Fridah Jönsson

Idag fick jag äntligen träffa min käraste Annika igen.




Första gången jag träffade henne var 2008. Det var What About A Band? som utgjorde den credigaste musiken (och credigaste sms:en) i mina kretsar. Samma kväll som jag träffade Annika msn:ade jag med Oskarklingborn i fyra timmar och var överlycklig.
Jag hade precis blivit krönikör i DT, jag var på praktik hos Linda -och eftersom Vulkan var nystartat så handlade mycket om att säga till folk att det existerade, och Annika gav mig en signerad Vi Som Aldrig Sa Hora där Ronnie hade skrivit en finfinfin hälsning till mig. Hela världen var så underbar.






Andra gången jag träffade henne var det också 2008 och vi var på Where The Action Is  tillsammans. Det regnade, vi fick fina rosa teliaponchos och vi spelade Guitar Hero. Jag hade slutat nian kvällen innan, What About A Band? var fortfarande väldigt, väldigt aktuella och tack vare dem hade jag en egen Mia Törnblom som pratade i telefon med mig nästan varje natt.
Jag tyckte att Carl Barât var den snyggaste då levande människan och jag kunde spola tillbaka I Get Along på ipoden tretusen gånger bara för att få höra hur jävla cool han lät när han sjöng "fuck 'em".





Tredje gången jag träffar henne är 2010. Jag är på praktik hos Linda Skugge och har världens vackraste pojkvän. What About A Band? är, på grund av/tack vare olika anledningar inte alls lika aktuella längre. Jag har en annan Mia Törnblom nu som pratar med mig varje natt. Fast vi pratar live och inte i telefon. Det är lite bättre.
Jag tycker att Oskarklingborn är den snyggaste nu levande människan, och han tycker att jag är det.

Och vet ni?
Annika är fortfarande lika glad, fin, söt, snygg, rolig och inspirerande som för två år sedan.
Kolla själva:



















(Hon är dessutom bra på att ta bilder. Hon gör ju så att jag vågar lägga upp en bild på bara mig!
Det, vänner, det är en bedrift.)