Fridah Jönsson

 

Igår vaknade vårt barn 05.25 och jag höll på att lose it för att jag själv var så trött. Jag stapplade upp, la mig i soffan bredvid hennes säng och försökte somna om medan jag kokade inombords över att vinden utanför fönstret blåste så högt att den väckt henne och fortsatte att hålla henne vaken.

 

En timme senare gick vi till slut upp, jag slog på Morgonstudion och förstod att det inte var synd om mig. Den tidiga morgonens oljud utanför min tvåårings fönster orsakades av vinden, utanför fönstret hos tvååringarna i Ukraina orsakades det av krig.

 

Hon ramlade i trapphuset på väg till föris och vi båda började gråta av rädsla. Efter tre minuter gick det över och hon började hojta om att gå och handla lax och bulgur. 

 

Jag gick till kontoret och lyssnade på P1:s extrasändningar hela förmiddagen. På eftermiddagen hörde jag ikapp Morgonpasset i P3:s extrasändning och imponerades av David Druid rattande av programmet, som fick vittnesmålen från befolkningen och kunskaperna från experter att göra allt klarare men också mycket verkligare.

 

Sedan gick jag in på Aftonbladet och såg den här bilden på en mamma med sitt barn på väg att lämna Kiev, och då tappade jag det. Barnet som ligger på rygg bredvid sin mamma med benen över hennes. Telefonen och gesten hos mamman. Väskorna omkring dem – hur många Greta Gris-böcker och rågkuddar och Pippi-pussel får man med sig när kriget kommer till ens hemstad?

 

Jag stängde datorn och gick och hämtade lite tidigare än vanligt. Flocken måste vara samlad, vi måste vara tillsammans.

 

Och det kändes så raktigenom... smått. Att bara kunna traska över bron så var jag hos mitt barn och en halvtimme senare satt vi i soffan och läste Babblarna. Vad gjorde mamman och barnet på tågstationen i Kiev vid den tiden? Hur kan slumpen eller ödet eller gudarna eller vem det nu är ha bestämt att jag och min dotter ska få genomleva en helt vanlig gråslaskig februaritorsdag medan en annan mamma och hennes barn måste fly allt de har och känner till?

 

Det finns inga ord.

 

Eller jo, det finns ord. Av Babs Drougge på P3, Bert Sundström på SVT och Martin Kragh i samtliga soffor och studior i hela Sverige. Jag erkände i veckan att jag tyckt att den här konflikten är "så himla svår att sätta sig in i". Samma dag skärpte jag mig och tittade på alla Lilla aktuellts sändningar och pedagogiska förklaringar och frågeställningar, och allting klarnade. Nu står alla medier i kö för att publicera "Krisen på fem minuter"- och "Detta har hänt"-artiklar.