Fridah Jönsson

Jag fick plötsligt en akut längtan efter JD och Jonna och Emelie och andra dalamänniskor som brukade hänga på denna blogg när den fortfarande var rolig.

Gud vad det vore fint om jag bara åkte hem till Dalarna i typ en vecka och alla hade minst en dag ledig till att träffas. Det är så tråkigt att ses över en lunch, det är ju såå hetsigt. Det blir typ bara "hej hur äre okej amen vad har du på gång nurå jaha okej coolt aja meeen vi hörs snart okej ha det fint herrå".

 

Det var så konstigt när jag frilansade och typ skulle träffa Kristian. Efter ett tag började han samla ihop sina grejer och säga att "du, jag måste börja dra mig" och jag ba "jamen gud just det, du jobbar ju...". Jag hade ju all tid i världen, jag hade ju noll tider att passa!

Eller när jag skulle hänga med Johan och han undrade när jag kunde ses och jag frågade "funkar det vid 13?" och han svarade att tyvärr jobbar han till 16 så funkar det efter det kanske och jag liksom "jaha oj, ja det förstår jag ju...".

 

Det är så himla kasst när man själv har såå mycket tid och den andra inte har det. När man bara "jag kan sitta här i sju timmar och äta chokladbollar och prata om genus/Moneybrother/bittra fotografer om jag vill för jag ska ingenstans på hela dagen" och den andra bara "okej nu kör vi den här lunchen men sedan måste jag tillbaka till jobbet som jag ska sitta på i fem timmar till".

Tacka vet jag de där kvällarna i min lägenhet när Emelie satt i fyra timmar och åt chokladbollar och drack saft och pratade om Mediehuset. Eller när jag var hos JD och Anders och deras höns en halv söndag. Eller när jag och Jonna först gick promenad och sedan åkte till vattnet och sedan åt lunch och sedan badade och sedan åkte hem.

 

Åh, vad jag önskar att alla jag kände, inklusive jag själv, kunde styra sin tid precis som de ville. Vilken perfekt värld vi hade levt i då.