Fridah Jönsson

Under trettonhelgen när Sophia och Bettan var här på en kall men lång utelunch-/promenad-eftermiddag pratade vi om vad vi hoppades på inför 2021 och vi kom in på att prata om trender, varpå någon av dem nämnde någon (Flora Wiström kanske?) som utsett "kyrkan" som årets trend 2021.

 

Om det stämmer är jag för första gången snabb att haka på en oväntad fluga, för ska jag berätta vad som går genom mitt huvud flera gånger varje dag? SINNESROBÖNEN!

 

Ursäkta en någorlunda platt spaning, men: Jävlar vad stark sinnesrobönen är! Det började en kväll när jag vred och vände på de mycket konstruktiva tankarna på hur allt varit om allt varit som det alltid varit, och jag insåg att varken världsläget eller hälsoläget för alla i min närhet är något jag själv kan förändra, det är bara något som handlar om acceptans.

 

Och sedan dess går mina tankar automatiskt på sinnesrobönen varje kväll innan jag somnar. I brist på gudstro är addresaten till min sinnesrobön ingen speciell person eller väsen, bara "högre makter", men det spelar ingen roll, bara att upprepa raderna om att acceptera det jag inte kan förändra och förändra det jag kan kastar ett så tydligt ljus på skillnaden som ligger däri.

 

Det är bara att acceptera att min pappa fick en hjärnblödning, men jag kan – och håller på att – förändra att jag inte hunnit tillbringa så mycket tid med honom efter det som jag skulle ha velat.

 

Jag kan bara acceptera att mitt första halvår som förälder kantades av så mycket bergochdalbanehumör och hunger, men jag kan aktivt göra saker och ta hjälp för att förändra att resten av mitt liv fortsätter i samma riktning.

 

Det finns inget annat att göra än att acceptera att corona sätter så många planer och drömmar på hold, men jag kan förändra planerna och drömmarna så att de inte behöver krossas helt.

 

Kanske är det mycket banalt att sjukdomar, problematik och historiska världshändelser gör att man ser saker i nya perspektiv, men må så vara. Kyrkan behöver inte vara årets trend och jag behöver inte befinna mig i vare sig kyrkan, behandlingsprogram eller fängelse – sinnesrobönen är ändå mitt nya motto. Sinnesro, mod och kraft. Acceptans, förändring och insikter. Mmm.

 

Karantänprojekt i sommar: Pärlplatta sinnesrobönen.