Fridah Jönsson

Jag skrev precis en krönika där jag nämnde tamagotchis. Jag insåg då att de som är målgruppen för krönikan inte ens var födda när tamagotchin blev årets julklapp.

 

Efter att jag lagt mig ner på golvet och hyperventilerat ett tag kom jag på att det var så himla sjukt/roligt/tragiskt att jag döpte min tamagotchi till Daisy efter denna låt. Anders Glenmark och Stefan Sundström, det var vad jag fick lyssna på som fyraåring. Men så blev jag ju borgarbracka också, det var kanske inte så konstigt.

 

Då är denna låt tusen gånger bättre. Alla dessa hightech videos i slutet på 90-talet som gick ut på att de var inuti en dator med tusen tecken text per rad, varför slutade de aldrig produceras i tid?