Fridah Jönsson

"Lina repade Disco Defenders fram till samma dag som förlossningen", har jag tänkt ibland under den här graviditeten, både som ett mantra när jag varit orolig inför intensiva dagar (typ bröllopet) och som en jämförelse när jag själv varit så andfådd och hjärtklappig och yr att jag knappt orkat ta ett enda steg.

 

Jag tänkte på det under Bokis i helgen, när jag gick minst 10 000 steg per dag (jag går nog typ max 3000 vanliga dagar) och fick lägga in "sitta på den stora trappan i Natur & Kulturs monter och vila" i mitt schema. När jag tog med mig min tomma rullväska till mässan och gick ner i garderoben och la in böcker och tidningar i den för att slippa bära (hur kan jag ha varit där fem gånger utan att göra detta lifehack?!). När jag fick be hon i väskkontrollen att själv lyfta upp väskan på bordet.

 

När jag fick be en gubbe på tåget att hjälpa mig lägga upp min väska på hatthyllan och en annan gubbe att hjälpa mig ta ner den när vi var framme. När jag gick – GICK – hem från mässan med fyra böcker och typ åtta tidningar efter att ha stått och väntat på spårvagnar som var inställda på grund av klimatdemonstrationerna (i alla fall en mer berättigad anledning till att sucka över dem än "aaahmen den där segelbåten hon tog till USA var ju inte så jävla miljövänlig den heller!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!").

 

Det här var min mysigaste och roligaste bokmässa sedan jag började åka dit. Jag har aldrig varit såhär harmonisk och lugn i Göteborg någonsin, i år hade jag sådant fullt fokus på min egen ork och energi och kraft att allt som brukar kännas jobbigt med att åka dit (som att träffa olika tyckare och Aftonbladet-profiler) aldrig ens hann cross my mind. 

 

I år hade jag heller ingen chans att hetsspringa mellan montrarna vilket ledde till att jag missade nästan alla programpunkter jag velat se, men det spelade ingen roll. Istället gled jag bara omkring, tittade på böcker, träffade folk jag bestämt träff med och folk jag sprang på och tog en miljon pauser. Det var exakt det jag behövde.

 

För det TOG ju. Att vara på Bokmässan är ju jobbigt i vanliga fall, och jag hade så ont i hela kroppen både i torsdags och fredags. Båda kvällarna när jag kom in på hotellrummet la jag handen på magen och suckade "vi klarade det!" i samma sekund som dörren slog igen bakom mig, för det var minst tre gånger per dag som ryggen/ljumskarna/bäckenet gjorde mig beredd att ställa in allt och åka tillbaka till hotellet, tills jag satte mig ner där jag kunde och försökte slappna av och läsa lite bloggar på telefonen och det gick över.

 

Och då tänkte jag på Lina Hedlund, och på Veronica Maggio som jag såg i juni när hon precis gått ut med sin graviditet och jag själv var i typ vecka 10. Under den konserten stod jag och hängde mot en lyckohjulsdisk och hela vägen dit var en enda jakt på sittplats eftersom jag hade restless legs, och där stod Maggio på scen och hoppade och röjde och dansade och SJÖNG dessutom samtidigt och allt jag tänkte var "okej, där är jag INTE".

 

Det är så mycket snack om powermoms och momtrepreneurs som inte tar paus från sitt företagande förrän under krystningsfasen och supermoms som typ gör Iron Man i vecka 35 och sådant. Med all rätt, jag imponeras gränslöst av dem. Men jag imponerades också ödmjukt nog av mig själv i helgen – för jag trodde inte att jag skulle ha tid och ro till att lyssna på kroppen på ett sådant här event! Jag trodde att fomon och "tänk om folk tycker att jag är osocial"-tankarna skulle ha mycket större makt över mig än vad de hade.

 

Men så blev det inte. Jag var så smart. Så fort det gjorde ont vilade jag, så fort jag blev hungrig åt jag och så fort jag behövde hjälp frågade jag någon. Tänk om man alltid hade gjort så, vad mycket lättare allt hade varit.