Fridah Jönsson

 

I slutet av förra veckan trodde jag att mitt huvud skulle explodera för att dotterns huvud höll på att explodera, och då tänkte jag samma sak som jag tänkt varje dag sedan vi skolade in henne: Fy fan vad jag lider med alla barn som måste gå till förskolan när de inte vill.

 

För jag var själv ett sådant barn. Jag var inget fan av dagis (som det hette på min tid). Det var inte så att jag upplevde det som den värsta platsen på jorden, det fanns bara så mycket med det som jag inte tyckte om. Främst processen i att komma dit, att behöva lämna huset och sedan komma in till avdelningen och behöva se mamma gå iväg med sin axelväska till den varma bilen och veta att hon skulle få sitta hemma resten av dagen (om någon undrar över min drivkraft att bli egen och få jobba i mitt eget hem kan jag alltså meddela att den planterades i mitt huvud någonstans runt 1995) medan jag skulle äta äcklig mat och ligga och vila på en frottéklädd madrass rakt på golvet.

 

Hela mitt liv, och framförallt hela min barndom, har i stort sett gått ut på att slippa gå iväg på iskalla vintermorgnar till ett ställe jag inte valt själv. Som när jag började skolan och Lattjo Lajban tog slut på Nyhetsmorgon och pappa packade in oss i bilen för att dra iväg och allt i mig bara stretade och stretade efter att helt enkelt få vara just HEMMA. Samma sak där: Jag var inte mobbad eller något sådant, jag gillade bara inte att vara i skolan. Ville bara vara i min trygga borg med min trygga familj och läsa böcker och leka med gosedjur och se En ettas dagbok och Pelle Svanslös på VHS, allt annat var bara... osäkert och jobbigt.

 

Jag har så många jobbiga minnen från sen förskola till mellanstadiet. Om någon skulle hålla upp tio olika mattor skulle jag på en sekund kunna peka ut vilken vi hade samling på i förskoleklassen, där 31 sex- och sjuåringar satt i ring och gnagde på äpplen som vi skulle krypa fram och slänga i en hink i mitten när vi var klara, och jag var så nervös för just det momentet för att alla såg.

 

Lärarnas kaffelukt och tantparfym som stod som ett moln omkring dem när de kom fram och la en hand på min rygg och tog upp mig i sitt knä för att jag grät, antingen för att jag längtade efter mamma eller efter att få gå hem, eller för att jag inte vågade gå på toa eller frös för mycket för att gå ut på rasten eller inte ville äta i matsalen.

 

Det utomordentligt kompetenta och pedagogiska greppet en av dem tog till när jag för sjuhundrade gången satt kvar sist vid bordet på lunchen med en tallrik oäten mat framför mig och läraren sa "vet du Fridah, om du gråter för sådana här saker så kommer dina tårar att ta slut och då kan du aldrig mer gråta när du är riktigt ledsen". Jaha men gud varför sa ni inget, nu känns det bättre, kasta hit lite mer av den här kommunala tonfisksalladen utan sås är du schysst för här ska käkas.

 

Hur både min bästis Elin och min syrra ansträngde sig mer än man kan kräva av barn för att jag skulle vara okej med att sätta min fot i skolan och hur jag tackade högre makter när jag och Lisa började gå hem själva, alternativt med barnvakter, och jag därmed inte längre behövde gå på fritids (som var ännu värre än själva skolan för där fanns ju ingen ordning alls utan man bara förväntades springa runt utan mål och mening och leka med barn man inte kände).

 

Av allt jag är glad över med att jag fick barn just i 2020-talets Stockholm kan nog förstaplatsen innehas av att förskolan är så mycket bättre nu än när jag var liten. Liksom: Kom hit och lämna ditt barn så tar vi varma, inkännande gudar och gudinnor hand om det – ofta på mycket smartare, bättre och mer tålmodiga sätt än du själv – och ser dessutom till att det, förutom alla booksmart-kunskaper, också lär sig att leka med andra barn, vänta på sin tur, duka av efter maten och så vidare och så vidare, medan du sitter vid datorn och räknar fel på fakturor och skickar artikelpitchar till folk som Sparar Ditt Mail Om Det Blir Aktuellt Framöver.

 

Och det är allt jag tänker på när jag en dag hämtar dottern och frågar hur det har gått och den underbara pedagogen som hon klickar mest med, som nästan alltid är den som möter och vinkar av henne, den hon äter lunch med varje dag och den som sitter med henne avsides och spanar på de andra barnen utan att tvinga henne att vara med, svarar: "Jo, vi var ute här på eftermiddagen men det tyckte hon inte var så kul, så då gick hon och jag in och läste istället".