Fridah Jönsson

En grej jag tänker på ibland är det här tipset man ofta får om att prata med sitt 80-åriga jag och ställa sig frågan "Vad skulle 80-åriga jag säga om det här/vad skulle 80-åriga jag tycka om att jag oroade mig över det här" etc etc etc.

 

Detta tips funkar för mig ännu bättre om jag byter ut 80-åriga jag mot nioåriga jag. Att blicka tillbaka på mig själv som barn gör i alla fall mig mycket mer både ödmjuk och klarsynt än om jag försöker föreställa mig min egen person som gammal.

 

När jag stör mig på saker som inte har någon större inverkan på livet eller stressar över onödiga grejer står det ofta mycket tydligt för mig att nioåriga Fridah inte skulle få in i sitt plast-neon-hårslinge-prydda huvud att hon om nästan tjugo år skulle ödsla tid på såhär töntiga saker när hon är VUXEN  – dvs har all tid i världen att läsa Tvillingarna, leka med gosedjur, klippa ut affischer ur Okej, skriva berättelser, åka kickboard, äta jordgubbskräm med Elin, se på Voxpop och spela Gameboy utan att behöva följa med på syrrans hockeyträning/åka till golfbanan med barnvakter/göra matteläxor. Och så skärper jag mig.

 

Jag har haft så svårt att äta den här våren. Det är en lång och förhållandevis ointressant historia som började med att jag varken ville eller hann äta så mycket direkt efter graviditeten och så blev det inte bättre så jag behövde TA IN HJÄLP, som influencersarna hade sagt. Den underbara dietisten jag nu går hos gav mig order om att äta X antal sötsaker i veckan, och varje gång jag inte känt för att korka upp en rad choklad utan tänkt "äh jag äter det imorgon istället" har jag stannat upp och insett att det faktiskt inte vore något annat än ett brutalt svek mot nioåriga Fridah: Att vara vuxen och få bestämma sig för att äta obegränsat med Marabou – och sedan inte göra det?! Hon hade ju tyckt att det var så befängt att hon inte ens kunnat föreställa sig det! Och så skärper jag till mig.

 

Och så fort jag känner att jag inte passar in någonstans, att jag har fula kläder, att jag borde fixa mig lite mer och inte alltid gå omkring i ouppstyrt hår och fyra år gamla utslitna skor, så tänker jag bara på hur nioåriga Fridah tillbad Grynet och gick runt och hetsade i skolan om det något diffusa men fortfarande slagkraftiga budskapet att "vara sig själv".

 

Ens 80-åriga jag finns ju inte än, så vad den människan har för känslor och tankar är så mycket mer abstrakt och lätt att bortse från, men ens nioåriga jag är ju en tydlig person som har existerat, och som är ett BARN och som i alla fall jag därför känner mycket mer ansvar och omhändertagande för. Och då är det mycket lättare att göra det val som inte skulle göra just henne ledsen.

 

Se på den här bilden liksom: En åtta-snart-nio-år gammal höstlovsfirare som njuter av 27-gradig värme vid poolen på Fuerteventura och läser den-där-nya-boken-om-en-trollkarl utan ett enda problem i världen kan man ju faktiskt inte göra besviken hursomhelst.