Fridah Jönsson

Jag åkte till Leksand en dag före Oskar förra veckan. Samma dag som han skulle komma så mms:ade han en bild på ett tjockt kuvert från avsändaren Marta Söderberg och frågade om det var något han skulle öppna, varpå jag svarade ungefär "ÅH DET ÄR EN BOK TA MED DEN!!!!!".

 

Kuvertet innehöll boken "Ramona", som författaren Marta Söderberg mailade mig om och sa att hon trodde att jag var i målgruppen för och att mina tankar om boken skulle vara intressanta. Den handlar om en ung tjej som försöker ta sig tillbaka efter en lång tids vistelse på olika behandlingshem för självskadebeteende, och så berättar hon om sin fina pappa som verkligen försöker hjälpa henne och om sin fina bästis som är en PRESTATIONSPRINSESSA och som också vill hjälpa henne, för alla i hennes närhet vill hjälpa henne, och hon får dåligt samvete när hon går tillbaka till de dåliga tankarna.

 

 

 

Jag skrev ju att jag typ ville gråta hela tiden i Leksand och att jag trodde att det var dalaluften, men efter att ha läst ut boken har jag kommit fram till att den nog hade en hel del med bölandet att göra. Hela hösten 2008 kände jag exakt samma saker som Ramona känner (fast obs obs jag skar mig inte). Jag grät och grät och grät och ville inte äta någonting och så försökte mina fina föräldrar och min fina Oskar och mina fina lärare och alla andra göra mig glad och lagade god mat och berättade hur bra jag var och allting, men så fick jag sådan ångest över att det jobbiga inte gick över pang bom och så bröt jag ihop igen.

Jag känner igen mig NÅ SÅ JÄVULSKT i Ramonas skuldkänslor och ånger, men jag vet också precis hur hon känner sig när hon då och då är glad och målar om sitt rum och funderar på att börja plugga och framförallt när hon börjar få förtroende för sin psykolog. 

Hela boken är så enormt sorglig men samtidigt så finstämd och rolig och jag tror att det är det som gör den så bra. Man slits mellan känslorna och man hinner inte börja gråta förrän man skrattar igen.

 

"Ramona" får fyra av fem pärlplattehalsband.