/
Dravel /
Hark now hear the angels sing, a king was born today
Några gånger när det verkligen kändes:
- Somna med Henrik-avsnittet har precis tonat ut i en dimma när jag vaknar till med ett ryck. Såhär har sammandragningarna inte känts förut. Jag startar värktimer-appen och ligger kvar, vill inte väcka någon om det är falskt alarm. Tänker istället ”vilket är det bästa sättet att skingra tankarna men ändå så välbekant att det inte kräver koncentration?” och startar Djävulen bär Prada.
- ”Herrå lycka till love you”, säger min syrra på morgonen när vi fått ihop alla babyskydd och väskor och godislådor hon gått efter och smusslat ner. ”Okej hejdå” svarar dottern disträ när jag kramar henne med all min kraft, för nästa gång vi ses har vi hennes lillebror med oss, men hon ska ju till Skansen med moster så hon har fullt upp med att klä på sig på tramsiga sätt och färglägga hästar under tiden.
- Barnmorskan påminner om Kärran i Snowroller och har världens tryggaste utstrålning. ”Du är öppen fyra centimeter och vi skickar inte hem någon som är öppen fyra och det är andra barnet, så häng runt här lite och gå och ät lunch så ska vi leta upp ett rum till er”, säger hon och jag vill krama henne hårt.
-Efter att jag dragit i mig en pastatallrik på grillen i Flemingsberg C vill jag kompletteringshandla frukt och nya bindor, så vi går över gatan till Willys. Vid kassan säger jag ”äre okej om jag ba pausar lite på bänken där borta?” till Oskar, för plötsligt känns allt så mycket mer… intensivt.
- Fem minuter senare är vi på väg tillbaka in till sjukhuset. Vi får stanna ett par gånger på vägen, jag hänger på Oskars arm och precis vid huvudentrén sätter jag mig på taxiväntar-stolarna medan tårarna kommer för ”näe alltså jag vet att jag har peppat sedan i juni men nu gör det ONT och jag vågar fan inte, tänk så fixar jag det inte?”. Alla runt omkring vänder respektfullt bort blickarna.
- Hissen upp till våning 6 - eller var det 5? Och vilken av alla labyrintkorridorer var vi egentligen i? Gick vi förbi lekterapin, såg du den här skylten? Oskar springer för att lokalisera oss, jag sitter kvar och andas och försöker läsa Bloggbevakning som distraktion. När han kommer tillbaka får jag hålla mig i väggen medan vi går.
- ”Du är öppen sju centimeter, jag skriver här att nästa kontroll ska bli klockan 17 men då tror jag faktiskt att han redan är ute”, meddelar den nya barnmorskan som ska vara med vid födseln. ”What, jag som precis ba ’tror du han är här till Mello börjar?’!” svarar jag i blandningen av chock, stress, förväntan och rädsla, för nu handlar det tydligen verkligen bara om timmar - och färre sådana än jag trodde.
- Badet känns som himmelriket. Lamporna släcks, en stjärnhimmel tänds i taket och Ezra Koenig sjunger från spellistan. ”This is it”, tänker jag medan värk på värk på värk kommer och försvinner, långsamt och rytmiskt och, till min förvåning, fullt hanterbart.
- ”Du är så modig älskling”, säger Oskar med pannan mot min medan Joel Almes ”Snart skiner Poseidon” fyller rummet, hjärtljuden fyller undervattensmonitorn och tröttheten börjar fylla hela mitt väsen. Den sista centimetern har tagit hundra år och nu börjar jag tvivla på att både jag och bebisen ska fixa det här.
- Krocken mellan värme och kyla är brutal när jag kliver upp ur den uppblåsbara poolen. Benen börjar skaka och hela kroppen följer efter i ryckningar och trots att barnmorskan säger lugnande att ”du har pansarhinnor men SNART har jag fått hål på dem!” snyftar jag bara skräckslaget att ”nej alltså ni måste göra snitt för JAG KAN INTE DET HÄR!”.
