Fridah Jönsson

 

- Varje dag på väg hem från barnvagnspromenaden passerar jag en parkerad bil vars registreringsskylt har bokstäverna MGT. Denna syn gör att jag varje dag, mer eller mindre omedvetet, nynnar eller visslar introt till "Kids" med MGMT för min son. På samma plats, i samma sammanhang, varje gång. Finns det något sätt att ta reda på vad som händer i en sexmånadersbebis hjärna om man plötsligt får höra samma ljud i en helt annan situation? Det vill jag veta.

 

- Det finns bara ett enda album som spelats hos mig i sommar: "Something to give each other" av Troye Sivan. En förispappa tipsade om videon till "One of your girls" och jag blev helt fast, sedan visade det sig att alla jag lovordade den för redan var helt fast, sedan hörde jag "Got me started" och "Honey" oooch sedan lyssnade jag inte på något annat under hela juli och augusti.

 

- Eller jo, en annan låt har jag lyssnat på: "Sockenplan revisited" av David Ritschard! En kväll efter nattningen gjorde jag och Oskar music quiz och han hade med den här. Jag hade rätt på artist (någon typ av nutida populärkulturell allmänbildning anser jag att David Ritschards söder-om-söder-kopplingar kvalar in till) men inte på låt, men efter en enda lyssning kunde jag inte glömma den. "Hälsa att jag e på väaaag" säger och skickar jag så fort jag får chansen.

 

- Sommarpratsfacit: Birgitta Ohlsson, Kristian Mattsson, Lars Strannegård och Stella Österling var super, Kenza och Johanna Nordström väl värda en lyssning, Carl Bildt och Joakim Paasakivi helt okej som sällskap under plaskdamms-övervakning.

 

- Under våren och sommaren har jag läst en del missbruksskildringar (Matthew Perry och Kristoffer Triumf, exempelvis) och efter en månad med James Freys "Tusen små bitar" har jag undrat hur mottagandet, och eventuellt hela samtalet kring den, sett ut om den släppts i dessa autofiktionsdebatt-tider, med tanke på raseriet efter att den visat sig inte vara hundra procent sann. 

 

- En dag i slutet av semestern hade jag och Sophia en heldag av the good old 2014-days med spa på Centralbadet följt av Hundtricket-tittande hemma hos henne, och filmen väckte, som så ofta, väldigt många frågor hos mig:

1) HUR kan dessa 25-åringar bo i sekelskifteslägenheter mitt i city?

2) Var Pontus Gårdinger verkligen en SÅ pass stor it-guy vid denna tidpunkt att en hel biroll kunde byggas endast kring hat mot just denna programledare (jag minns det verkligen inte så)?

3) Varför kom aldrig någon uppföljare om Marios och Sannas relation?

4) Håller den fortfarande?

Svar på den sistnämnda: Ja.