Fridah Jönsson

Gah, jag vill skriva så mycket om dagarna här i sommarparadiset i Leksand som vi upplever prick nu, men det finns inte TID!

 

Jag vill skriva om känslan som sprider sig i kroppen av att stå vid bordet på altanen och fixa sallad och grillspett medan Lisa och Johan röjer med dottern i sandlådan, poolen och UV-tältet som de byggt upp som hennes eget privata Lalandia.

 

Jag vill skriva om de hembakta bullarna och chokladbollarna på Cici och Johans veranda och om hur jag den senaste tiden verkligen känt hur min relation med Åhlbergs blomstrar, om hur jag och Cici satt i just sandlådan och pratade under Kristi himmelfärdshelgen och jag slogs av den fortfarande svindlande tanken att jag på många sätt nu är där hon var under mina tidiga tonår.

 

Jag vill skriva om den helt utomjordiska skörden från hallonbuskarna i trädgården, om hur jag och Lisa efter tio minuters plockande fyllde nästan en hel Big Pack-låda fylld vilket ger färska bär till både frukost och efterrätt varje dag.

 

Jag vill skriva om hamburger- och halloumi-kvällen vi hade med brudföljet som tack för allt på bröllopet, som blivit ofrivilligt uppskjuten i snart två år.

 

Jag vill skriva om att äntligen, efter två år sedan sist, äta middag på Björkvägen.

 

Jag vill skriva om min djupa innerliga tacksamhet över att min dotters moster och morbror är helt outtröttliga i underhållningen av henne, om hur jag ibland spanar upp från tomaterna och rödlöken från altanbordet när jag fixar grönsakerna och då ser Lisa bränna runt med dockvagnen och dottern vinglar efter med sin ettochetthalvtårings-motorik och hon skrattar mot Johan och klappar Vilda och det är oklart vem av dem alla som lever mest life.

 

Jag vill skriva om att gå sovpromenad förbi Sommarland och tänka på att för tretton år sedan trampade jag hit på morgnarna medan jag lyssnade på Moto Boy och Hästpojken och längtade tills jag skulle stämpla ut så jag kunde åka hem och se om Oskarklingborn var online så vi kunde MSN:a. 

 

Jag vill skriva om att gå sovpromenad förbi basebollplanen och reflektera över sommaren 2002 när jag och Carro gick på basebollskola och jag avgudade vår amerikanska tränare med det föga oklyschiga namnet R.J (initial-namn var så otroligt Sweet Valley-kompatibelt i mitt liv i min barndom) och varje förmiddag i flera veckor kretsade kring begrepp som bunt och slide och varje eftermiddag kring att titta på Tjejligan (och även äta Gille-havrebollar, läsa Merri Viks Lotta-böcker och lyssna på NRJ).

 

Jag vill skriva om att åka till Hildasholm och kunna sitta ner och äta upp medan andra spankulerar omkring med dottern.

 

Jag vill skriva om att åka till Buffils Annas och inte riktigt fatta what the fuss is all about när den något överprisade ost-och-tomatmackan visar sig vara stenhård och ha en skum bismak av kylskåp, men därför byta ut den mot en kanelbulle som visar sig bli droppen som får den envisa och irriterande illamående-av-kanelbulle-under-graviditeten-effekten att nitton månader efter förlossningen äntligen kapitulera och försvinna.

 

Jag vill skriva om Johans grillade halloumi, om mammas egenodlade isbergssallad, gurka och ruccola och om Festisarna Lisa inte låter mig gå på värmeböljspromenad utan att ha druckit upp och om chokladrullarna hon donerar, nej förlåt, beordrar mig att äta med orden "de här ska vara slut innan ni åker hem så du får påfyllning!"

 

Jag vill skriva om att stå med mitt barn bredvid mig på Siljansnäs höjder och titta på utsikten och för första gången se den här bygden för vad den faktiskt är, nämligen vacker, för trots en hel uppväxt av oförstående inför folks vurm för LUGNET och NATUREN står det nu tydligt för mig att när vattnet och träden fläker ut sig i 24 grader och strålande sol kan till och med Djurgården gå och ta sig – om vi ska använda de sportsliga termerna – för det finns inte en enda kvadratmeter av Stockholm som ens kan placera sig i samma liga som det här.

 

Allt det här vill jag så gärna skriva om, men det pågår ju fortfarande just i denna minut rakt utanför dörren här och nu tappar jag dyrbara sekunder på att blogga om det så jag måste bara UT och TA TILLVARA och fortsätta VISTAS i det, vi hörs.