Fridah Jönsson

 

- Oj så stabilt Farah Abadi och Jesper Rönndahl skötte de spontana icke-bestämda publikintervjuerna direkt efter Loreen-kalabaliken i lördags! Efterföljande improvisationer kan knappast ha varit lätta att genomföra och förtjänar också beröm, men de där "Hej hej, vad heter du, vem hejar du på?"-snacket mitt i brinnande stress var så proffsigt skött. 

 

- Ångestpoddens senaste avsnitt handlar om ortorexi och borde vara obligatorisk lyssning för alla som tränar, känner någon som tränar eller följer någon som vill INSPIRERA TILL HÄLSOSAM LIVSSTIL. 

 

- Eftersom typ alla deltagare skadades och hoppade av Mästarnas mästare (det skulle ju bli en SÅDAN höjdare med både Anja Pärson och Charlotte Kalla!) var jag inte särskilt entusiastisk, men det var innan jag fattade att både Nils van der Poel och Jonna Adlerteg skulle vara med!

 

På quizet om 2022 som jag gjorde visade det sig att hans strategi att dricka vispgrädde inte alls nått ut till allmänheten så mycket som jag kände för typ ett år sedan (kanske orsakades det av något så enkelt som filterbubblan eftersom jag vid den tiden varje dag lyssnade på Morgonpasset, Eftermiddag i P3, Daily Messiah och såg Nyhetsmorgon, Morgonstudion och Efter fem – konstigt att jag blev utbränd), så GISSA OM jag tippar på att ordet TRÄNINGSMANIFEST kommer att yttras i de där sofforna!

 

- Jag och Kate lyckades få biljetter till Beyoncé-konserten i maj! WOW! När Renaissance släpptes i somras var jag inte riktigt mottaglig för andra låtar än Break my soul, så nu försöker jag lyssna in mig, men jag tvingas konstatera att det nog är ett inlyssnande som kommer att pågå ett tag eftersom jag inte riktigt fastnar nu heller.

 

Det är helt enkelt lite för "hårt" för mig, too much of allt, antingen för mycket dans eller för mycket Love to love you-vibbar. Jag beskrev albumet som "en fyrtioårskris" när det släpptes och jag vill så gärna komma ifrån den känslan, och när jag lyssnar på Virgo's groove är jag i alla fall en liten bit på vägen.

 

Men så kommer de andra låtarna som jag bara inte riktigt... fattar? Det känns som om det lika gärna kunnat vara Cardi B eller Nicki Minaj som gör dem, det känns som en waste of talent av Mrs Carter att göra såhär tradiga verk, MEN albumet har ju vunnit tusen priser och beskrivits som en hyllning till kampen för svartas och hbtq-personers kultur, och jag är ju faktiskt bara en vit pryd PK-morsa från Dalarna så vad fan vet jag egentligen.

 

- Det finns mycket att säga om Söndagsintervjun med Margaux Dietz, men jag nöjer mig med att konstatera att Martin Wicklin i mina ögon är otroligt bra på att pressa utan att uttrycka sig pressande. Han drar så ofta fram åsikter och tankar och sägningar som sitter långt inne hos intervjupersonerna, UTAN att det känns som en granskning, inte sällan genom att använda fyra enkla ord: "Men jag förstår inte". 

 

Detta sätt kräver fingertoppskänsla. Jag vet en reporter på ett annat public service-program som upprepade "Men jag förstår inte, Fridah", på ett repetativt sätt som inte för en millisekund indikerade en vilja att förstå. När jag lyssnar på Martin Wicklin tycker jag att han istället uttrycker en ständig och stark uppriktig vilja att förstå intervjupersonen, och dessutom att lyssnaren också ska göra det.

 

- Förra veckan drabbades jag, för första gången någonsin, av ett akut behov av att lyssna på Sunset Beach-introt – som jag inte tänkt på sedan cirka 2014), eftersom jag inte kom på hur låten gick. Döm om min förvåning när de i dagens avsnitt  av "Louise och Julia poddar" pratar om just Sunset Beach, och har soundtracket som outro!

 

Detta kan inte tolkas som något annat än bevis på att nästa medelmåttiga spinoff-genre på tidigare 80- 90-talssuccéer (efter Sabrina, familjen Addams etc etc etc etc) kommer att bli såpoperorna. Tänk va, snart är det 2025 och vi sitter på middagar och diskuterar Melrose Place.