Fridah Jönsson

Det här är kanske inte det absolut värdigaste sättet att återkomma till bloggen efter fyra dagars tystnad (fast så har det ju varit i nästan ett år nu och det är för att en massa annat jobb kräver fokus och framförallt TID och så är det ju i perioder), men:

 

Min tumnagel, som varit min största stolthet sedan april förra året (jag gjorde en manikyr och de hade någon sorts förstärkningsmedel på naglarna och sedan dess har alla naglar varit ganska långa men brutits av efter ett tag - alla utom tumnageln som helt obehindrat har blivit helt aslång och jag menar ASlång), bröts av idag. Den är inte av men den fick en repa på typ halva nageln, vilket gör att jag inte kan fila eller riva av det eftersom nageln då kommer att bli hälften av vad en kort nagel brukar vara.

 

Detta är dels tråkigt eftersom min vänstra tumnagel blivit min usp (senast idag när jag gjorde spirometri sa läkaren "och så sätter du dig här, slappna av i armen, går det att fungera med en så lång tumnagel?" och i flera samtal och events och möten och instagramkommentarer under hösten har det hänt att folk avbrutit mig när jag gjort gester och sagt "men gud vilken lång nagel!", jag känner mig som Florence Griffith Joyner), dels eftersom den dagen den går av på riktigt kommer det att göra SÅ SATANS ONT.

 

Så jag tycker att vi alla tar en tyst minut och sörjer min vänstra nagel. Never forget.