Fridah Jönsson

Jag vet inte ens var jag ska börja med Beyoncé-showen igår! Med den tjugo meter höga ljusboxen som visade så fina och läskiga och snygga och dramaturgiska filmklipp? Med "Countdown"? Med dansen i vattenpölarna under "Freedom"? Med den helt nya betydelsen av a capella under "Love on top", där jag verkligen insåg vilken STOR röst hon har som kan fylla ut Friends Arena utan något som helst instrument? Med "Yoncé" som jag aldrig hört (fattar inte hur jag undgått den) men som jag nu lyssnat på tio gånger idag? ("I sneezed on the beat and the beat got sicker"!)

 

Med "Partition" som jag alltid varit för pryd för att lyssna på men som jag idag inte kan motstå eftersom andra versens första rad, "Driver, roll up the partition fast, I swear over there I saw the cameras flash", är ett så SNYGGT rim? Med det fina i att hon pratade om krossade hjärtan och att ändå vara en survivor? Med det så extremt proffsiga sättet att väva in korta korta beats från tidigare singlar i låtarna (typ tio sekunder av "Independent women")? Med hennes genuint nöjda smile när hon i slutet vrålade "Peace! AND LOVE!!!" innan hon gick av scenen?  

 

Ja, jag vet inte jag. Allt jag kan säga är att kvällen var fem plus och allt därtill.