Fridah Jönsson

"Mitt gapskratt försvann", sa Camilla Hamid när hon gästade Ångestpodden och pratade om sin historia med anorexi och om att hon, när hon började bli frisk, hade haft en skrattattack med något av sina syskon och insett att det var första gången på väldigt länge som hon haft det.

Ett tag efter det hade jag sista samtalet med världens bästa dietist som i ett års tid försökt/lärt mig/hjälpt mig att få ordning på mina matvanor som jag på ganska kort tid lyckats vända upp och ner, ut och in, bak och fram samt hit och dit. Hon sa lycka till nu och ta hand om dig och kom ihåg det här och det här etc etc etc – och så avslutade hon med: "Och fundera på det här: När var senast du verkligen skrattade? Skrattet försvinner nämligen när kroppen inte får tillräckligt med energi". 

 

Den här våren har jag blivit beredd på att förlåta Filip Lamprecht för att han verkade BRISTA I SIN ROLL som pojkvän till Peg Parnevik, exempelvis genom att göra slut med henne via sms, enligt vad Mathilda & Andrea pratade om att Peg Parnevik sagt i Martin Lidbergs (!) podd (herregud vilket namedropping-inlägg detta är).

 

Min bild av honom inför Hela kändissverige bakar var att han endast var en lite hal, oklar Let's Dance-relaterad NEPO BABY som knappast kunde leva upp till att vara i samma lag som min all time high Mästarnas mästare-fave MICHEL TORNÉUS.

 

Men vecka efter vecka har jag beskådat denna udda duo, och just Filip Lamprecht har fått mig att skratta oväntat mycket. Varje gång jag själv bakar frustar jag till eftersom jag minns hans synk när han lyckats med en curd som han inte trodde att han skulle ro i land, då han överdrivet stolt sa "nämen alltså, är det någon som har frågor kring curd? Ring proffset!".

 

Det var något med formuleringen "frågor KRING CURD", att han inte bara sa "behöver någon hjälp med curd?", utan sa "frågor KRING CURD". Redovisningsseminarier är en plåga efter detta för allt jag gör är att inte säga "ja jag har en kring curd!" när någon undrar "är det någon som har någon fråga?".

 

I tisdags började jag GRÅTA av skratt när deltagarna skulle göra samosas och Filip blev missnöjd med sitt val av fyllning och i förbifarten, medan han sprang runt i köket, bara sa "nej jag gillar inte fyllningen, det är skitäckligt" och sedan i synken upprepade "alltså det är så JÄVLA äckligt, jag vet inte vad jag gjorde!". Gud, jag kan knappt skriva om det här för det är alldeles för roligt, "det är så JÄVLA äckligt!".

 

Det är så sällan man hör ordet "äckligt" i matlagningsprogram (alla säger ju typ "den skar sig" eller "det här blev katastrof") och bara det i sig är så fruktansvärt kul, och det roliga förstärks genom att Filip Lamprecht yttrar detta omdöme på blodigt allvar – iklädd sina klassiska Gen Z-skumma attribut i form av BANDANA och tonade solglasögon. 

 

My God, jag vet verkligen inte varför, men det är verkligen något av det mest underhållande jag sett på länge. Och det kanske inte är ett tecken på något annat än att min humor har sänkts både en och två trösklar och blivit mer och mer diffus, men med tanke på min psykologiska och fysiologiska status de senaste tre vårarna väljer jag istället att se detta som ett tecken på att jag nu fattar vad Camilla Hamid och dietist-Gisela snackade om, och att jag kanske börjar hitta tillbaka till något som kan likna mig själv igen.

 

Att ligga uthälld i soffan och äta kladdkakecookies framför TV:n och bryta ihop av skratt medan Oskar bara skakar på huvudet och suckar, det har jag inte gjort på länge, men det är så det alltid varit och det är så jag ska göra från och med nu.

Tack, Filip Lamprecht, för att du fick mig att inse att mitt gapskratt är tillbaka.