Fridah Jönsson

Efter att jag pushade ut tre kilo människa ur min kropp en lördagsmorgon i december har jag känt mig lite osäker på det här med träning. Eftersom det aldrig någonsin slutade blöda ("avslaget kan pågå i 6-8 veckor", det gjorde det, kan jag säga) var det inte direkt tal om något NEW YEAR NEW ME på gymmet i januari, promenader och ständigt bärande har räckt utmärkt som fysisk aktivitet.

 

Men om ett par veckor börjar jag jobba igen, och jag har börjat inse att nu när Oskar är hemma istället för mig så kommer ju inte min vardag alls att innehålla lika mycket rörelse. Jag kommer mest att sitta vid en dator hela tiden, dvs KRYP i alla leder av rastlöshet!

 

Så jag hoppade upp på cykeln för att gå på en extra efterkontroll hos en gynekolog i Skärholmen, och bara genom att just cykla dit märkte jag hur otroligt mycket jag har saknat att bli andfådd och få träningsvärk. På plats konstaterade läkaren genom munskyddet (som alla patienter också fick direkt när man kom dit, jippie!) att jag får börja träna! Folkets jubel!

 

Och ett par dagar efter det stod stjärnorna i linje: Jag var pigg, Oskar var ute med dottern, det var 19 grader ute. Innan jag hann ändra mig rotade jag fram mina gamla LÖPARSKOR (HAHAHAHA), mobilhållaren och gym-kläderna och så stack jag ut.

 

I den pyttelilla skogsdungen tvåhundra meter bakom huset började jag mer försiktigt än jag någonsin har gjort. Jag såg nog mer ut som en höjdhoppare än en löpare, tog liksom långa sega älgkliv, ner mot Mälarhöjdens IP. Som tur var stod inte typ Segeltorp FF eller någon där och tränade, så jag bara... intog planen!

Startade tabata-spellistan de alltid har på gymmet eftersom den går i 20-sekundersintervaller och därmed ger något att förhålla sig till, och så bara... sprang jag. Jag höll på att börja gråta av lycka över att få uppleva detta igen: Att efter nästan ett och ett halvt år få bli andfådd och svettig till Trumpets av Jason Derulo och Come With Me Now och Bang Bang! Att längta efter rösten som säger "1, 2, 3, aaand BUST IT" och "Round four... COMPLETE"!

 

Tänk att jag hade sådan tur. Att IVF:en och graviditeten definitivt var påfrestande men bara på måttliga och överkomliga sätt, att förlossningen inte innebar något megatrauma och att jag nu, i alla fall den här gången, kunde springa utan att något oförutsett inträffade.

 

Att efter alla hormon-ruscher och blåmärken av sprutor nu få avsluta en ytterst lugn springrunda med att kuta i porten till In med bollen, krascha som en svettpöl på lekmattan bredvid min dotter och känna pulsen lägga sig samtidigt som hennes pyttenävar som alltid ska klappa på allting i sin väg höll på att riva ut ögonen på mig.