ska fråga dig en grej om festande som jag hörde i Måndagsvibe för nu MÅSTE jag verkligen gå och lägga mig"). Föräldraskvallret med de andra morsorna ("alltså oh my god det finns fan INGEN annan farsa som är stoltare över sitt barn men heller INGEN ANNAN farsa som är så dryg"). Den nya Bamsegympa-kursen som ska börjas på helgerna. Allt nytt som händer i familjen och bland vännerna.

 

Sommaren var fem av fem. Med den i ryggen kan hösten bara bli succé.