Fridah Jönsson

Vi har ändrat försitider här under hösten och det är SÅ TRADIGT. Längre dagar på jobb och plugg ger ju rimligtvis kortare tid efter hämtning, så vår härliga gå och handla-komma till lekplatsen-mingla med kompisarna-gå hem när vi vill-tillvaro är numera förkortad till:

 

Hämta, promenera till handlingen (tar cirka två dagar eftersom den ena av oss har kortare ben och – som eventuell följd av de längre dagarna – även stubin, än den andra), handla, komma till lekplatsen, se att de flesta har hunnit gå hem, gunga i tio minuter och gå hem och börja direkt med maten.

 

DET ÄR SÅ SEGT. Vi missar så mycket socialt i parken när de vanliga polarna har stuckit hem. Dottern missar sina favoritkompisar (grann-sjuåringen som ger henne springfart på gungorna är så efterfrågad) och jag missar favoritföräldrar (även om de vi faktiskt hinner prata med självklart INTE DIREKT heller är folk jag vill undvika). Den senaste veckan har två olika föräldrar sagt "jag SER aldrig er längre?!" och en frågat om vi varit bortresta för "er ser man liksom... alltid annars?". 

 

Jag har klurat på hur man kan lösa detta, och det jag mest vridit och vänt på är det här med föräldrarna. Hur gör man för att umgås själv med andra föräldrar även utanför "barn"-aktiviteter? Hur tar man liksom steget? 

Det finns flera fall där jag lyckats med detta, så många fina mammor jag äter luncher och middagar och fikar med själv, för att vi ska få prata till punkt och även för att få prata OM barnen (vilket jag eh behöver när jag sitter och bölar "alltså jag vet inte vad det ÄR FÖR FAS?!" över halloumisallader och kanelbullar), men det har ju varit en jättelång väg dit!

 

Först måste barnen leka tillsammans ofta, sedan måste man komma över tröskeln att fråga om den andras nummer eller Messenger (hela våren har jag bedrivit en socialantropologisk studie bland alla mammor jag känner om det här med huruvida man får fråga om nummer till pappor eller inte, men jag kände mig inte särskilt mycket säkrare efter det så mitt umgänge rör endast morsor), sedan måste man ses med barnen ett par gånger och SEDAN kan man fråga om man inte ska gå ut och ta en pizza någon kväll eller kanske fika en eftermiddag utan att barnen är med?

 

Detta tar ju hundra år, och det går ju inte nu när vi aldrig ens SER folk längre! Så hur ska jag ta första steget? Bjuda in dem till dotterns födelsedagskalas? Det hade jag tänkt, och det vore väldigt smidigt och naturligt, men vi skulle i så fall bli cirka tjugo 3-5-åringar på 63 kvadrat, eller förlåt 53 kvadrat med tanke på alla overaller och vinterskor, och det känns inte som ett så kvalitativt umgänge.

Följa efter folk efter lämningen och se till att vi hamnar på samma tunnelbana? Skulle kunna funka, om det inte vore för att en av de absolut läskigaste sociala saker jag vet är att hälsa på någon som är på, eller på väg till, ett tåg eftersom den personen kanske laddat hela morgonen för tjugo minuters ensamtid med sin favoritpodd som släpptes imorse och absolut inte under några omständigheter vill bli utsatt för oefterfrågad kvalitetstid med mig. 

 

Hoppa över alla dessa självinbillade hinder och helt enkelt vara en 31-årig vuxen snart tvåbarnsförälder och FRÅGA den jag vill umgås med om hen vill träffas? Kommer inte på fråga.

 

Gå tidigare från plugget, ta ett par F i två kurser och acceptera en missnöjd PR-kund, för att hämta dottern tidigare och därmed jobba på relationerna i några månader till, tills min föräldraledighet börjar och de normala tiderna kan falla sig naturligt?