Fridah Jönsson

OKEJ ni hade rätt, kära läsare, det verkar inte bättre än att det är hälsporre som drabbade mig där på Gotland när jag trodde mig ha trampat på lego. De senaste dagarna har det dessutom eskalerat.

 

Hela min livskvalitet har sänkts den senaste veckan för allt jag kan tänka på är att jag måste resa mig någon gång och det kommer att göra så ONT. Igår skulle jag vistas hemma-kontoret-Årsta-Urban Deli-Panduro-Oscarsteatern-hemma och jag bävade HELA DAGEN för att behöva förflytta mig med den här smärtan. På vägen hem gjorde det så ont att jag tänkte samma tanke som jag tänkt alltför många gånger senaste tiden: "Jag skiter i att gå av och så åker jag till Hässelby Strand och väntar på att tåget vänder så hinner jag samla krafter några minuter extra".

 

Det här påverkar hela mitt humör, jag är sur hela tiden för att jag måste gå omkring med det här och om jag fick bestämma helt totalt själv skulle jag max gå mellan skrivbordet och köket på dagarna och inte behöva vistas ute en sekund, för skorna gör asont och rulltrappan till tunnelbanan har varit trasig i en månad så foten är helt förstörd redan innan klockan är halv nio.

 

I helgen hittade mamma en Youtube-tutorial på hur man tejpar hälsporre och Oskar har tejpat en gång till, men jag börjar tyvärr känna att varken det eller mina skoinlägg hjälper. Jag måste hitta en sjukgymnast och gå hos hen typ tjugo veckor. 

 

Jag kommer med andra ord aldrig att kunna börja på zumba i Vällingby utan endast typ simma i ett år framöver, och vara arg i ett år framöver för att det gör ont så fort jag rör mig.

 

Kul liv man har.