Fridah Jönsson

Eftersom vi ska till Söderköping i sommar har vi sedan ett par veckor tillbaka Madicken som nattningsbok och när TV:n inte är upptagen av Babblarna, Pino, Markoolio-låtar eller Alfons brukar jag starta Madicken på CMore, för att peppa inför resan.

 

Snart måste jag söka den där högskolekursen om Astrid Lindgren och hennes litteraturvärld för SHIT vad jag vill diskutera Madicken! Vilka klassfrågor som tas upp, med Alva på balen och Mia och lössen och ÖVERLÄRARENS plånbok! Frökens maktlöshet och panik när överläraren går och hämtar rottingen, den desperationen bara flimrar förbi i både bok och film är så, så, bra skildrad.

Och då har jag inte ens nämnt Madickens pappa. Jag vill minnas att Björn Wiman skrev en hyllning till honom när Björn Granath, som spelade honom, dog. Som jag minns det handlade hyllningen om att Madickens pappa var en ovanligt modern sådan för sin tid, eftersom han var så engagerad i sina barn. Och det får man ju verkligen instämma i – han gör ju en guldspurt hem från redaktionen när Madicken hoppat från taket, och han håller på att förgås av oro för Kajsa under lillasyskonets förlossning på julafton.

 

Kajsa är dessutom en väldigt fascinerande modersfigur – att hon ligger uppe i sovrummet och Tycker Synd Om Sig eller "har huvudvärk". Vad var det? Endometrios, depression, PMS, utmattning? Det här vill jag att någon från Saltkråkan AB uttalar sig om och förklarar, tänk om Astrid Lindgren skrev in en sekelskiftesmamma med PMS!

 

Madickens pappa är ju rakt igenom snäll, omhändertagande, medveten, och godhjärtad – annat än man kan säga om Emil i Lönnebergas pappa. För när Emil stod på på TV:n en dag när jag kom hem fick jag helt ont i magen! Vilken jädra psykisk barnmisshandel, att en pappa får sådana utbrott att barnet måste springa ut och LÅSA IN SIG.

 

Jag har verkligen inte aktivt tittat på mycket Emil i mina dagar (just av anledningen att det varit så skrämmande), men utifrån det jag vet om denna berättelse känns hela Lönneberga mest som misery – trasig farsa, medberoende mamma, PSTD-drabbade barn. Inramat i en ganska störig dialekt.

 

Sådant var för obehagligt för mig som barn, och i ärlighetens namn för jobbigt att ta in som vuxen. När jag var liten var alla Ronja- och Bröderna Lejonhjärta- och Mio min Mio-historier för läskiga, brutala, karga och fantasyaktiga, de innehöll för mycket skräck och overklighet och konstiga uttal av alla ord, det fanns inget vilsamt i att läsa eller titta på dem.

 

Jag gillade, och gillar, bara de som utspelade sig i medel- eller överklassiga villaområden, med vanliga barn utan magiska krafter (enda undantaget var Pippi) vars intriger mest bottnade i vänskap eller familjerelationer. De Astrid Lindgren-berättelser jag tycker om är:

 

- Madicken

- Pippi Långstrump

- Alla vi barn i Bullerbyn

- Lotta på Bråkmakargatan

 

Eller tydligen, för att krasst konstatera vad som plötsligt står klart för mig när jag radar upp mina favoriter såhär: SD-berättelserna.