Fridah Jönsson

 

1) baserad på en process jag var helt uppslukad av julen 2021 när jag fick boken om det av Oskar ("ja, nu måste jag tyvärr godnatt för jag har ett dubbelmord att lösa")

2) inspelad här i grannhuset och i centrum, jag satt som en hyena och spanade på alla kameror och grejer på gården och i trapporna medan jag skrev en hemtenta

 

hade jag mycket höga förväntningar. Och låt mig vara mycket tydlig: Den är inte en dålig serie, men... dialogen lämnar En Del Att Önska ibland, MEN framförallt: EN KRONOLOGISK LUCKA!

 

I ett av avsnitten visas nyhetssändningar från tsunamin, och några scener senare plingar ett barn på en dörr och lämnar... jultidningar! WHAT?! Vem får jultidningarna i mellandagarna? Detta ger mig samma känsla som när jag fick maila ett av förlagen jag jobbade med och, om ett manus på korrläsningsnivå, skrev "jag vet att detta inte är min uppgift men jag ser att det står att huvudpersonen tillbringar en lördagskväll framför Idol, men Idol sänds på fredagar så det kanske ska ändras?". Eller när jag läste en annan PR-bok som utspelade sig i april och det skrevs om På spåret-programmet som skulle sändas på kvällen. Det finns många områden jag inte vet något om men På spåret-säsongerna är inte ett av dem.

 

- Och på tal om På spåret har jag aldrig tagit så många tior som i början av säsongen, och aldrig fastnat på så många tvåor och fyror som i slutet av säsongen. Maputo?

 

- I trendspaningsfrågan "Vad lämnar vi bakom oss 2024?" MÅSTE vi nu såhär i januari enas om det uppenbara svaret: Anknytningsmönster.

 

- En pappa berättade på en playdate att han sett Älskling jag krympte barnen med sin son som är lika gammal som vår femåring, och i samma sekund öppnade sig helt ny värld för mig. Är denna tid, som jag längtat så länge efter, äntligen här? Kan jag och dottern snart mötas i film och böcker? Vi såg Herkules i höstas, kan vi alltså snart gå in i fler barnfilmer som jag minns och fortfarande gillar som vuxen? Oj oj oj, håll i hatten för nu hägrar Ebba & Didrik och Sunes sommar! (Och kanske, kanske har jag redan öppnat ett mentalt sparkonto för att åka på Harry Potter-resa till England med henne om två år.)

 

- Samma pappa nämnde på samma playdate att han för några år sedan genomfört aktiviteten "se en hel dvd-säsong av Entourage på en kväll". Det kändes som en så enormt svunnen tid: Att se en dvd-box, att plöja avsnitt efter avsnitt utan frågan "är det värt det för snart vaknar något barn och jag måste dessutom upp i gryningen?", OCH tydligast av allt: Att serien ifråga var ENTOURAGE! Jag har inte tänkt på Vincent Chase på väldigt länge, kanske borde den serie jag investerar tid och energi i på vår- och sommar-kvällar faktiskt bli Entourage i år? Någonstans i förrådet borde boxarna stå kvar.

 

- Kalle Norwald ska skilja sig och jag tyckte att det var så deppigt! Så fort en relationsexpert eller "bara" någon som pratar ofta om relationer och kärlek separerar (Bennich, Norwald, Doktorow...) börjar jag tappa hoppet om evig kärlek. Sedan tappar jag hoppet om min egen förmåga att tänka – jag borde ju förmodligen bara lära mig att se dessa människor som helt vanliga varelser?

 

- Något fick mig att återupptäcka MIKA, tack vare den gamla pärlan Billy Brown från 2007! Att Mikas popularitet inte blev mer långlivad är för mig en gåta. Vilken artist! 2024 blev året då jag återupptäckte Moto Boy (jag har aldrig någonsin tappat honom men heller aldrig lyssnat så intensivt på honom som den senaste hösten) och den enda logiska följden är att 2025 blir året då jag återupptäcker Mika. En till man med halvlångt hår, feminint kodat uttryck och sångröst med en otrolig bredd och ännu otroligare falsett – det talar starkt för en comeback i lurarna.

 

- Netflix-dokumentären "I'm Tim" om Avicii är så respektfull, så varm och icke-sensations-sökande. En skildring av en ung man som, precis som i boken, poddarna och de övriga dokumentärerna jag tagit del av, verkar ha varit så rakt igenom GOD. Tänk om han fått leva i en annan tid, eller bara ett annat samhälle. 

 

- Sist i hela kultursverige läser jag "Skärvorna" av Bret Easton Ellis. Det är en enastående roman där alla tonåringar mest ligger vid olika pooler och är höga, alternativt ligger med varandra och är höga och alla vuxna är alkoholiserade rika pedofiler – som tidiga Per Hagman fast med Nice utbytt mot Mulholland Drive. Samtidigt ser vi Zodiac tre kvällar i rad. Samtidigt står L.A i lågor. Det känns som ett brutalt, skrämmande och rakt igenom förödande sammanträffande.