- ”Det kan du fetglömma” blir det ärliga svaret när jag för tredje gången frågar om/kräver snitt och jag börjar på allvar förstå att det inte finns någon annan väg ut, det är jag och bara jag som måste ta det här i mål. ”Not me, not Hermione, YOU”, hör jag Ron Weasley säga i huvudet, som av insikten blir lika delar utmattat och skräckslaget som klart och målinriktat.
- Plötsligt fattar jag vad de menar. ”Var tyst och tryck ALLT du har framåt” lyder instruktionen, och jag har försökt hundra gånger men NU känner jag plötsligt att det finns en teknik som jag kanske, kanske börjar haja.
- ”Oh nu jävlar!” hinner jag jubel-tänka när jag känner hur något glider ut, och det visar sig vara någon sladd till elektroderna på barnets huvud. Jag tänker på när Phoebe i Vänner får en första värk, tittar under skynket och besviket säger ”oh, I was kind of hoping that was it”.
- Långt borta i dimman hörs Numb/Encore. Den aggressiva duetten mellan Jay-Z och Linkin Park som jag startade prick varje gång jag gick till gymmet i våras för att komma i rätt mode ger mig plötsligt just rätt mode. WHAT THE HELL ARE YOU WAITING FOR ylar de två giganterna och jag hör ”I need you to remember one thing, I came I saw I conquered” och förstår att det är prick det vi ska göra, jag och bebisen, just precis nu okej nu kör vi ta i för helvete och TRYCK TRYCK TRYCK BRAAA FRIIIDAAAH.
- "Fortsätter du såhär så är han här om tio minuter” säger någon. Kroppen och världen blir plötsligt kristallklar. Mörkret lättar, dimman skingras, kraften tilltar, alla sinnen vaknar.
- Han skriker för full hals och är så hal och kladdig och blodig och hundra procent mirakulös, storslagen och gudomlig.
- Upp på bröstet, barnmorskor och undersköterskor som pratar, Oskar som gråter, Agnes och Harry Styles som sjunger om magi som finns och att gå genom eld för någon man avgudar, ben och armar som skakar, blod och fosterfett som smetas ut - och mitt i allt jag som ändå tillåter mig att i ett par sekunder sluta ögonen, luta huvudet bakåt, klappa den slemmiga pyttelilla nacken och viska ”vi gjorde det Bernard, du och jag”.
- ”Men alltså lovar ni att jag kan hålla honom, han får inte typ shaken baby eller något?” stammar jag fram till alla som inspekterar, syr, torkar, baddar och antecknar eftersom kroppen är helt okontrollerbar i sina vibrationer, skakningar och darrningar. ”Det är ingen fara, det är bara adrenalinet, du kan absolut hålla honom”, säger de och när jag bäddar in honom så att han nästan ligger i min halsgrop under Region Stockholm-filten känns allt tryggt - för nu är vi lika nära som vi varit de senaste nio månaderna.
- Morgonen efter har vi fått vårt rum på BB-hotellet, Facetimen till nyblivna storasyrran är ringd, jag har duschat skållhett i en halvtimme och han sover i mina armar, som han gjort medan kvällen övergått i natt. Jag är hundra procent vaken och zappar på sjukhusets fem TV-kanaler och kommer till Barnkanalen som visar Greta Gris. Sedan början av juni har jag undrat hur det ska gå att dela uppmärksamheten, kärleken och tiden (herregud, tiden) mellan två barn istället för bara ett, och nu blir dessa tecknade tio minuter ett så tydligt bevis på att deras världar ska flyta samman och bli en, en gemensam uppväxt i en gemensam familj som skapar gemensamma minnen, med gemensamma rutiner och traditioner och värderingar, och även gemensamma sår och infektioner och bråk. Och jag gråter och gråter och gråter, för allt är så stort och konstigt och omvälvande och häftigt och otroligt och läskigt och märkligt och krävande och underbart och fantastiskt och nytt och jag vet inte vilken känsla som är störst men jag pussar på hans huvud som blev snett av elektroderna som fästes där för några timmar sedan och jag viskar samma sak som jag så ofta viskat till dottern: Dig ska jag göra allt för, jag lovar inte att det blir bra men jag lovar att göra mitt allra allra bästa.