Fridah Jönsson

Hallbergs matriarker sammanstrålade i Leksand i helgen där vi firade mormor som fyllde 80. I helgen ingick även att vi skulle gå igenom kläder från när jag och Lisa var små för att se "om det kanske fanns något sparat". Det, eh, gjorde det. Vi åkte hem med över 100 små små plagg (not counting strumpor, frottéskydd och lakan), som jag igår ägnade nästan två timmar åt att packa upp, sortera i olika högar, skriva upp på lista (typ av plagg, storlek och antal, min anteckningsapp ser ut som en inventering på Mini Rodini) och vika. Jag blev helt hög av att inse att jag tillbringade en söndagskväll sorterandes bebiskläder med min man i vår egen trea i Stockholm.

 

En extra fin grej med denna syssla är att jag och min syrra var bebisar just i början av 90-talet, för jag märkte att alla kläder som fanns då var EXAKT sådana jag själv vill ha! Inga aggressiva hetsiga färger verkar ha dominerat bland barnkläder, och heller inga ryschpyschiga spetsgrejer som måste både knöla till sig när man ligger i en vagn och vara i vägen när man ska krypa. Allt jag hittade var liksom bara bekvämt och MYSIGT, en grön och mörklila overall, en rosa sweatshirt med kaniner på som jag LÄTT skulle ha på mig alla dagar i veckan om den fanns i vuxenstorlek, turkosa omlott-tröjor, helt vanliga plain white långärmade t-shirts... Ungefär precis samma motiv som min egen garderob.

 

90-talisterna kanske var den sista generationen bebisar som hade färg på sina kläder? För om tjugofem år kommer blivande föräldrar att packa upp det de hade på 2010-talet och då kommer ju allt att gå i Livly-skalan, dvs grått, beige och vitt. Som det absolut inte är något fel på, men som inte heller är lika ROLIGT som den overall vi hittade igår som fick oss att dra olika repliker som var best of Snowroller-Gullan.

 

Eller förresten, de kommer inte att ha några kläder att packa upp för alla säljer ju alla barnkläder i Facebook-grupper. Vilket jag är tacksam för eftersom det gör att jag kan åka till Telefonplan för att hämta upp en lurvig mössa med björn-öron och tillhörande vantar i päls för "alltså jag KAN INTE låta dem gå till någon annan!". Men själv kommer jag aldrig att kunna sälja någonting, för ingen som känner mig räknar väl med att jag någonsin skulle klara av att göra mig av med en gul mjukisdress med lila ballonger på?