Fridah Jönsson

Ibland tänker jag att man måste gå en mil i andra personers skor. Jag försöker, obs försöker, förstå andra människor innan jag gnäller på att de är dumma i huvudet.

 

Med detta i tankarna tog jag fram en bok ur bokhyllan och började läsa. Jag läste sönder bloggboken redan när den släpptes (det var ju det som var anledningen till att jag skrev till honom) men den här har jag inte rört på säkert åtta år. Så jag tog fram den ur bokhyllan, läste den och hittade absolut ingenting som ändrade min inställning till honom.

 

Mailet han skickade till mig gav mig inget trauma. Jag kände mig dum och obekväm när jag läste det och långt efteråt, men jag slutade inte gilla honom. Jag fortsatte läsa hans krönikor. Listade honom som min främsta idol. Hade kvar honom som Facebook-vän. Läste om bloggboken gång på gång på gång och citerade den hejvilt så fort jag fick chansen.

 

Tills jag träffade Cissi, fattade att något var allvarligt fel och ångrade allt. Raderade från Facebook, slutade skriva hyllningar på bloggen, sa lugnt och stilla direkt att "jag gör det inte" när PR-byrån jag jobbade för hade dragit in ett stort jobb som hade med honom att göra som skulle innebära att jag behövde både ha kontakt med honom och kontakta andra journalister med förfrågan om att intervjua honom.

  

Jag har mycket lätt för att låta mina egna känslor stå tillbaka när jag blir arg på folk. Jag tänker att jag är irrationell, att den andra har rätt, att jag inte har några legitima skäl för ilskan och därför blir jag ledsen istället. På sin höjd skriver jag ett blogginlägg jag aldrig publicerar och sedan går jag en promenad och lyssnar på rage-spellistor men tänker hela tiden att "jag ska snart lugna ner mig, hen har ju rätt, jag vet" om den andra personen. Men den här läsningen visade något helt annat.

Det finns nämligen ingenting i den här boken som gör att jag tycker synd om honom. Jag, som brukar tänka "jomen man får ju ändå försöka förstå..." eller "det är säkert svårt i den situationen..." när någon gjort eller sagt dumma saker, läser denna skildring om sammanbrott och panikångest och jag känner en enda känsla som kan sammanfattas med tre ord: Det förmildrar ingenting.
 

Jag förmår mig inte till sympatier i detta. Först känner jag mig som en hemsk, kall och hjärtlös person. Sedan inser jag att det här kanske inte gör mig till Voldemort utan till en person som vågar bli arg. Jag tror att det kan göra mig gott att veta att det finns händelser som man får bli arg på, att det finns människor som man inte behöver ursäkta ens i sitt eget huvud och att det finns boktitlar som ibland talar för sig själva.